Att reduceras till att "bara" vara framtid

Räck upp en hand om ni någon gång har hört uttalanden som "Barnen är ju vår framtid!" eller "Att satsa på ungdomarna är att satsa på framtiden!"
Känner ni igen det? Jag tror det.
Jag får höra det ganska så ofta, både om mig själv och om andra. Inte lika ofta nu som förr, när jag var några år yngre, men fortfarande. Jag är 23, och i vissa kretsar betraktas det som ungt.
Jag förstår att de som säger detta menar väl, och i sig är det sant, att barn och unga "är framtiden". Men Jag ser flera problem med uttalanden som dessa. För det första, vad är egentligen denna framtid? Det som kommer att hända. Men hur, när, var? Menar vi om ett år, fem år, tio år, femtio år, eller ännu längre? Och vi vet ju inget om hur det ser ut omkring oss då, även om vi kan göra prognoser och spekulera. Denna framtid är med andra ord en ganska vag grej, som ingen vet något om och som egentligen inte betyder något mer än något slags hittepå. För det andra så tror jag att när man talar om en viss grupp som "famtidens", så missar man lätt att dessa också är en del av nuet. Att de finns, att de är här, mitt framför ögonen på oss. I samma verklighet som vi är, nu.
Dessutom är det lätt att frånsäga sig sitt eget ansvar och sin egen framtidsroll. För personer som är aktörer idag, kommer de att krypa in under en sten och försvinna imorgon? Nej, på något sätt kan de faktiskt också vara framtiden, vara aktörer i morgondagens värld.
Självklart tycker jag att det är bra att man satsar och ser saker ur ett långsiktigt perspektiv. Men när man säger att man tillexempel måste lägga mer pengar på skolan, för att eleverna är framtiden.. Jag vet inte, men jag skulle nog hellre se att man sa att man måste lägga mer pengar på skolan, för att de elever som finns där idag också är en del av vårt samhälle och är aktörer i nuet.
Eller som när någon lite äldre person i kyrkliga kretsar säger till mig att "Det är så bra att det finns engagerade ungdomar, det är ju ni som är kyrkans framtid!", då vill jag säga ifrån, för vi är väll inte aktiva och engagerade för någon typ av kyrka som kanske finns om tio-tjugo år, utan vi är en aktiv del i det som är kyrkan idag, och som vi är en del av! Och vad är det för kyrkosyn, när plötsligt bara de mellan 30-65 får räknas som den riktiga kyrkan här och nu?
Om man inte tar barn och ungdomar på allvar här och nu, idag, hur kan vi då förvänta oss att de ska vara en del av framtiden?