När fel fokus lyfts fram

Jag har funderat lite på det här med feminism och forskning i kyrkliga ämnen, som kyrkovetenskap, kyrkohistoria, bibelvetenskap och liknande. Jag är inte superduperinsatt i allt detta, men har lite tankar.
För det första så är jag grymt glad att det förekommer feministinspirerad forskning. Dels kvinnor som forskar, då detta överlag har varit ett område för män, precis som på samma sätt som politiker, chefer, och liknande länge har varit mansdominerade positioner. Men också de ämnen man forskar om, tillexempel kvinnors roll i kyrkan, klosterväsenden och kanske framförallt kvinnor i bibeln, och kvinnorna i Jesu närhet.
Sådant är viktigt för förståelsen av vad kyrkan är och bör vara, och för förståelsen av Jesu liv och verksamhet, vilket är betydande för oss som kallar oss kristna idag.
För vi vet ju att det fanns en mängd kvinnor bland lärjungarna. Att kvinnor var viktiga och hade nyckelpositioner och ämbeten i den tidiga kyrkan. Det står ju där, i bibeln! Det har stått där hela tiden, men på grund av rådande samhällsstrukturer genom tiderna har kvinnorna hamnat i skymundan och glömts bort många gånger. Nu börjar de äntligen lyftas fram igen och få sin rättmätiga uppmärksamhet.

Men ibland känner jag att fokus bli lite skevt, och syftet fel, när man lyfter dessa kvinnor. Jag tänker främst på när kvinnor lyfts fram som något bra, av anledningen att då får alla vi tjejer och kvinnor äntligen någon/några att identifiera oss med. Okej, jag kan förstå hur man tänker, till viss del och i det stora hela, men vad jag är rädd för, och vad jag kan märka, är hur det får nästan motsatt effekt. Istället för att få fram att kvinnor och män är lika, känns det som om uppdelningen snarare förstärks. För om jag är kvinna, innebär det då att jag bara kan/får identifiera mig med andra kvinnor? Kan/får män enbart identifiera sig med andra män?
När jag läser i tillexempel bibeln, om olika personer, finner jag då och då situationer som jag kan känna igen mig i, personer vars tankar och känslor jag kan förstå och identifiera som mina egna. Dessa personer är både kvinnor och män. Jag kan hitta mig själv i bilden av den orolige Petrus, precis som jag hittar mig själv i den frustrerade Marta.
Kanske är det här lättare för många tjejer än för många killar. Jag tror att många tjejer, inklusive jag själv, växt upp med böcker med manliga karaktärer, filmer med manliga karaktärer, och "killeksaker", samtidigt som vi haft tillgång till böcker, filmer och leksaker med kvinnor och tjejer. Jag vet inte hur det var för er, men när jag var liten var det i alla fall mer okej för en tjej att leka med dinosar och spela fotboll, än för en kille att leka med hästar och dansa ballett. Tjejer har helt enkelt blivit lite mer tränade i att identifiera oss med båda könen, medan killar bara fått en sida.
Av den anledningen behöver vi lyfta fram kvinnor, i bibeln och i kyrkohistorien, för att få fler identifikationspersoner. Men vi får inte göra det på ett sätt som delar upp könen ännu mer!

Bilden ovan är en av flera väggmålningar som återfinns i kapellet hos
Orsuline-systrarna i Rom. Målningarna föreställer
främst kvinnor, med endast ett fåtal män, kanske för att
illustrera hur kvinnor alltid varit viktiga och närvarande i kyrkan historia?