...Då tror jag det hade varit lättare

Jag funderar på det här med genusdebatter hit och dit. Många genustänk-motståndare menar att man inte ska klä barn könsneutralt, inte tänka på vilka leksaker man ger barn tillgång till eller vilka multimedia man utsätter barn för, eftersom tjejer måste få vara tjejer och killar måste få vara killar. Man menar att annars riskerar barnen att växa upp och bli förvirrade i sin identitet.

Nej, jag tror inte att det argumentet håller. Inte alls faktiskt. I alla fall inte om jag ser till mina egna erfarenheter.

Jag växte upp i ett liten by någonstans norrut. Vi hade det inte jättefett när det gällde pengar. Jag hade inte ett överflöd av nyinköpta leksaker. Men jag hade ett brett utbud. Visserligen var väggarna i mitt barnrum målade i rosa, och jag hade en tavla med en ängel, och en tavla med kattungar. Och rosa sängkläder. Jag hade ett par barbiedockor och någon babydocka. Men jag hade också en affisch med Turtles (Rafael eller Michelangelo om jag inte minns fel), och en hel del ärvda leksaker från min storebror. Jag hade nog en prinssesklänning, men jag hade också en indiandräkt, och jag och min farmor var ofta ute och klättrade i träd och var indianer. Jag kanske inte nämnt det tidigare, men jag har världens coolaste farmor.
En vild natur, massor av olika djur, och att inte ständigt ha ett inflöde av färdig underhållning och sysselsättning, tror jag också hjälpte till att bygga upp min fantasi (eller behålla en stor del av den naiva och barnsliga fantasivärld som barn annars lär sig glömma så lätt).
Jag var inte förvirrad. Jag levde i denna värld tills jag var runt 6 år, då vi flyttade. Jag var absolut medveten om att jag var en flicka. Att mamma var flicka, och att pappa, storebror och lillebror var pojkar. Att min kompis Linnea var flicka, men min kompis Nicklas var pojke. Det var bara inte så viktigt. Ungefär som att pappa hade gröna ögon och jag blåa. Jaha, det är ett konstaterande, men spela roll. Det var ju inget som var världsviktigt eller betydde något egentligen. Inte då. Inte där.

Det som blev bekymmer kom först senare. Och det kom från vuxenvärlden. Jag har inget minne av att mina kompisar på sexårs hade något problem med att jag inte ville leka häst fast jag var tjej. Att jag hellre lekte med min bästis Markus, våra dinosaurer och byggklossar. Eller att jag, när jag började skolan, tyckte det var jobbigt att inte leka med de "tjejiga" tjejerna, eller med de "killiga" killarna. Jag var någonstans i mellanskiktet. Det var inte ett problem för mig. Det var inte ett problem för de andra barnen, varken tjej-tjejerna, kill-killarna, eller vi mitt i mellan. Men det var tydligen ett problem för vår rastvakt, Maggan. För rätt som det var står hon framför mig (jag måste ha gått i första eller andra klass tror jag), och frågar medlidsamt:
"Får du inte vara med de andra flickorna och leka?"
"Jo det får jag väll, men jag vill inte"
"Jo, men kom nu ska vi gå bort och fråga om du inte får vara med i alla fall!"
"Men jag vill inte leka häst"
"Kom nu, seså!" Hon föser mig bort mot gungorna och sandlådorna. Så stannar hon framför en liten grupp med tjejer från min klass. Hon håller mig framför sig, med händerna på mina axlar.
"Martina säger att hon inte får vara med och leka, men visst får hon väll det?" Hennes röst låter snarare som ett hot än en fråga, och fast jag inte ser henne så känner jag hur hon riktigt spänner ögonen i de andra flickorna, som snabbt och lite förvirrat svara att jovisst, ja det är klart, visst får jag vara med. Förvirringen kommer nog mest av det faktum att jag aldrig någonsin visat minsta intresse i att leka häst med dem (jag har lekt med dem annars), utan snarare sagt tvärtom.

Och så formades vi, till flickor som skulle leka häst, tycka om spice-girls och fnissa blygt, vara tysta och snälla, tycka om att sjunga och alltid ha gjort våra läxor, eller till pojkar som skulle bli fotbollsproffs, heja på Djurgården eller AIK, vara dåliga i skolan på allt utom gymnastik och möjligen matte, och springa omkring och skräna på rasterna.
Och det var då, när vi började lära oss det här, som problemen började. För plötsligt var Daniel, som var rätt liten och klen till växten, konstig. För han var inte bra på gymnastiken, han var rätt blyg, och han var dessutom bästa kompis med Madde, en tjej! Fast de inte var ihop! Så blev det för oss, som inte riktigt passade in. Som inte var riktigt tjejiga tjejer, eller riktigt killiga killar.
Jag hade en lång period från kanske fjärde klass och framåt, då jag stundtals ville vara kille. För den tjejiga tjejstilen passade inte med vem jag var. Jag läste ju mycket böcker och såg filmer, och alltid, alltid, i alla äventyr och häftiga historier, så var huvudpersonen en pojke. Endast i enstaka fall dök det upp en flicka som var stark, kaxig och modig (Ronja Rövardotter, George i Fem-böckerna, Ember i Elfquest-serien)
Det gjorde mig förvirrad. Att det bara var pojkar som fick vara med om sådant som jag ville vara med om! Samtidigt vet jag att det satt många andra tjejer och killar och tänkte samma sak. Killar som inte var duktiga på fotboll var avundsjuk på tjejerna, för visst var det så, att det var lite mer okej för en dålig tjej att använda det platta racket (tjejracket, behöver jag säga mer) på brännbollen, än för en kille. Och att ständigt få höra att "Tjejerna ska klara att hoppa två meter för godkänt, killar ska hoppa 2,5!". Ett förövrigt ganska märkligt sätt att tänka på, att killar normalt sätt klarar sig bättre i längdhopp eller vad det nu är, och därför ska den kollektiva godkänd-nivån vara högre för killar. Det är ju som att säga att tjejer normalt sätt klarar sig bättre i svenska, och därför måste vi rätta tjejers och killars nationella prov efter kön. Det skulle nog många protestera mot, men när det gäller idrott, då är det okej?

Under högstadiet genomgick jag först en fas där jag verkligen försökte passa in, bli en tjejig tjej på riktigt. Jag sminkade mig, bar fina kläder och försökte allt jag kunde. Men tillslut insåg jag ju att det inte fungerade. Så jag la ner det, och körde lite mitt eget race. Blev lite outsider, lite konstig. Inte mobbad, men inte helt normal. Jag klädde mig i killkläder, bland annat. Och jag slutade försöka vara "söt och normal". Det märkliga var att jag hela tiden var helt bekväm med att jag var tjej, jag ville inte vara tjejig bara. Och jag var alltid helt säker på min sexualitet, jag har alltid definierat mig som hetero. Men det är märkligt vad som händer, när man inte passar in. Bland annat så var det många som var säkra på att jag var flata. Eller att jag faktiskt ville vara kille.
Nej, det vill jag inte. Eller nej det är jag inte.
Men varför klär du dig/beter du dig som du gör då?
För att jag vill. För att jag kan. För att jag trivs bäst så just nu.
Men du måste ju förstå hur det får andra att uppfatta dig!
Ja, låt dom uppfatta då. Jag vet ju.

Nej, genusmotståndare. Det blir inte lättare, det blir inte mindre förvirrande för barn, ungdomar och samhället i stort, om alla får en möjlighet att leva ut vilka de är. Om de får smaka av hela världen, istället för en liten bit. Det blir snarare så sjukt mycket jobbigare och svårare för den massa som inte passar in i er snäva lilla box. För visst, när er pojke vill ta på sig en klänning, ni kanske inte tvingar honom till något, men ni säger nog att "Om du vill ha klänning så okej, men kan du inte snälla vara lite normal, som alla andra pojkar, och ta ett par jeans istället, för tänk på vad de andra ska säga!".

Genusmotståndare; hade mitt sammanhang varit lite mera öppet, lite mera tillåtande, lite mera genusmedvetet, tror jag inte saker hade varit svårare för mig. Jag tror att det hade varit så fantastiskt mycket lättare.

En bild på mig, för att jag är och var så fantastiskt underbar!