Om tussilago och söndagar

Min favoritblomma, alla kategorier, är tussilagon. När jag var liten och vi bodde uppe i Jämtland blommade tussilagon alltid i massvis lagom till min födelsedag i april. Sedan är den ju så söt där i dikeskanten, som en liten lysande sol mitt i det vissna gräset.
Men mina känslor inför tussilagon tror jag också till stor del har att göra med att den kan ses som ett tecken, en påminnelse. Om att det finns ett hopp, ett slut på den evighetslånga vintern. Det kommer en tid då vi inte längre behöver frysa, en tid då snön och isen försvinner, ljuset återvänder och livet börjar spira igen.
Vi människor, och jag vet inte om jag är något slags extremfall möjligen, har en tendens att alltid utgå från den situation vi själva befinner oss i för tillfället. Och många gånger längtar vi efter vad vi inte har, det som ska komma. Är det vinter längtar vi till våren, är det vår längtar vi till sommaren, när sommaren hållit på ett tag börjar vi längta till hösten, och när hösten blir för långtradig börjar vi fråga oss om inte snön ska komma snart. På kvällen tänker vi på nästa dag, och på morgonen ser vi fram emot kvällen.
Jag försöker att så mycket som möjligt leva i nuet, eftersom jag tror att det är det mest hälsosamma förhållningssättet generellt. Men en baksida av det är att det ibland känns som om saker har varat en hel evighet, fast det inte är så. Som nu tillexempel, känns det som om vintern har varat i en hel oändlighet, och när ännu en snöflinga dansar förbi fönstret vill den lilla pessimist-klumpen i mig bara krypa ihop i ett hörn någonstans och ge upp hoppet, för det kommer kanske aldrig att bli vår, oavsett vad den empiriska kunskapen säger. Jag har ju sagt det förut, att jag är en person som går betydligt mer på känsla än på förnuft.
Kanske är det därför jag behöver tussilagon, för liksom snöflingan är ett tecken på vinter, så är tussilagon ett tecken på våren. Vi känslomänniskor tror jag ibland behöver dessa tecken och påminnelser kanske lite mer än logikmänniskor. Jag blir alltid outsägligt glad när jag ser vårens första tussilago. Det är ett så starkt förknippat tecken för min del.

Hittade en bild på mig som liten, mitt bland alla tussilago!

Och nu när jag tänker efter, så kan jag dra en kyrkoparallell också (suprise). Kan det vara så att det faktum att jag är en person som går på känsla och behöver tecken och påminnelser, är vad som gör att jag tycker om att gå till kyrkan. Det händer att jag får frågan om man verkligen måste gå till kyrkan och fira gudstjänst varje söndag om man är kristen. Svaret är generellt nej, att gå till kyrkan varje vecka är inte ett tvång, inget måste. Men jag försöker att göra det, för jag känner att jag behöver det. Jag behöver påminnelsen, tecknet, som söndagen och gudstjänsten är. Dels att Kristus är närvarande. Men också själva söndagens tecken. Att vi firar gudstjänst på söndagar har ju att göra med att det är uppståndelsens dag, hoppets dag.
Jag antar att alla kristna inte behöver denna påminnelse lika ofta som jag, men för mig är det viktigt, jag behöver den. Precis som jag behöver en tussilago såhär i slutet av vintern. Annars ger jag upp.