För mig, och många andra, har det alltid under uppväxten funnits en föreställning om rosa som en tjejfärg. Alla flickor bär rosa, alla flickor gillar rosa. Rosa är för tjejer.
Fram tills jag började skolan var detta med färg, pojkar och flickor inte något problem för mig. Jag var ett barn, jag gillade färger, jag hade killkompisar och jag hade tjejkompisar. Jag lekte indian, och jag lekte riddare, och jag lekte prinsessa.
Men under skoltiden blev jag mer tydligt en såkallad pojkflicka. Eller, jag försökte vara mig själv, den jag ville vara för stunden. Vilket gjorde att mycket handlade om att göra tvärtom mot vad som förväntades när det gällde en del saker. Kläder tillexempel. Att inte klä mig i rosa eller klänning blev ett slags statement. Ni ska inte få tala om vem jag är och hur jag ska vara!
Jag har hittat en dagboksanteckning från när jag var någonstans i tioårsåldern, och spenderar sommaren på Gotland tillsammans med min mormor. Jag hade fått med mig finkläder att ha på midsommar; lite finare byxor, ett blått linne och någon typ av lösmaskad blå sommarkofta. Detta dög inte åt min mormor, som inte kunde förstå att jag inte ville se lite söt och tjejig ut.
Och så har det egentligen fortsatt ganska länge, fram till mer vuxen ålder. Jag har vägrat bära rosa, eller mer feminina, dvs söta/fina/gulliga/vackra kläder. Och ju mer mormor eller någon annan tjatat, desto hårdare har jag satt mig emot. Och jag har fått ta emot skit.
Som när jag valde att ha skjorta och väst på studenten, istället för klänning, och min storebror kallt påpekade att det inte var konstigt att jag aldrig fick någon kille, eftersom jag såg ut som värsta butch-flatan. Något som fick mig att koka över av irritation. För det första så har min bror inte bott tillsammans med mig eller knappt träffat mig sedan jag var i just tioårsåldern, så han har absolut ingen aning om mitt privatliv och hur många eller hur få personer jag "fått". Dessutom, om någon har en föreställning om mig, så ligger ju "problemet" hos den personen, inte hos mig. Är jag fine med att uppfattas som en Butch-flata, kan det knappast vara jag som behöver ändra mig bara för att någon blir provocerad, eller?
Nu, idag, känner jag mig äntligen fri från fördomar, och jag kan tala för mig själv. Om någon kommenterar mitt utseende, kan jag ge svar på tal. Och jag har börjat öppna upp min värld så smått. Jag älskar ju färger och mönster. Att jag står tillbaka för att visa en poäng tror jag fortfarande är viktigt, och något jag kan göra. Men nu behöver jag inte göra det. Så nu kan jag välja vilka kläder jag vill, utan att få höra att jag är varken fin eller ful.
Och vet ni vad? Jag klär mig gärna i en rosa tröja, eller i blommigt. Men jag klär mig också i svart, grått, omönstrat, jeans, coolt, tufft, och you name it. För jag kan, och jag vill. Min värld är oändlig!
 |
| Dagens outfit: Turkosa byxor, vit/färgglad t-shirt, och rosa naglar. De ni! |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar