Svära eller inte svära, det är frågan

Ibland kommer frågan upp om det är okej eller inte okej att svära. Är det okej om barn svär, är det okej om man är vuxen?

Jag har själv valt att försöka låta bli svordomar. Varför? Jo, för mig handlar det om ett förhållningssätt. Att det finns ett allvar och en mening i orden, och om jag förminskar dem eller använder dem lättvindigt vattnar jag ur dem och slutar ta dem på allvar. När jag använder ord som Fan, Jävlar, Satan, Helvete, osv. Nej, jag tror inte riktigt som en del menar, att man genom att säga tillexempel Satan, så tillkallar man Satan. Nja, jag är tveksam, eftersom jag inte ser djävulen eller satan som en egen fysisk person. Men jag tror kanske att genom att förminska orden så förminskar vi innebörden. Satan för mig innebär ondska, hat, misstro och brustenhet. Det är något jag inte vill ta lätt på. Så har vi andra ord, som könsord (fitta, kuk) eller ord som används av vissa som skällsord (bög, neger). Dessa använder jag inte heller, lite av samma anledning. Jag tycker inte det är okej, särskilt inte när dessa ord riktas mot någon i ilska eller med syfte att såra och trycka ner, det är aldrig okej.

Men när ber tillexempel mina två fostersyskon, Carro och Adam, att inte svära, så är det inte främst för att jag tycker att de borde tänka som jag, om ord som blir urvattande och betydelsen bakom. Inte i första hand. Jag tycker egentligen inte att det är så farligt när andra svär. Det finns ju de som menar att man måste tänka på sitt språk, för det påverkar hur man uppfattas av andra. Jag håller med, visst påverkar det, men precis som i många andra frågor tycker jag att man ska kämpa emot och bryta fördomar, och att man måste visa att jag kan svära, klä mig hur jag vill, och stå för vem jag är, och det ska andra inte behöva bry sig om.

Så varför försöker jag få mina syskon att inte svära så mycket? Det är väll bra att de är sig själva? Ja, självklart. Men jag försöker också att tänka på att de på många sätt redan kämpar motströms. Enbart döda fiskar följer strömmen, och man ska simma motströms, kämpa sig fram och möta svårigheter. Men att tvinga ut någon som redan simmar så gott de kan uppåt i bäcken, ut i ännu vildare och strömt vatten, det är inte hjälpsamt. Då riskerar de till och med att drunkna. Istället vill jag ge dem en liten flytdyna, eller ett par simfötter.

För let’s face it; att ha tillexempel olika bokstavsdiagnoser, någon annan typ av diagnos, ett struligt förflutet, och vara fosterbarn, är redan en ganska så strid ström att simma mot. Det finns så många fördomar att tackla och stämplar att ständigt tvätta bort. Då är språket ett viktigt redskap, särskilt just nu, då kampen kanske är som hårdast.

Det är en svår balansgång. Men jag tror jag gör dem en tjänst när jag säger åt dem att inte svära så mycket.