Låt oss aldrig bli så stora att vi inte ser de små...

... Så lyder en rad i en psalm i sv.psalmboken (787). En ganska barnslig och trallvänlig psalm, som vi sjöng efter att vi avslutat vår veckomässa ikväll. Anledningen var att vi hade en liten myra som kröp omkring bland oss under gudstjänsten. Den bor liksom i kapellet, och brukar dyka upp varje måndag och vara med. Vi kände att vi ville sjunga lite för denna till synes mycket fromma myra. Detta var en synnerligen passande psalm, med tanke på raden "larven som kryper och myran som stretar och barn som lär sig gå".

Barnsligt? Kanske. Men det ligger så mycket i det barnsliga som är så djupt och viktigt. Den barnsliga tilliten, och självklarheten. När Jesus säger att vi måste bli som barn för att kunna ta emot Guds rike, tror jag att det är detta han menar.
Prästen som ledde mässan ikväll berättade om en så vacker händelse, relaterat till detta. Det var ett dop, och när bebisen blivit döpt, tittade dennes storebror Gabriel, tre år, på sin lillebror och på prästen, och utropade sedan: "Det lyser om honom! Och det lyser om prästen!"

Jag älskar att vara sådär lite barnslig. Så som man liksom inte ska vara. För någonstans där, i den självklarheten och tilliten, tror jag att Gud blir som tydligast. När vi väljer att se hur det lyser.

Och ärligt talat, är det inte då man är som mest vuxen, när man kan trivas i, och våga vara som ett barn?
Och då kan man sjunga psalmer för fromma myror.

Bara den som vandrar nära marken 

kan se dina under, Gud.

Bara den som vandrar nära marken

 kan se dina under, Gud.

Låt oss aldrig bli så stora att vi inte ser de små,

larven som kryper och myran som stretar 

och barn som lär sig gå.

Nej!

Bara den som vandrar nära marken 

kan se dina under, Gud.