Jag upplever ibland att jag sitter lite i två världar. Att vara ung vuxen, det är lite så. Man har lämnat barndomen och ungdomslivet, med skola i form av gymnasiet eller grundskolan, man har lämnat sitt omedelbara beroende av den vuxne förälderns eller motsvarandes omsorger och försörjning, och tvingats ut på egna ben. Samtidigt finns en osäkerhet och ett främlingsskap för den verkliga vuxenvärlden. Så kan jag uppleva det i vissa stunder. Är jag vuxen? Nej, det känns inte så. Jag fyller 23 nästa vecka förresten.
 |
| Jag, igår kväll, vid läggdags. |
Att stå mellan de olika världarna kan vara en oerhörd fördel. Jag kan tillexempel märka att när jag är i ett rum med äldre, mer vuxna vuxna, så kan jag numera bli lyssnad på och tagen på allvar, jämfört med hur det var då jag var yngre. Jag ses inte som ett naivt barn längre, och jag behöver inte kämpa lika hårt för att visa att jag faktiskt har något att komma med. När jag talar ses jag visserligen som ung, men jag ses inte som liten, och det är en väsentlig skillnad.
Samtidigt kan jag också röra mig i ungdomsvärlden, utan att ses som för gammal och fel. Ni vet den där känslan av vuxna som försöker göra sig ungdomliga, men som brutalt misslyckas, för att alla vet att de är hopplöst fel ute. Jag är inte där ännu, utan kan fortfarande tala med yngre på yngres språk, utan att det bli konstigt.
På det sättet är det en fördel. Jag kan känna mig hemma i båda världarna.
Men ibland kan det också kännas precis tvärtom. Att jag inte hör hemma riktigt någonstans. Att jag är för gammal för vissa delar, men för ung för andra.
Hela tiden finns frågan, vem är jag egentligen, och vart hör jag hemma?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar