Vi får höra om hur Jesus frågar en av sina vänner varifrån de ska få mat till alla, och vännen svarar att det verkar omöjligt "Det räcker inte med bröd för 200 denarer." säger han. En denar, det var ungefär vad en daglönare, en grovarbetare, kunde vänta sig att få ut i lön efter en dags arbete.
Men så berättas det att ett barn träder fram, och han har fem kornbröd och två fiskar. Kornbrödet, som var fattigmansmat, och fisken, som var vanlig föda vid området kring Galileiska sjön. Om jag tillåter mig att fantisera lite fritt här så är det ganska lätt att se det framför sig. Jag tänker mig att Jesus och hans närmaste lärjungar, de tolv, kanske också Maria, Susanna, Johanna och några andra, sitter i en liten klunga, Jesus har predikat, och folket väntar på mer och följer efter, men de börjar bli trötta och hungriga. Kanske sitter pojken med sin familj precis bredvid och hör konversationen. Familjen kanske har tagit med matsäcken, och nu sneglar familjens mor på sin äldsta dotter, tacksamma över att de varit så förutseende, att de inte tillhör dem som behöver vara hungriga, nu när det verkar dra ut på tiden. Men så händer något. En av de yngre sönerna snappar åt sig maten och innan någon i familjen hunnit reagera, har han skuttat fram och ryckt Simon Petrus lite försynt, men ivrigt i manteln. Simon Petrus, som är helt fokuserad på samtalet kring matfrågan, ser sig lite förvirrat om, och blir förvånad av att se barnet som med ett stort leende sträcker fram bröden och fiskarna. Pojkens föräldrar kanske blir arga på sonen, ska han skämma ut sig och sin familj genom att störa den store profeten och hans lärjungar? Simon Petrus ler kanske lite besvärat, och tänker precis visa bort pojken, be honom gå tillbaka till sin familj, för visst var det fint gjort, men det finns faktiskt inte en chans i världen att den lilla, lilla gåvan kan göra någon skillnad för den gigantiska massa som hela tiden växer sig större. Men så märker Simon Petrus att några av de andra också har uppmärksammat pojken, och lite försynt säger han: "Här är en pojke som har fem kornbröd och två fiskar", men så lägger han till, för säkerhets skull, för att inte verka dum "Men vad förslår det till så många?"
Men Jesus ler, och han tar emot pojkens gåva, och när han delar ut till folket, räcker det så att alla kan äta sig mätta, och det blir mycket över.
För min del är det två saker jag fastnar för i den här berättelsen. Dels är det perspektivet som brukar lyftas, att vi, liksom den lille pojken, ska bära fram av vad vi har. För även om vi tror att det inte är tillräckligt, så kan det med Jesu välsignelse och Guds hjälp bli något som räcker mer än väl.
När jag var i Taizé inför påsken för snart ett år sedan, var det just den här texten vi blev ombedda att reflektera kring. Vi var nämligen knappt femtio volontärer, många av oss nya, och vi väntade över fem tusen personer (vilket är precis det antal som står som rubrik till bibeltexten!), vilket skulle innebära många utmaningar, och extremt mycket jobb. Därför blev vi påminda om detta, att göra så gott vi kunde, ge det lilla vi hade, så fick vi lita till att Gud ordnade resten. Det samma gällde för det stora mötet i Rom, med runt 50tusen personer, och ingen som direkt visste hur saker skulle göras.
Men sedan tänker jag att det finns en annan viktig poäng i texten, och det är den om lärjungarna. Som kristna vill vi ju gärna se oss själva som Jesu lärjungar. Vad jag tror att lärjungarna får lära sig, eller vad Jesus vill peka på, är att inte visa bort dem som vill hjälpa till. Att låta varje gåva få komma till användning. Om någon säger, jag vill hjälpa, jag kan ge, låt dem. Som Jesus lite mer konkret säger i andra berättelser; "Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte". Vilka är vi att säga att någons gåva inte har ett värde, att någon inte är tillräcklig?
Nej, för Gud räknas alla, och allt kan bli till välsignelse, hur litet det än tycks vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar