Curlingkultur i kyrkan?

Jag funderar ju, som många av er kanske märkt, en del på det här med allt förnyande, uppöppnande, göra-omande, som ständigt tycks vara på tapeten i vår kyrka.
Innan jag går loss och "gnäller", måste jag förtydliga mig lite. Jag är INTE emot förnyelse och förändring, jag är INTE emot att man ser över hur och varför man gör saker, och ändrar det som är fel. Jag är INTE emot en öppen och välkomnande kyrka med låga trösklar och högt i tak.
Men jag är tveksam till förändring enbart för förändringens skull. Jag är tveksam till förändring utan rejäl eftertanke och dialog, anpassning utan integritet och utan fasthet i den egna identiteten.

Ibland känner jag att vi pratar kanske lite för mycket om att saker är för svåra, att vi måste förändra, att vi måste göra det lättare när det gäller språk, förkunnelse, musik, liturgi..
Jag är säker på att detta är gott menat. Man vill tala folkets språk och göra kyrkan till en del av världen, och världen till en del av kyrkan. Allt detta är självklart bra. Men jag tror också att genom att förenkla, göra om och vrida runt en massa för att göra saker på så lätt sätt som möjligt, biter man sig själv lite i handen.
Det talas mycket om curlingkulturen i vårt samhälle, speciellt när det gäller barn och ungdomar. Barn som aldrig egentligen behövt lära sig något, som fått allt man pekat på och inte behövt lyfta ett finger, för allt har varit serverat. Föräldrar står handfallna när de plötsligt upptäcker att deras små älskade bebisar förvandlats till bortskämda, otacksamma konsumenter. Deras intentioner var ju så goda.

Jag tror kanske att kyrkan många gånger kan vara på väg in i en liknande fälla. Vi ger och ger, allt människor vill ha. Är det för svårt och för jobbigt, för utmanande och något som tvingar till eftertanke och reflektion, då ta vi bort det, så att det bli mer bekvämt. Är musiken ovan och annorlunda, kanske lite svår att förstå, då byter vi ut orgeln mot elgitarren. Och i förlängningen, ska vi kanske sluta ha böner, många tycker ju det är svårt det här med bön. Eller sluta fira nattvard, för den är ju kanske lite obekväm om man inte är van. För att inte tala om det här med Gud och Jesus och allt sådant, det går ju absolut inte att tala om, för det är ju jätte-jobbigt! Bort med det!
Det låter kanske som om något sådant vore överdrift, och ja, kanske, men jag tror ändå att det är något att fundera över, vart är vi på väg egentligen?
Jag tänkte på det senast häromdagen, när vi använde ett av de nya handboksförslagen. Lovsången, som ska innehålla Fadern, Sonen och Anden, innehöll visserligen de olika personernas karaktärsegenskaper på olika sätt, men gestalterna nämns aldrig vid sina namn. Varför inte? För att det är lättare att sjunga om något som skapar, något som är kärleksfullt, och något som tröstar, än att sjunga om en skapande Fader, en kärleksfull Kristus, och en tröstande Ande?
Hur kommer det sig att vi idag kan ha konfirmander som aldrig har hört talas om treenighetsläran, inte förstår att bibeln är indelad i olika delar och böcker, eller fått lära sig om varför man firar gudstjänst?
Hur kommer det sig att man i ungdomsgrupper hoppar över att ha andakt, att man byter ut samtal om tro mot tv-spel?

Nu låter det som om jag säger att det inte ska få finnas utrymme för nya saker, för konst, musik och olika uttryck i kyrkan. Fel! Jag tycker att kyrkan ska vara en plats för mångfald. Jag tycker att man kan visa konst i kyrkan, att man kan ha olika uttrycksformer. Man jag tycker att det ska ske med eftertanke, inte bara för sakens och förändringens skull.
Jag tror att det svåra, det lite utmanande och lite tuggmotstånd är viktigt. Vi behöver det för att växa och utvecklas, för att fördjupa vår tro. Det är inte lätt att lära sig att cykla, det är inte lätt att lära sig ett nytt språk. Betyder det att vi ska låta bli? Nej, vi lär ungar att cykla, och vi lär oss att tillexempel tala engelska. På samma sätt är det kanske inte så lätt att lära sig att be, eller att förstå det kyrkliga språket. Men vi lär oss. Vi får öva oss i bön, att hitta vårt uttryckssätt och pröva oss fram, och vi får lära oss kyrkans språkbruk i liturgin, i psalmer och i läsning.
Curlandet tror jag inte nödvändigtvis behöver öppna upp kyrkan. Om vi inte är försiktiga tror jag snarare att det kan bli tvärtom, att det urvattnar kyrkan. Människor idag tröttnar alltmer på "quick fix", att få allt serverat, sanbbmat utan innehåll. Man vill ha något äkta, något som man kanske måste kämpa lite extra för, men som mättar i slutändan. Är vi en kyrka som då kan erbjuda det levande brödet för de som söker det, och kan vi ge det frimodigt och ärligt?
Vi är en kyrka, och vårt uppdrag är Gudstjänst, Undervisning, Diakoni och Mission. Vi måste ta oss själva på allvar.