Söner och döttrar

Såg en lite intressant sak idag, angående hur man leker olika med söner och döttrar, fast man kanske inte märker det själv, mönstren är så invanda.
Hade lite tid över, och tog en promenad. Satte mig på en parkbänk för att skriva lite. En bit bort noterade jag ett par pappor och en massa ungar, tre killar i sexårsåldern kanske, och en något yngre tjej på typ fem, samt ett par tvååringar.
Tvååringarna lekte en bit bort i sandlådan, medan papporna och de äldre barnen spelade fotboll. Och här gjorde jag en intressant iakttagelse. Papporna stod i mål, medan barnen jagade efter bollen. Alla barnen var med från början, och lekte entusiastiskt. Papporna hejade på och var riktigt engagerade, men jag noterade ganska snabbt att de nästan enbart kommenterade och sporrade killarnas spel, och ropade deras namn. Det var slagord som:
"Kom igen då Loke, kämpa på!"
"Snyggt spel Oskar!"
"Bra krigat (?!) Alexander, fortsätt så!"
Under de fem första minuterna tror jag att jag hann uppfatta pojkarnas namn ett tiotal gånger. Flickans namn hörde jag först efter kanske tio minuter. Felicia. Och då var det inte något som egentligen hade med spelet att göra.
Jag tittade upp då och då, och allt eftersom blev flickan mer och mer passiv i spelet. Tillslut stod hon mest vid målet och hängde, och fick då en matt men ganska hård tillsägelse av sin pappa att inte hänga i nätet.
Jag är säker på att papporna tillhör den typen av män/föräldrar som övertygat hävdar att de visst inte behandlar sina barn olika för att de råkar vara av olika kön, men som snabbt tillägger att deras lilla dotter tycker ju inte särskilt mycket om fotboll egentligen, fast de försökt. Nej, konstigt. Det är lätt att bli hemmablind, för jag är övertygad om att de menade att alla barn var med och spelade, och behandlades lika.
Det gäller att vara uppmärksam på vad man håller på med, för det är svårt att inte falla in invanda mönster.
Handen på hjärtat, leker vi lika med pojkar och flickor?