Idag på kyrkkaffet väcktes återigen den här frågan om vad vi vill ha för kyrka. Vilka är välkomna, vilka bestämmer?
Det finns en väldigt trevlig kvinna som jag brukar prata lite med, och jag tror att vi båda var lite på samma sida när det gäller exempelvis det här med musik och psalmer i kyrkan. Jag anser ju som bekant att de olika grupperingarna i kyrkan behöver komma närmare varandra på många sätt, så att segregationen bli mindre. Problemet med att det inte finns några självklara bryggor mellan exempelvis barn&ungdomskyrkan och "vuxenkyrkan", dvs den vanliga kyrkan.
Missförstå mig inte! Jag tycker det är grymt bra med ungdomsgrupper och liknande, jag tycker om läger, aktiviteter med mera. Men jag tycker också att man många gånger missar en viktig bit, nämligen att introducera den vuxna kyrkan i ungdomslivet. Precis som man isolerar ungdomslivet från vuxenkyrkan. Och det är så onödigt!
Jag tänker såhär. Vi är många som tror på en kyrka med mångfald. Man brukar tala om en kyrka med låga trösklar och högt i tak. Det är helt rätt. Det ska finnas plats för det allra mesta i kyrkan. En kyrka för folk, och folk är en ganska heterogen grupp. Jag tycker vi på många sätt är bra på att fånga upp mångfalden. Vi har olika typer av gudstjänster, med olika typer av musik, och andra blandade inslag. Problemet är hur vi gör detta. För trots att vi har en heterogen stor grupp, envisas vi med att se kyrkan som flera små homogena grupper. Vi klumpar ihop alla "ungdomar" alla "äldre" och alla whatever, i små grupper som vi sedan märker med en stämpel, alla tycker lika i den här gruppen. För de är alla 14-25 år. Eller, alla tycker om de här gamla psalmerna, för alla är 60-98 år. Så därför spelar vi bara psalm 701, 702 och 703, plus ett par andra sånger från boken Ung Psalm, på våra "ungdomsanpassade" gudstjänster, kompa gärna med elgitarr och bas också. Och på högmässan, där är det ju bara äldre, så låt oss spela de gamla klassikerna, och lägg till lite klassisk musik på slutet, som postludium, det älskar ju alla över femtio.
Är det då så konstigt att yngre personer, som varit en del av ungdomskyrkan, inte känner sig helt hemma i söndagsgudstjänsterna. Eller att de äldre känner sig lite vilsna när de råkar hamna på en ungdomsanpassad gudstjänst?
Och vad händer med oss som inte passar in i mallen? Vi yngre som faktiskt uppskattar de äldre psalmerna och litturgin, eller de äldre som är superless på klassisk musik?
Jag har aktivt deltagit i söndagsgudstjänster sedan jag gick andra året i gymnasiet. I flera år fick jag frågan om jag var konfirmand. Det vill säga, går du på högmässan för att du är tvungen?
Nej!
Och i onsdags, efter vår gudstjänst, som ska vara en sådan där som "vi ungdomar" ska tycka om, säger en av ungdomsgruppens deltagare att "nej, jag är nog lite för högkyrklig för detta". Är det en sådan kyrka vi vill ha. Där människor faller mellan stolarna, för det som beslutsfattarna (och vilka är det egentligen?) har beslutat att man ska gilla, passar egentligen inte så bra.
Dessutom är det faktiskt så, vilket jag också påpekat i bloggen tidigare, att undervisning är vårt ansvar. Det tillhör kyrkans uppdrag att undervisa om tro. I psalmboken finns tro, teologi och tradition samlad, varför är vi så ovilliga? Varför ryggar vi för att undervisa konfirmander och ungdomsgrupper? För att det är jobbigt?
Jag vet att mycket av undervisningen idag är fokuserad till att konfirmander och ungdomar får tala och diskutera med varandra, och det är alldeles utmärkt. Men hur ska man tala utan ett språk? Är det inte kyrkans uppgift och ansvar att tillhandahålla ett vokabulär, ett språk, för tro och existentiella frågor? Först när man har ord och sammanhang kan man bygga meningar.
Annars är det lite som att ge en lågstadieklass i uppgift att diskutera kärnfysik. De kan säkert tala, men vet de egentligen vad de talar om, och blir de intresserade?
Men hur får man fram en dialog om detta? Hur får man beslutsfattarna i församlingar och kyrkan att lyssna? Hur får man förändring.
Ibland känns det som om man vill driva frågor, men man får inget gehör. Kan vi inte/ Ska vi inte försöka/ Varför gör vi/ Vi vill detta/ Jag kan.. Och svaren blir de samma. Jovisst, det låter bra, vi hör vad ni säger, vi får fundera på det, sen någongång, kanske eller så.. Och så händer inget.
Hur länge ska man driva, hur länge ska man försöka?
Kvinnan jag talade med idag berättade det, att hon hade varit intresserad av att engagera sig, vara med, förändra, hjälpa till. Men responsen var svag, och av olika personliga anledningar orkade hon inte, utan lade ner och sökte sig vidare någon annanstans.
Jag älskar min kyrka. Jag känner mig hemma i "min" församling, trots att jag inte bor där. Men jag vill vara med och driva saker, jag kan ställa upp, jag är intresserad, och jag vill det bästa för kyrkan. Men hur länge ska man, som kvinnan vid bordet uttryckte det, stånga huvudet blodigt i en vägg?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar