Familjehem är ingen Rädda hela världen-lek!

Jag brukar ju som bekant hänga runt på olika nätforum, läsa och debattera det mesta. Ibland blir jag så arg, eller kanske inte arg, uppgiven kanske är ett bättre ord. Ofta handlar det om människors okunskap och kanske också naivitet.
Igår kom det när jag såg ett par trådar med samma tema, nämligen frågan "Hur blir jag familjehem/fosterförälder?" Själva frågan är i sig inte så mycket att bli upprörd över, absolut inte, det behövs familjehem på de flesta platser, eftersom det ofta råder stor brist. Nej, det som jag blir uppgiven av är ofta det som trådskaparen skriver sedan. Ofta är det nämligen någon slags naiv bild som målas upp, med utryck om att det vore så mysigt att hjälpa ett litet barn, och sedan frågor om hur mycket pengar man får. Många verkar ha en föreställning om att det är enkelt att vara familjehem, att det "bara" är ett eller ett par barn extra utöver de egna, hur svårt kan det vara? Man ställer fram en extra tallrik lixom bah, och kanske leker lite, nattar och har det myyysigt! För det enda barnet behöver är ju kääärlek och lite omsoorg! Och sen får man ju massor av pengar av soc, så det kostar ju egentligen inget extra alls!
Nu överdriver jag lite, men ofta känns det som om detta inte är alltför långt ifrån hur många faktiskt uppfattar att det är att vara familjehem.
Nu måste jag få ruska om er läsare lite, för om ni tillhör dem som har den här bilden, kommer ni snart att inse hur fel det är.
För det första, ett barn placeras i familjehem av en anledning, nämligen för att någonting verkligen inte fungerar i barnets omgivning. Vad detta är kan vara väldigt olika. Kanske är båda eller en av barnets föräldrar missbrukare, pedofil, psykiskt sjuk eller kriminell. Kanske har barnet blivit misshandlat, försummat eller utsatt för något hemskt. Kanske har barnet en problematik som föräldrarna/föräldern inte kan hantera. Hen kanske har en eller flera diagnoser, hen kanske är kriminellt belastad?
Oavsett vad så är detta något som barnet har med sig när det placeras, det försvinner inte från den stunden barnet kliver över tröskeln till familjehemmet.
Som familjehem ska man vara barnets stabila punkt. Erbjuda trygghet, rutiner, kärlek och omsorg. Detta är fina ord som låter självklara och inte så svåra i teorin. I praktiken kan det däremot vara en utmaning utan dess like. För du vet inte vilket barn du får, och hur hen reagerar på olika situationer och mot sin omgivning.
Kanske är barnet destruktivt, hyperaktiv och utåtagerande? Får raserianfall, skadar sig själv och sin omgivning, förstör möbler och inredning, skriker, svär och spottar, så fort något är fel. Kanske finns en diagnos i bakgrunden, men utredningar dröjer och slussas mellan olika instanser, och skjuts upp. Varje dag kommer samtal från lärare och specialpedagoger om att hen har slagits, hen ar stört, hen har stulit...
Skulle det gå att passa in i bilden av det mysiga och kärleksfulla familjehemmet?
Eller ett annat scenario: Barnet är helt passivt, och negativ till det mesta. Vill inte, verkar vara den vanligaste meningen. Vill inte äta, vill inte leka, vill inte spela spel, vill inte titta på tv, vill inte gå ut, vill inte. Barnet kanske matstrejkar, och kräks upp maten hen får. Barnet kanske har bestämt sig för att du är den värsta människan i världen, och vägrar ge någon respons på det du gör. Kanske barnets enda uttryckta önskan är att få åka hem till mamma, mamma är bäst, mamma ska komma och hämta hen, mamma är bättre än du, när får jag åka hem, jag vill inte vara här! Och detta är ingenting du kan göra något som helst åt, eftersom soc inte har hört av mamman på flera veckor, förmodligen för att hon ligger påtänd i en pundarkvart någonstans.
Hur hanterar man något sådant?
Sen finns det ju också situationer där barnet i sig fungerar jättebra. Hen verkar trivas, gör framsteg i skolan, är snäll, verkar glad, har kompisar. Men däremot så är den biologiska familjen helt rabiat. Olika familjemedlemmar ringer varje dag och vill prata med barnet, eller beklaga sig för dig om soc, sina liv. Eller uttrycker hotelser, klagar på hur barnet sköts, är aggressiva och obehagliga. Varje dag, flera gånger, dygnet runt.
Men det är klart, saker kan fungera hur bra som helst också, det jag vill få fram är att det absolut inte är en garanti.

Det kan vara tufft att vara familjehem. Det är ingen rosa-skimmer värld där allt är gulligt och trevligt. Det är ett jobb och mycket ansvar. Det är att sitta i möten, i telefonköer och i samtal. Det är att ta hand om ett barn, en levande medmänniska, någon som behöver en!
Fel person på fel plats kan bli förödande. En människa är så ömtålig, hur lätt är det inte att skada när man egentligen menade att hjälpa?
Ja, det finns många barn i behov av familjehem. Men det finns tyvärr också barn och unga vuxna som slussats mellan familjehem med vanvård och okunskap, barn som tagit allvarlig skada och som kanske aldrig kan läkas ihop igen.

Så om du är en av dem som funderat på att ta emot ett barn. Var säker! Tänk över beslutet både en och två gånger till. Var självkritisk, kommer du att klara de situationer du kan ställas inför? Sök information, läs på! Tala med människor som har kunskap och erfarenhet! Fråga om råd!
Och snälla, kom ihåg, det är inte värt att riskera en skadad själ för att du fick en impuls att rädda världen.