söndag 5 maj 2013

Tips på bra och intressanta barnfilmer


Ibland kan jag tycka att det är intressant att kolla in barnfilmsvärlden, för att se vad det är för återspeglingar av verkligheten som vi visar upp för kidsen. Och nu talar jag mest om de relationer och strukturer, normer osv, som återspeglas i filmer, inte om verklighet som i man-borde-inte-visa-fantasy-för-barn-för-då-tror-dom-att-det-är-så, för det är bara dumt. Barn är bra på att skilja på fantasi och verklighet. Men de djupare, osynliga sociala mönstren sitter ofta i.
Därför blir jag ibland lite rädd när jag ser klassiska barnfilmer, som Disney och Disneychanel. Jag tänker lite särskilt på de filmer och serier som riktar sig till individer i åldrarna 8-12 ungefär, med supertjejiga tjejer som trånar efter killar och älskar mode och utseende, och grabbigar grabbar som sportar eller hänger och är allmänt coola, och såklart dyrkas av tjejerna.

Men, det finns undantag bland barnfilmerna, och kanske särskilt i vår svenska filmkultur, där jag har två bra filmer som jag vill lyfta fram. Båda exemplen är några år gamla, men fungerar fortfarande alldeles utmärkt.

Förortsungar

Första filmen är Förortsungar från 2006. Det är en nyversion av den gamla filmen Rännstensungar för er som känner till den, men vi har förflyttat oss från fattiga arbetarbostäder och svartvitt, till Stockholms förort, och det mångkulturella samhället i tvåtusentalet. Huvudpersonen är nioåriga Amina, som med sin morfar tvingas gömma sig hos hårdrockaren Johan, då hon och morfadern inte får något uppehållstillstånd. Men när morfar dör börjar processen om var Amina ska ta vägen, ska hon bo kvar hos Johan, och kan en piercad hårdrockskille som dricker öl direkt ur burken verkligen ta hand om en unge?
Jag älskar den här filmen. För det första är Amina och hennes bästa kompis Mirre båda två tjejer, men vi ser inte så mycket av det ”tjejiga”, de beter sig inte särskilt stereotypt. De är barn helt enkelt. Enda gången deras kön egentligen nämns är när Mirre och Amina just träffats, och Mirre helt enkelt konstaterar att ”Det bor inga andra tjejer på vår gård, bara killar”, men det sägs inte med något särskild värdering, och strax efteråt presenteras vi för dessa killar, och gruppen visar sig vara helt jämställd, och Mirre och Amina förväntas inte uppträda på ett annorlunda sätt än killarna.
Över lag är de kvinnliga karaktärerna väldigt starka genom hela filmen. Mirre är initiativtagande, kaxig och utåtriktad. Amina är klok och modig. Socialarbetaren Janet är smart och framåt. De manliga karaktärerna porträtteras inte heller som typiskt manliga, tvärtom är ordet snäll genomgående för att beskriva dem, något man kanske inte möter så ofta i filmens värld.
Sedan måste jag också nämna att jag tycker filmen tar upp det här med döden och med religion på ett bra sätt. Inte mer än i en scen visserligen, men då väldigt enkelt och tydligt. Det är när Mirre hälsar på hos Amina efter att hennes morfar dött. Mirre talar om hur hon hanterar sin sorg och saknad efter sin döda mamma, och hur hon brukar prata med henne ibland på kvällarna, om hur dagen har varit och så. Repliken ”Jag har sagt till henne att ta hand om din morfar, för han är ny liksom. För vi har väll samma himmel, ja så måste det vara.”
En film om att barn ska få ha rätt att vara barn, och att alla måste få finnas till. Och vem är egentligen en bra förebild och förälder? Måste man vara mamma-pappa-barn? Härliga inslag av bra musik hittar vi också i denna film.



Bäst i Sverige

Den andra filmen jag vill ge lite extra uppmärksamhet, är Bäst i Sverige, från 2002. Den handlar om Marcello, en kille som själv tycker att han är helt misslyckad och värdelös. Hans pappa vill att han ska spela fotboll, fast han hatar fotboll, och han mamma vill att han ska sjunga i kyrkokören, och kanske till och med bli präst eller något! Men kanske vore det häftigt att bli flygare, om han bara inte vore så extremt höjdrädd… Marcello är mobbad och rädd för allt. Men så en dag flyttar Fatima in i området, en tillsynes orädd och häftig tjej, som drömmer om att bli fotbollsproffs och bäst i Sverige. Problemet är bara att hennes brorsor inte är så förtjusta i tanken.
Det är en film om att våga drömma och att våga vara sig själv, fast det kanske inte är vad alla runt om kring förväntar sig och vill.
Till skillnad från Förortsungar så diskuteras det här med tjej och kille väldigt mycket. Marcellos pappa är tillexempel väldigt mån om att framstå som den store familjeförsörjaren, och att hans son minsann ska växa upp och bli stor och stark som pappa! Inte hålla på och tjeja sig, som han säger.
Sedan så måste jag ju också nämna att det även i denna film finns inslag som behandlar ämnet barn och religion. Marcellos familj, och kanske främst mamman, är katolsk. Pappan är väll egentligen inte särskilt religiös, det råder tillexempel bråk om vem som ska ha hedersplatsen på väggen, påven eller Maradona. Men de går i kyrkan, och fast Marcello inte har mycket till övers för kyrkokören eller prästyrket, så har han en tro, och när det är svårt söker han stöd hos en Jesusstaty i kyrkan, som givetvis vaknar till liv och samtalar med honom och frågar vad han håller på med och vill, egentligen.
En fantastisk film om identitet och att våga, helt enkelt.


Båda filmerna går att hitta via Netflix.com, och rekommenderas varm, även för den som inte är barn.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar