Ibland kan jag tycka att det är intressant att kolla in
barnfilmsvärlden, för att se vad det är för återspeglingar av verkligheten som
vi visar upp för kidsen. Och nu talar jag mest om de relationer och strukturer,
normer osv, som återspeglas i filmer, inte om verklighet som i
man-borde-inte-visa-fantasy-för-barn-för-då-tror-dom-att-det-är-så, för det är
bara dumt. Barn är bra på att skilja på fantasi och verklighet. Men de djupare,
osynliga sociala mönstren sitter ofta i.
Därför blir jag ibland lite rädd när jag ser klassiska
barnfilmer, som Disney och Disneychanel. Jag tänker lite särskilt på de filmer
och serier som riktar sig till individer i åldrarna 8-12 ungefär, med
supertjejiga tjejer som trånar efter killar och älskar mode och utseende, och
grabbigar grabbar som sportar eller hänger och är allmänt coola, och såklart
dyrkas av tjejerna.
Men, det finns undantag bland barnfilmerna, och kanske
särskilt i vår svenska filmkultur, där jag har två bra filmer som jag vill
lyfta fram. Båda exemplen är några år gamla, men fungerar fortfarande alldeles
utmärkt.
Förortsungar
Första filmen är Förortsungar från 2006. Det är en nyversion av den
gamla filmen Rännstensungar för er som känner till den, men vi har förflyttat oss från fattiga
arbetarbostäder och svartvitt, till Stockholms förort, och det mångkulturella
samhället i tvåtusentalet. Huvudpersonen är nioåriga Amina, som med sin morfar
tvingas gömma sig hos hårdrockaren Johan, då hon och morfadern inte får något
uppehållstillstånd. Men när morfar dör börjar processen om var Amina ska ta
vägen, ska hon bo kvar hos Johan, och kan en piercad hårdrockskille som dricker
öl direkt ur burken verkligen ta hand om en unge?
Jag älskar den här filmen. För det första är Amina och
hennes bästa kompis Mirre båda två tjejer, men vi ser inte så mycket av det
”tjejiga”, de beter sig inte särskilt stereotypt. De är barn helt enkelt. Enda
gången deras kön egentligen nämns är när Mirre och Amina just träffats, och
Mirre helt enkelt konstaterar att ”Det bor inga andra tjejer på vår gård, bara
killar”, men det sägs inte med något särskild värdering, och strax efteråt
presenteras vi för dessa killar, och gruppen visar sig vara helt jämställd, och
Mirre och Amina förväntas inte uppträda på ett annorlunda sätt än killarna.
Över lag är de kvinnliga karaktärerna väldigt starka genom
hela filmen. Mirre är initiativtagande, kaxig och utåtriktad. Amina är klok och
modig. Socialarbetaren Janet är smart och framåt. De manliga karaktärerna
porträtteras inte heller som typiskt manliga, tvärtom är ordet snäll genomgående
för att beskriva dem, något man kanske inte möter så ofta i filmens värld.
Sedan måste jag också nämna att jag tycker filmen tar upp
det här med döden och med religion på ett bra sätt. Inte mer än i en scen
visserligen, men då väldigt enkelt och tydligt. Det är när Mirre hälsar på hos
Amina efter att hennes morfar dött. Mirre talar om hur hon hanterar sin sorg
och saknad efter sin döda mamma, och hur hon brukar prata med henne ibland på
kvällarna, om hur dagen har varit och så. Repliken ”Jag har sagt till henne att
ta hand om din morfar, för han är ny liksom. För vi har väll samma himmel, ja
så måste det vara.”
En film om att barn ska få ha rätt att vara barn, och att alla måste få finnas till. Och vem är egentligen en bra förebild och förälder? Måste man vara mamma-pappa-barn? Härliga inslag av bra musik hittar vi också i denna film.
Bäst i Sverige
Den andra filmen jag vill ge lite extra uppmärksamhet, är
Bäst i Sverige, från 2002. Den handlar om Marcello, en kille som själv tycker att han är
helt misslyckad och värdelös. Hans pappa vill att han ska spela fotboll, fast
han hatar fotboll, och han mamma vill att han ska sjunga i kyrkokören, och
kanske till och med bli präst eller något! Men kanske vore det häftigt att bli
flygare, om han bara inte vore så extremt höjdrädd… Marcello är mobbad och rädd
för allt. Men så en dag flyttar Fatima in i området, en tillsynes orädd och
häftig tjej, som drömmer om att bli fotbollsproffs och bäst i Sverige. Problemet
är bara att hennes brorsor inte är så förtjusta i tanken.
Det är en film om att våga drömma och att våga vara sig
själv, fast det kanske inte är vad alla runt om kring förväntar sig och vill.
Till skillnad från Förortsungar så diskuteras det här med
tjej och kille väldigt mycket. Marcellos pappa är tillexempel väldigt mån om
att framstå som den store familjeförsörjaren, och att hans son minsann ska växa
upp och bli stor och stark som pappa! Inte hålla på och tjeja sig, som han
säger.
Sedan så måste jag ju också nämna att det även i denna film
finns inslag som behandlar ämnet barn och religion. Marcellos familj, och
kanske främst mamman, är katolsk. Pappan är väll egentligen inte särskilt
religiös, det råder tillexempel bråk om vem som ska ha hedersplatsen på väggen,
påven eller Maradona. Men de går i kyrkan, och fast Marcello inte har mycket
till övers för kyrkokören eller prästyrket, så har han en tro, och när det är
svårt söker han stöd hos en Jesusstaty i kyrkan, som givetvis vaknar till liv
och samtalar med honom och frågar vad han håller på med och vill, egentligen.
En fantastisk film om identitet och att våga, helt enkelt.
Båda filmerna går att hitta via Netflix.com, och rekommenderas varm, även för den som inte är barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar