Jag är en person som verkligen, verkligen försöker ha en positiv och optimistisk syn på tillvaron och på mina medmänniskor. Jag vill verkligen tro att det är möjligt att göra underverk. Jag drömmer och tror att det är möjligt med världsfred, jämställdhet, acceptens för olikheter, rättvisa och en bättre värld. Jag vet att det är orimligt, och att det verkar otroligt avlägset. När man slår på tv:n och kollar nyheterna: I Syriens inbördeskring används barnsoldater, i Sudans flyktingläger svälter människor ihjäl eller dör i olika sjukdomar. Kvinnor våldtas systematiskt, barn säljs som billig arbetskraft eller sexslavar, arbetare på bomullsfält överlever knappast sin trettioårsdag på grund av alla gifter de handskas med.
Kanske verkar det hopplöst, och kanske verkar jag lite naiv som tror att jag kan göra skillnad. Men det tror jag, och jag tror att det spelar roll vad vi människor gör. Jag är nämligen övertygad om att det är i det lilla, i vardagen, som de stora förändringarna sker.
Jag tror att om vi en och en börjar göra det lilla vi kan i just vårt liv, i vårt sammanhang där vi lever och verkar, då kan det hända något. Ni har säkert hört om liknelsen "som ringar på vattnet", om vi släpper en liten sten i form av en god handling, ett vänligt ord, ett leende, i det vatten som är vår vardag och de människor vi möter, så sprider sig konsekvenserna av den goda handlingen, och blir till ringar över vattenytan, som bara växer sig större.
Om ni tänker tillbaka på era liv, vilka händelser är det som har betytt mycket för er? Stora saker, javisst, men också det små sakerna; ett vänligt ord eller blick när ni varit ledsna, någon som hjälpt er med ett problem, någon som varit generös.
Jag läste en artikel nyligen om en av förintelsens överlevare Emerich Roth, och hans besök och föreläsningar i olika skolor. När jag gick i högstadiet var han på vår skola, och jag minns det väldigt tydligt, och jag blev mycket berörd. I artikeln jag läste beskrev han detta så bra. Han berättade att många uttrycker en uppgivenhet när det gäller att handskas med såkallade värstingar och bråkstakar, hur ska man göra, vad kan man göra? Hans svar var att något man alltid kan göra, är att gå fram till värstingen, lägga handen på axeln och säga "Hej Kalle, hur är det?"
Ett ord, en enkel mening, kan betyda så mycket, och det är dessa ord som förändrar världen.
Reklamen från organisationen Friends är inne på samma sak, minns ni dem? Bland annat finns der en med en liten kille som kommer hem från skolan och packar upp massor av taskiga ord ur sin väska, han kan nästan fylla hela rummet. Dag efter dag. Men så en dag kommer han hem, skjuter undan alla taskiga ord från skrivbordet och plockar fram ett nytt ord, i skinande röda bokstäver, som han ställer mitt på bordet, och ordet är Hej.
Jag har tidigare berättat att en av de viktigaste sakerna någon sagt till mig var "Hej min vän, vad roligt att se dig igen!", just för att det sas när jag behövde det som mest. Alla har vi sådana tillfällen, när vi verkligen behöver höra någon säga att de ser oss, att de uppmärksammar oss.
Jag tror inte att jag kan åka till tillexempel Syrien, ställa mig och säga Hej, och tro att det ska få slut på allt elände. Det vore naivt. Men jag tror att om vi alla tillsammans jobbar mot att göra världen lite bättre, lite mer uthärdlig för varandra och våra medmänniskor, genom vänlighet, optimism och välgörenhet, så gör det skillnad och sprider sig, kanske hela vägen till de riktigt stora världshändelserna.
Jag vet att det är en nästan omöjlig tanke, och kanske skulle många mena att även det är naivt och barnsligt att tänka att det lilla kan göra förändringar i det stora. Men vet ni vad, jag är hellre naiv och positiv, än en cynisk pessimist.
 |
| För många är regnbågen en symbol för hopp. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar