Vad drömmar kan lära oss

Jag har hört någonstans att vi människor drömmer varje natt, oavsett om vi minns drömmarna efteråt eller inte. Det kanske stämmer, jag vet inte. Vad jag däremot vet är att jag drömmer ganska mycket, om allt möjligt. Ofta ganska märkliga drömmar. Enligt min mamma har jag drömt mardrömmar sedan jag var bebis, bara några månader gammal.

Drömmar är speciella, och viktiga för oss. Jag tror att drömmar kan lära oss saker. Kanske inte nödvändigtvis så att vi genom en dröm får reda på saker om framtiden, eller att det finns en massa dold symbolik i allt vi drömmer. Visst, det kan kanske vara så, men det intresserar mig inte egentligen inte, så jag lämnar det för tillfället åt någon annan som kan mer om sådant.

Nej, det jag tycker är intressant, är att jag många gånger kan lära mig något om mig själv, och vad som är viktigt för mig, genom mina drömmar.

En del drömmar minns jag utan problem, och andra har jag skrivit upp för att jag känt att de pekat på någonting viktigt.

När jag kikade igenom mitt anteckningsblock, det som jag skrev om igår, hittade jag två drömmar, som jag hade glömt bort, men som handlar om ungefär samma sak.

Första drömmen

Jag och en vän (som jag inte känner igen) går in i en liten kyrka. Det firas mässa, och fast det är en katolsk kyrka och en katolsk mässa så är prästen en kvinna. Jag och min vän går fram för att ta nattvarden, men blir nekade eftersom vi inte är katoliker. Prästen och församlingen är väldigt arga och aggressiva, och menar att vi måste konvertera, nu genast, om vi vill vara kvar i kyrkan, och om vi vill delta i nattvarden. Jag vägrar, men min vän går med på det. Han lägger sig på golvet, på mage med utsträckta armar, en vanlig böneställning, särskilt vid prästvigningar och liknande.

Sedan deltar de alla i nattvarden, ler och är glada. Men jag står utanför och får inte vara med. Jag kan inte komma fram.

Andra drömmen

Jag leker med en liten geckoödla, en sådan som brukar kila omkring på mellan stenarna här i Frankrike. Den är ganska vild och kryper mellan mina händer.

Vi är en liten grupp som sitter på golvet i den stora Försoningskyrkan i Taizé. Så inser jag att det är dags för utdelandet av nattvarden, och att de flesta redan har tagit. Jag skyndar mig fram. Min vän från Lettland, Dace, är också där. Men jag vet inte vad jag ska göra med ödlan. När jag sträcker fram händerna försöker jag gömma den i min understa hand.

Det är som vanligt en av bröderna som delar ut brödet, men när jag kommer fram vill han inte ge mig, utan ignorerar mig. Han står och plockar lite med oblaterna, och personen bakom mig får, sedan går han iväg. Dace ser på mig, rycker på axlarna, och går för att sätta sig igen, men jag dröjer kvar förvirrat, tills jag inser att jag faktiskt inte kommer få någon nattvard. Då går jag tillbaka och sätter mig, men jag är helt förtvivlad och bryter nästan ihop. 

Sedan vaknar jag.

Båda dessa drömmar har nattvarden som tema, och det faktum att jag inte får eller kan delta i den. 
Det säger ju någonting om vad som är viktigt för mig. Nämligen gemenskapen, och de kyrkliga sakramenten. Och det säger något om vad jag oroar mig för, det vill säga utanförskap och ensamhet, och att inte få ta del av det gudomliga. Och det är nyttigt, för det ger insikt om vad jag behöver jobba med och reflektera kring.