Så åkte vi till veterinären. Lite klämmande och kännande, plus några röntgenbilder. Visade sig att livmodern var det stora problemet. Alternativen var inte så många. Operation, men med tanke på att min älskade lilla vovve var över 13 år, så var det egentligen inte att tänka på, hon skulle aldrig klara en operation. Så det fick bli det hemska och tuffa alternativet.
Hon var så duktig. Vi satt på golvet, och hon låg halvt i mitt knä. Det var över fort, och det såg ut som om hon sov. Jag kom att tänka på Bröderna Lejonhjärta, precis i slutet, när Skorpan och Jonatan pratar om att hoppa till Nangilima. "Men Grim och Fjalar då?" frågar Skorpan. "De står redan på stigen och väntar, det är bara skalet av dem som ligger där".
Men det var skönt att jag fick vara med. När vår förra hund dog var jag bara runt 12 år, och fick inte vara med. Egentligen hann jag knappt säga hejdå, för han åkte med min pappa och lillebror tidigt på morgonen, innan jag hade vaknat.
När våra katter dog var jag bortrest, båda gångerna.
Så då bad jag Gud om att när min hund, som varit en del av mig sen jag var nio år gammal, skulle somna in, så ville jag vara med, jag ville fatta beslutet och kunna säga farväl, på riktigt.
Och det var lite märkligt, för förra veckan hade jag väldigt mycket att göra, med plugg och bokanalyser och seminarium. Igår var sista dagen, och allt var klart, så denna vecka skulle bli väldigt lugn. Nästan som om tiden väntade in mig till just nu.
Men det gör så ont. Jag har nog inte riktigt förstått det ännu, att hon är borta. Hon som funnits där, den mest trofasta vännen, i över tretton år.
När jag är ledsen kan jag aldrig mer borra in ansiktet i hennes päls, känna hennes lukt.
Det är så overkligt. Aldrig mer.
Tack gode Gud för Thea, den bästa hunden i världen. Tack för att jag fick ha tretton underbara år med henne, för hennes trofasthet och vänlighet, för att hon var en snäll, rolig och trogen hund.
Tack för att jag fick vara med henne till slutet, och för att hon fick somna in i mitt knä.
Jag gråter då jag läser det här för det gör ont när någon man älskar dör och försvinner från oss i livet för alltid, men alla de fina minnena med din fina hund Thea finns ju kvar. Förstår att du ville vänta i det längsta med att ringa samtalet och ta det svåra beslutet. Fast jag kan tänka mej att det var skönt att vara där i hundens sista stund. Tack för vad du delar med dej och du jag tänker på dej. Kram
SvaraRaderaUsch! Vad hemskt. Jag är jätteledsen för din skull. :( Ska slänga iväg en liten bön till Gud om att Thea får det bra i hundhimlen tills ni ses igen.
SvaraRaderaVarma kramar, Martina. Hoppas du finner tröst hos dina kära. Själv blundar jag för tiden som går då jag vet att jag själv kanske måste ta det beslutet med min älskade pojk, Riddick, någon gång i framtiden. Man vet vad som komma skall, men vill inte se.
SvaraRadera