Två nya sånger - förändring på G

Igår kväll var jag på taizémässa. Jag har ganska länge försökt få lite förändring i dessa mässor, främst när det gäller musiken. Som det har varit spelas ofta exakt samma sånger, på samma ställe i ordningen, varje gång, i flera års tid tycks det mig. Någon gång har en ny sång fått vara med, och någon gång har ett par sånger bytt plats, men mer än så har det i regel inte varit. Så sa den tjänstgörande prästen vid en mässa för ett tag sedan, att okej, nästa gång jag har mässan får du vara med och bestämma musiken. Bra! Jag har ju faktiskt rätt bra koll på de här sångerna (fast jag ibland har problem att kunna dem på svenska), och jag har tänket, var ska man lägga en viss sång, utifrån var man befinner sig i gudstjänsten. 

Men jag förstår inte att det ska vara så svårt att byta sånger ibland. Vad är problemet, egentligen. 

Visst, alla sånger fungerar inte, det är klart. Flera av sångerna är tillexempel kanon, som kan vara svåra att ha koll på om man inte har en kör eller liknande som kan leda, alternativt ganska många personer, och flera som kan sjunga stadigt, så att man kan haka på.

Andra sånger är bara små korta strofer, eller med långa mellanpartier, eftersom det ska finnas plats för solon på ett väldigt tydligt sätt. Utan solo fungerar inte sången. 

Men det finns ju andra sånger också, som fungerar utan solo, som inte är kanon, och som är fantastiskt fina. Bara man vågar. Och bara man litar på att församlingen faktiskt kan och vill sjunga (kanske mest det sista). Detta verkar vara problem för många, och som jag märkte igår, särskilt en del musiker. Musiker kan överlag vara svåra att ha att göra med. För i slutändan är beslutet lite i deras händer. Vill de inte spela, ja, då är det inte mycket man kan göra. Särskilt om man själv inte kan musik. De kommer att spela vad de vill, och på det sätt de vill, oavsett vad man försöker förmedla till dem. En musiker som inte vill lyssna eller förändra, gör inte det. 

Men det slutade i alla fall med att jag fick bestämma lite musik (trots en lite halvt ovillig musiker). Jag kompromissade lite, och behöll några sånger som vi sjungit förut, fast jag la dem på lite andra platser, och jag plockade in ett par nya sånger. Ett par sånger som visserligen fick musikerna att muttra något om att "ja, jag kan spela, klart jag kan, men det här kommer bli svårsjunget". 

Jag valde att plocka in Gud du är kärlek (bóg jest miłością) som inledning, och I själens dunkla natt (Dans nos obscurités) under momentet då ljusen tändes. Och det gick bra. Fast vi var ganska få, och några var nya när det gäller taizébön, och musikern faktiskt inte är den bästa, så blev det sång. Och den sistnämnda av de nya sångerna, som jag trodde skulle vara svårast, tycktes inte alls vara så svår, och blev riktigt vacker i samband med att vi tände våra ljus (I själens dunkla natt, du tänder en eld, en eld som aldrig dör, en eld som aldrig dör).

Efteråt fick jag en liten nickning av musikern. Jag vet inte riktigt vad han ville säga, men jag tänker tolka det som någon slags bekräftelse. Babysteps, babysteps... 

Och nu verkar det faktiskt vara lite på gång när det gäller våra taizémässor. Det ska bli en gudstjänstgrupp, det ska bli lite mer kommunikation. Äntligen! 

Vår kyrksal där vi firar taizémässor lämpar sig faktiskt väldigt bra för ändamålet