Vi har olika preferenser

Jag tänkte på det häromdagen, när jag satt på bussen och hörde två personer i 20års-åldern snacka. Det handlade om studentliv, och om pengar. Först var de inne på hur de skulle vilja bo, om de kunde välja fritt och inte behöva bekymra sig så mycket om ekonomi och sådant. Stor lägenhet, toppvåning! Inte behöva dela, inte behöva anpassa sig! Bestämma själv! Så löd resonemangen. Efter ett tag övergick diskussionen också till mat. Slippa skitmat, kunna äta lyxmat varje dag i veckan...
Det här fick mig att fundera lite. Var har jag bott och känt mig som allra mest hemma och bekväm? När har jag ätit den bästa måltiden?
Och jag minns hur det var att vakna upp i baracken i Taizé. Den kvava och instängda luften i det lilla rummet som fyra tjejer delar. Halvunken nattdoft av svett, andedräkt och smutskläder. Ganska så hårda sängar. Men så ljudet av vännerna, de som knorrar lite då de sträcker på sig, någon som fortfarande snusar lugnt. Ett leende i halvmörkret och ett viskande "Good morning!"
Eller en av de bättre måltiderna. Europamöte i Berlin kring nyår 2011/2012, en stor mässhall med slitna golv. En plastpåse där någon slänger ner en burk med ljummen soppa, ett bröd, en kaka och en yoghurt. Tiotusen personer, och fler som strömmar in. En liten ledig fläck mitt bland alla främmande människor från olika länder. Jag får sällskap av andra främlingar, och ett öppet samtal inleds. Vem är du? Var är du ifrån? Vill du byta din aprikosyoghrt mot en med jordgubbssmak? Vill någon ha min kaka? Och soppan är kall och metallisk, brödet är torrt, och vattnet är slut, för det delas bara ut en flaska per dag. Men i leenden, blickar och öppenhetens gemenskap, mättas man mer av sällskapet än av maten, och soppan smakar nästan gott.

Jag vet att jag kanske romantiserar boendet i kollektivet. Jag vet att jag ibland kunde längta efter att få vara ifred en stund, att kunna ha mitt eget och vara själv. Och jag vet att ljudnivån i mässhallen var hög, och det var trångt och obekvämt och man blev trött. Men när jag då och då återkommer till frågan var jag trivts som bäst, var jag känt mig bekväm och hemma, då är det bland annat dessa situationer som dyker upp nästan direkt.
Nej, jag delar nog hellre en bit bröd med någon annan, än äter en hummer i min ensamhet.

För vad gör en bra måltid eller ett gott hem? Gemenskapen och tryggheten, delandet.
Det finns en vers i en psalm, Sv.Ps nr. 396:

Närhet, ljus, och ingen utanför,

en fattigmåltid, enkelt vin och bröd,

En kärleksfest med himmelskt överflöd

Matdags under Europamötet i Berlin.

Heteronorm och pillerhets

För ett tag sedan var jag hos gyn för att göra ett såntdär standrardprovtagningsgrejs. Allt gick bra, men det var en del saker som slog mig.
Innan undersökningen frågade läkaren om jag någon gång haft sex. Ingen konstig fråga alls, och jag svarade ja. Sedan frågade hon om jag använde något typ av p-piller eller liknande. Nej, svarade jag. "Du vill inte ha det då?", frågade hon. Nej, det vill jag inte. Då tittade hon på mig med lite sur min, och suckade. "Jaha, ja då lär du snart vara gravid då! Kondomer ger ju inte särskilt bra skydd!"Jag upprepade igen att jag inte känner ett behov av p-piller just nu, sedan tänkte jag inte så mycket mer på det. Men nu efteråt så..
För det första: Hon förutsätter att jag när jag säger att jag har haft sex dels menar heterosexuellt sex och penetrerande vaginalt sex, och dels att jag fortfarande aktivt har det. Den här personen var någon jag aldrig tidigare träffat, och hon visste absolut ingenting om mig eller mina sexuella preferenser. Alls. Men hon förutsätter att jag är heterosexuell, och har ett aktivt heterosexuellt sexliv. Och att min eventuella parter och jag naturligtvis är kapabla att få barn tillsammans. Är inte det lite märkligt? Ni vet sånt som man kommer på i efterhand att man hade velat säga, om man bara kommit på det då? Jag hade så gärna velat säga något i stil med "Jag ska tänka på det om jag nu har sex med en man någon gång i framtiden". Bara för att se hur hon hade reagerat. Nu är jag visserligen heterosexuell, men ändå, det är en principsak.
Sedan när jag skulle gå frågade hon återigen om jag inte ville ha p-piller ändå. Återigen svarade jag nej. Och det kan jag också finna märkligt, den här pressen på att äta p-piller, eller använda någon annan typ av hormonell p-metod. Och att jag nästan då kände att jag var tvungen att förklara och försvara mig, inför den här människan som jag inte känner och som inte känner eller vet något om mig.
Missförstå mig inte nu; Jag tycker att p-piller och liknande är bra grejer. Jag är inte på något sätt emot användande av detta. Men det måste väll vara upp till varje individ att själv få bestämma vilka substanser man stoppar i sig? Jag känner spontant att just nu har jag inget större behov av att knapra hormoner. Och ja, jag har noga tänk igenom detta, vägt för och nackdelar, och är medveten om vad jag gör. I framtiden kanske jag ändrar mig, men just nu fungerar det bra som det är. Varför ska jag då känna mig tvingad att börja äta piller som påverkar min hormonbalans och riskerar att ge bieffekter och påverkar min kropp på massa olika sätt?
Nej, det behöver jag inte!

Bara lite tankar såhär en tisdagskväll (när jag egentligen behöver sitta med min uppsatsskiss...).

Lantis eller stadsbo?

Jag har alltid tänkt mig att jag skulle vilja bo i en mindre eller halvstor stad. En stad där man har det mesta man behöver, olika urval av butiker och aktiviteter. Men ändå tillräckligt litet för att man ska kunna ha lite koll, gå på stan och känna igen en och annan människa. Men inte så litet att man vet allt om alla hela tiden. Lite anonymitet och sådär.
Sedan har jag inga problem med att bo i lägenhet, tvärtom. Hus med allt vad det innebär, jag vet inte om det skulle passa mig.
Sedan finns det ju en lantis i mig också. Nära naturen, kunna gå i skogen. Kunna gå omkring utomhus utan hus och människor och trafik överallt... Någonstans finns väll en naiv dröm om något slags kollektiv på en stor gård. Storfamilj och gemenskap, djur och natur.

Min mamma med familj bor ju som ni kanske vet på landet, en bit utanför Norrtälje. De har nyligen renoverat sitt sovrum, och det har blivit så fint!
Och när det ser ut såhär, ljust och mysigt, och våren spirar, ja, då vill jag egentligen bo på landet.

Nyrenoverat sovrum

Med den här utsikten rakt utanför sovrumsfönstret;
hästarna som äter lunch lite fridfullt mellan syrengrenarna...

Bröder...

Träffade min bror, då vi båda hälsade på hos min mamma över natten. 

Det är otroligt att vi två delar gener, för vi är så otroligt olika när det gäller, ja allt! Kanske är det mest tydligt när det gäller åsikter och värderingar, och hur man ser på saker över lag. Här är exempel på två av de konversationer vi hann avverka:

Konversation ett - Vi sitter i soffan och jag lägger ena armen bakom huvudet och han ser min håriga armhåla.

Lillebror (med något stöddig tonfall): Martina, du har visst glömt att raka dig under armarna va?

Jag: Nej, det har jag inte glömt. Varför skulle jag raka mig?

Lillebror (med högljud suck): Åh, du är såndär feminist...

Konversation två - Vi är ute med hunden i skogen. Han skryter lite om hur mycket han jobbar och hur mycket pengar han tjänar.

Lillebror: Jaha, och när ska du känna på hur det är att jobba då? 

Jag: Vad menar du, jag har ju jobbat en hel del?

Lillebror: A, eller hur, när då?

Jag: Jag jobbade ju med samma sak som mamma en sommar tillexempel (Vår mamma jobbar som personlig assistent på ett gruppboende).

Lillebror: Men det räknas ju knappast som ett jobb. Man gör ju ingenting, och det är ju inte så mycket jobbigt och tungt.

Jag: ...Så du menar att det inte är så mycket jobb? Tunga lyft, av- och påklädning, hygien, blöjbyte...?

Lillebror: Nej, inte som mitt jobb (Han räknar upp sina arbetsuppgifter i butiken där han jobbar; möta hundratals kunder, bära, fixa, mm).

Jag: Mhm, men jobbet jag hade förra året då, när jag var utomlands och volontärarbetade i fem månader, alla dagar i veckan, ledde team med 10-30 personer, hade en miljard uppgifter osv?

Lillebror: Räknas inte. Du fick inga pengar för det.

Vad tror ni, är det han eller jag som är adopterad? För vi kan ju inte ens vara från samma planet, än mindre från samma föräldrar, eller?

Varför skulle favoritkroppsdel ha något med utseende att göra?

Den senaste tiden har kroppdelar, utseende och kommentarer om dessa blomstrat på olika bloggar. Är det rätt att tycka att man är snygg, är det rätt att tycka att man är ful?
Ja, jag vet inte, det är inte lätt.

Något jag har funderat kring är det här med favoritkroppsdel. Ni kanske har sett sådana undersökningar eller roliga reportage i kanske framförallt så kallade tjej- och damtidningar. Ett gäng kvinnor (och ibland män) får frågan Vilken kroppsdel är din favorit/ Är du mest nöjd med?
Svaren brukar variera lite. Många svarar ögon, bröst, hår, ben. Och det är kanske helt i sin ordning. Men sedan kommer följdfrågan; varför?
På den frågan är det skrämmande få som svarar något som inte har med utseende att göra. Man ser sällan svar som: "Jag är mest nöjd med mina ögon, för de ger mig möjlighet att se saker".
Nej, det brukar vara lite mera "För de har så fin blå/brun/grön färg, och jag får ofta komplimanger för dem".

Är det inte lite läskigt ändå, att vi är så fast i att om vi ska säga något om oss själva, vad vi tycker om, så är det första som poppar upp utseenderelaterat? För det är vad vi förväntar oss att andra vill höra och bryr sig om. Skrämmande få verkar få en egenskap som första tanke.
Jag tror visst att om personen som får en fråga av det här slaget får tänka till lite, och verkligen svarar ärligt, så skulle kanske inte håret eller läpparna eller brösten vara den absolut bästa kroppsdelen. för ärligt, om man ser till egenskaper är de ganska så onödiga, i alla fall för det mesta.
Skrämmande är också att denna typ av ytligt svar verkar vanligast hos kvinnor. Jag såg just ett sådan reportage i någon veckotidning för ett tag sedan (minns tyvärr inte vilken tidning), när tre män och tre kvinnor fått just frågan om vilken kroppsdel de gillade mest hos sig själva. Kvinnorna svarade just ögon, läppar och hår. Och på frågan varför, var svaret kopplat till utseende. Hos männen såg det lite annorlunda ut. En av dem svarade att han gillade sina ben, eftersom han höll på med löpning, sprang maraton och liknande. En annan svarade ungefär att det var svårt att svara på, han brukade inte tänka så mycket på sådant. Sedan drog han till med att ansiktet var favoriten. Vad den tredje mannen svarade minns jag tyvärr inte.
De fick också frågan om vad de uppfattade som sin partners bästa kroppsdel. I detta fall svarade de alla något som hade med utseende att göra; axlar, ögon, rumpa m.m.
Vad kan vi se utifrån detta? Jo, att som tjej lär man sig att värdera sig utifrån sitt utseende, och värdera andra utifrån utseende. Som man lär man sig att värdera sig själv utifrån egenskaper och prestation, men att kvinnor värderas utifrån utseende. Detta är givetvis en något vinklad och generell bild, men jag tror att den överensstämmer lite för väl med verkligheten ändå.

Nej, byt fokus tack.
Låt oss fokusera på något som jag kanske kan tycka har lite mer betydelse. Egenskaper tillexempel. Eller om nu utseendet spelar roll, försök hitta en bra anledning. Jag tycker tillexempel att ögon kan vara vackra, eftersom de är så fascinerande. Kombinationen av färger i en iris tillexempel, och dess mönster de är ju fantastiskt! Men överlag, att säga att något är det bästa, för att det är snyggt. Nej, jag förstår det inte riktigt.

Så därför: Min favoritkroppsdel just nu:
Mina händer. Med dem kan jag göra massor av saker. Jag kan måla, jag kan skriva, jag kan känna, arbeta, uttrycka mig, skydda mig... Fantastiska faktiskt.
Sedan är jag rätt nöjd med min hjärna också, men jag vet inte om det räknas som en kroppsdel, det kanske är mer ett organ på något sätt?

Vilken kroppsdel är ni mest nöjda med?

Grymt awesome näve detta!

Att reduceras till att "bara" vara framtid

Räck upp en hand om ni någon gång har hört uttalanden som "Barnen är ju vår framtid!" eller "Att satsa på ungdomarna är att satsa på framtiden!"
Känner ni igen det? Jag tror det.
Jag får höra det ganska så ofta, både om mig själv och om andra. Inte lika ofta nu som förr, när jag var några år yngre, men fortfarande. Jag är 23, och i vissa kretsar betraktas det som ungt.
Jag förstår att de som säger detta menar väl, och i sig är det sant, att barn och unga "är framtiden". Men Jag ser flera problem med uttalanden som dessa. För det första, vad är egentligen denna framtid? Det som kommer att hända. Men hur, när, var? Menar vi om ett år, fem år, tio år, femtio år, eller ännu längre? Och vi vet ju inget om hur det ser ut omkring oss då, även om vi kan göra prognoser och spekulera. Denna framtid är med andra ord en ganska vag grej, som ingen vet något om och som egentligen inte betyder något mer än något slags hittepå. För det andra så tror jag att när man talar om en viss grupp som "famtidens", så missar man lätt att dessa också är en del av nuet. Att de finns, att de är här, mitt framför ögonen på oss. I samma verklighet som vi är, nu.
Dessutom är det lätt att frånsäga sig sitt eget ansvar och sin egen framtidsroll. För personer som är aktörer idag, kommer de att krypa in under en sten och försvinna imorgon? Nej, på något sätt kan de faktiskt också vara framtiden, vara aktörer i morgondagens värld.
Självklart tycker jag att det är bra att man satsar och ser saker ur ett långsiktigt perspektiv. Men när man säger att man tillexempel måste lägga mer pengar på skolan, för att eleverna är framtiden.. Jag vet inte, men jag skulle nog hellre se att man sa att man måste lägga mer pengar på skolan, för att de elever som finns där idag också är en del av vårt samhälle och är aktörer i nuet.
Eller som när någon lite äldre person i kyrkliga kretsar säger till mig att "Det är så bra att det finns engagerade ungdomar, det är ju ni som är kyrkans framtid!", då vill jag säga ifrån, för vi är väll inte aktiva och engagerade för någon typ av kyrka som kanske finns om tio-tjugo år, utan vi är en aktiv del i det som är kyrkan idag, och som vi är en del av! Och vad är det för kyrkosyn, när plötsligt bara de mellan 30-65 får räknas som den riktiga kyrkan här och nu?
Om man inte tar barn och ungdomar på allvar här och nu, idag, hur kan vi då förvänta oss att de ska vara en del av framtiden?

Eurovisionhypen över för denna gång?

Igår avgjordes ju årest Eurovision, med Danmark som vinnare.
Jag kollade, visst gjorde jag det. Vi var några stycken som slog oss ner framför tv:n i kollektivet och med bubbel, jordgubbar, godis och popcorn kommenterade vi bidragen, både positivt och negativt.
Vad ska man säga? En hel del okej och till och med bra inslag. En hel del mindre bra.
Jag älskade Grekland - helt sjuk, rolig och de bjöd på sig själv. Bara låtens titel: Alcohol is free....
Jag blev lite kär i Ungerns låt - Mysig och fin på något sätt. Den åker in på spellistan.
Finlands bidrag har jag blandade känslor inför. Bra show, underhållande, trallvänlig låt som fastnade, och underbart med kyssen på slutet. Men texten! "Skipping dinner to get thinner", "I'm your slave and you're my master", "I'll play your game, I'll change my last name, I'll walk the walk of shame, I'll do it for you". Är det bara jag som börjar bli lite illamående nu? Kanske är det menat som överdrift och skämt, men jag ser inte det roliga. Det tragiska är ju att det är många som tänker såhär. Någon måste vilja ha mig! Och om jag svälter mig, gör mig till en slav, går med på allt, lägger bort mitt namn, då kanske någon vill gå med på att gifta sig med mig. Jag ryser. Så tycker jag nämligen inte att ett bra förhållande bör se ut, att en av parterna offrar allt för den andre. Oavsett förhållande. Nej, hur vore det om vi försökte framhäva låtar med texter som faktiskt innehåller lite vettiga saker?
En av mina favoriter i den svenska uttagningen tillexempel; Behrang Miris - Jalla dansa sawa, tillexempel, med textrader som: "Varför är det så att vissa inte välkomnas in till vår blågula fest [...] Ensamkommande, havande, stående, rik, ful, fattig, fin, krypande, gående [...] Jag bevattnar blåsippan och ger den åt alla". Denna låt var dessutom bra i sig, ös och fart, glädje.
Aja, nu blev det Danmark som van. En helt okej låt. Till nästa år får vi se vad som händer.
För övrigt så älskade jag mellanakten! Har ni inte sett den, kolla in den via SVT eller någon annan stans, den bör väll kanske ligga på youtube snart?

Veni Sancte Spiritus

..Är latin och betyder Kom Helige Ande.

Mosaikplatta - inköpt i Rom

Idag är det pingstdagen. För många icke-kyrkliga personer brukar det inte betyda så mycket. Pingst, vad är det? Jo, det brukar visst vara många som gifter sig just då, och konfirmerades man inte runt pingsttiden? Men få kan komma på vad det egentligen är vi firar.
Därför tänkte jag att det kunde vara på sin plats med en liten snabbförklaring av Pingsten.

Pingst firas till minne av hur den helige Ande kom till apostlarna (Jesu följeslagare och vänner), och gjorde så att de började förkunna (tala) om Guds verk. Anden gjorde så att de kunde tala alla möjliga språk, så att alla omkring kunde förstå vad de sa, på sitt eget språk. Mer om detta kan man läsa i bibeln, i den bok som kallas Apostlagärningarn.

Pingsten är alltså Andens dag. Anden utgör tillsammans med Fadern och Sonen det som man brukar kalla för treenigheten - Gud. Anden är en av Guds naturer.
Det finns lite olika namn på anden, som beskriver den. Tröstaren, Livgivaren, Försvararen, Hjälparen m.fl.

Egenmålad bild

Anden nämns redan i bibelns första kapitel, i skapelseberättelsen. I den bibelöversättning som används mest i Sv.Kyrkan idag, Bibel 2000, står det att "en gudsvind svepte fram över vattnet". I en del äldre översättningar står det Guds Ande istället för gudsvind. Det är för att i hebreiskan, bokens originalspråk, används ett ord som kan betyda både ande och vind.
Senare i bibeln, i Nya testamentet som är skrivet på grekiska, används ofta ett ord som är en ren juridisk term, samma ord som vi idag har hämtat ordet advokat från. Advokat, Försvarare. Som juridisk term under den tid Nya testamentet skrevs, var advokaten eller försvararen en person som hade i uppgift att hjälpa och stötta en person som stod anklagad för något, tillexempel genom att påminna denne om vad hen tidigare sagt, ge ord åt personen att använda så att denne kunde redogöra för sig själv, samt framhålla personens goda sidor. Anden liknas vid denne Försvarare, Hjälpare, Advokat.

Ett av kyrkfönstren i Taizé

Det talas också om Andens gåvor och Andens frukter.
Andens gåvor, eller nådegåvorna, är som ni hör gåvor man får av nåd, genom den Helige Anden. De kallas nådegåvorna, vilket indikerar att man får dem av nåd, inte för något man gjort eller sagt, de är inga gåvor man förtjänar för att man är duktig eller bättre än någon annan.
Andens frukter är egenskaper som blir starka och blommar ut i relation med Anden. Dessa kan man läsa om i bibelboken Galatierbrevet, där Paulus skriver om nio Andefrukter: Kärlek, Glädje, Frid, Tålamod, Vänlighet, Godhet, Trofasthet, Ödmjukhet och Självbehärskning.

Anden brukar i konst, bild- och symbolspråk avbildas som en duva, eller som eld.
Vid Pingst används den röda färgen i kyrkan. Rött är eldens, blodets och Andens färg.

Taizékorset eller Taizéduvan.

Te, underbara te

Jag tycker verkligen, verkligen om te. 

Jag är ingen expert på något sätt, absolut inte, och jag bryr mig inte särskilt mycket om att det ska vara äkta och speciellt och dyrt eller fint. Nej, jag är en person som gärna köper på mig roliga teer på marknader eller på platser jag besöker, med olika smaker.

Förra veckan köpte jag in ett par stycken, och passade också på att köpa in en mängd av av små fina burkar att förvara mina teer i. Idag köpte jag ytterligare en burk, så nu kan jag visa upp dem och låta dem pryda mitt rum.

Här får ni se några av mina fina burkar:

Mehne... Killar och tjejer porträtteras väl inte så olika, eller?

Ibland blir jag så oerhört fascinerad när människor tycks helt blinda för att man i reklamer eller liknande målar upp vad som brukar kallas för könsroller eller stereotyper.

"Barn ser ju ut sådär!" brukar det låta. Flickor leker ju så, och pojkar leker ju så. Och "Jag kan då inte så att det är någon större skillnad!"

Nej visst, jag kan ibland också tycka att det inte är så stor skillnad på bilder av tjejer och killar i tillexempel reklam. Det är ganska diskret gjort, bara små grejer oftast. Som att tjejen ler, medan killen ser tuff och lite busig ut. Och oftast ser vi ju bilderna separat, och då går det oss förbi. Men låt oss ställa några bilder sida vid sida, och se om vi kan göra några jämförelser.Vill ni se bilderna i större format går det bra att bara klicka på dem.

Först har vi två bilder som används i menyn för barnkläder på företaget Cubus hemsida. Vi ser att pojkarna på övre bilden inte alls tycks märka att de blir fotade. De är alltför engagerade i ett samtal. De är, till skillnad från flickorna på den nedre delen, inte allt intresserade av att försöka vara söta eller snygga. De utstrålar en slags naturlig trygghet.

I Den nedre bilden ser vi två tjejer. Särskilt den ena tjejen tittar in i kameran, och man ser att hon är mycket medveten om att hon fotograferas, och förväntas se ut på ett särskilt sätt.

Vi ser också det typiska Killar = aktivitet, Tjejer = passivitet.

Motsvarande ser vi hos de lite äldre barnen. Översta bilden föreställer en kille. Ensam. Han ser lite nonchalant bort från kameran, utan att le. lite "whatever". Något som tydligt visar hur vi tänker oss mansrollen. Ensam är stark, Jag bryr mig inte, Jag är lite för cool för er i alla fall. Jag tänker inte springa efter er och göra mig till. Vill ni mig nått får ni försöka blidka mig.

På bilden nedanför ser vi två tjejer. Tydligen är det svårt att tänka sig en ensam tjej, i alla fall i kontrast till en ensam kille, vilket det är här, då bilderna någorlunda ska motsvara varandra. Detta visar på tanken om att en tjej alltid behöver en bästis, medan killar umgås i grupp eller klarar sig själva. 

Vad som är intressant är också att båda tjejerna ser in i kameran. Återigen, tjejerna är medvetna om att de fotas, de jobbar för hur de ser ut. här ser vi, liksom i det förra exemplet, en stor skillnad. Var blicken är riktad säger något om vad man vill förmedla. En kille är snygg i sig själv medan en tjej är snygg inför någon annan, och är dessutom betydligt mer medveten om det och jobbar för hur hon uppfattas.

Här ser vi också en tydlig uppdelning mellan blått som killfärg och rosa som tjejfärg.

Ska vi ta ett par bilder till?

Dessa bilder är från Lindex hemsida. vi ser på många sätt samma mönster som i bilderna ovan. Killen är cool, avslappnad, och trots att han ser in i kameran, så ser vi det inte riktigt, så han har solglasögon. Återigen: Jag är lite mystisk och oåtkomlig. Vill ni ha mig får ni jobba för det. Dessutom har jag inte riktigt tid med dig längre, jag har viktigare saker för mig snart. Det finns en aktivitet i bilden. Vi ser en tuggummibubbla som signalerar lätt nonchalans och ett Whatever, liksom den ena handen i byxfickan. "Jag tänker inte jobba för dig". Vi ser också något som tycks vara en målarstege, mot vilken killen lutar sin arm. Jag äger denna, jag bemästrar denna, den är min.

Så har vi flickan. Vi ser samma blick som på tre av de fyra tjejerna ovan. In i kameran, ögonkontakt, medvetenhet. Jag anstränger mig inför dig. Jag jobbar för ditt godkännande. Kroppen har intagit en pose, som till skillnad från motsvarande "killbild" inte är avslappnad eller naturlig, utan konstgjord. "Jag gör mig till inför dig". Intressant är också att tjejen här, precis som killen, har händerna i fickan. Skillnaden är att medan killen har en halvhand i fickan, med tummen utanför, vilket signalerar avslappning och kontroll, så döljer tjejen båda sina händer (den ena i fickan och den andra lite vagt bakom ryggen?), vilket ger signal om osäkerhet, rädsla, och jag gömmer och skyddar det jag har, det jag bär på. Rent kroppsspråksmässigt signalerar också den bortvända foten en osäkerhet; "Jag vill nog härifrån". 

Några bilder med killar och tjejer tillsammans då? Även dessa är från Lindex hemsida. 

Som ni ser är dessa bilderna som representerar Lindex baskollektion. Man vill alltså ha en bild av en kille och en tjej. Men var man verkligen tvungen att göra det till en så tydlig flicka+pojke=kärlek-bild? Heteronormen pressas in i oss. Hade det inte gått precis lika bra med en flicka och pojke som leker? Precis som barn faktiskt gör? Nej, för det går ju inte. En flicka och en pojke kan ju inte vara kompisar, fast de är barn. De måste ju vara kära. Alternativt kan det tolkas som en syskonrelation, kanske tydligast i den övre bilden.

Ska vi sedan titta på de olika parterna, så ja, vad säger det om könsroller i relationer? Den övre bilden är klart tydligast angående detta. Den Starka Mannen. Intressant nog intar han en liknande pose som flickan i exemplet ovanför, men med några betydande skillnader. Han har inte handen gömd, utan självsäkert placerad i sidan. Och han fötter står stadigt framåtriktade. Han vet vad han gör. Hans blick in i kameran signalerar inte heller "Titta på hur jag ser ut", utan mera "Titta på vad jag har".

Flickan bredvid honom däremot gör sig liten. Hon tar rent bildmässigt upp betydligt mindre plats än vad han gör, och hon lutar undergivet huvudet mot hans axel. I deras relation säger kroppsspråken från killens håll: Hon är ett bihang, något som är trevligt och mysigt, och som jag kan ge efter lite för, men jag skulle stå stadigt även utan henne. Tjejen däremot signalerar att: Han är min styrka och det jag lutar mig mot, och skulle han inte finnas där skulle jag tippa. Oavsett om det är en syskonrelation eller en barnslig kärleksrelation som visas så är det flickan som är undergiven och ser upp till den starke och självsäkre pojken.

Den nedre bilden är lite mer intressant. Den tycker jag kan tolkas på två sätt.

Tolkning ett: Flickan sitter något framför pojken, och hon har handen i sidan. Hennes rörelser indikerar inget samspel med pojken. Hon är självsäker och stark. Pojken däremot sitter lite gömd bakom flickan. Hans ena hand är dold, och med den andra håller han om flickans arm. För att få stöd och inte falla? Till skillnad från den övre bilden, är rollerna ombytta. Tjejen skulle klara sig utan killen, men killen skulle falla utan tjejen.

En annan tolkning av bilden är denna: Flickan är visst självsäker, men pojken är inte alls osäker eller behöver hålla i sig. Hans hand på hennes arm är snarare ett försök att hålla fast henne. Han sitter lite bakom av den enkla anledningen att han vill visa upp henne, sin trofé. Men han måste hålla henne i ett stadigt grepp, för hon är flyktig och opålitlig. Han måste markera sin äganderätt och att han har kontroll över henne (jämför killen med stegen ovan). 

Jag tänkte avsluta med att visa en bild som spridits runt på nätet via facebook och diverse bloggar. Jag tänkte inte skriva några kommentarer om den, för jag tror att ni förstår vad jag menar. Istället får ni göra en egen analys och reflektion.

Bilden är denna, från H&M:

Men det här med badkläder då..?

Ja, jag vet att jag är några dagar efter i debatten, att barn och badkläder var förra helgens heta ämne, och idag är det något annat som gäller bland de stora bloggarna. Men nu är det så att jag varit lite upptagen, och inte hunnit formulera något jättesmart, och egentligen tänkte jag att okej, andra tar tag i det där, det blir nog bra. Men jag kan ändå inte riktigt släppa det här med småflickor som ska kläs i söta bikinis, fast de inte har något som "behöver döljas" (varför nu någon egentligen ska behöva dölja något?).
Nakenhet har blivit så extremt laddat idag. Samtidigt som det inte är det. Dubbelmoralen blomstrar.
För det är inte okej att små barn är nakna, det är inte okej att en kvinna visar bröstet för att amma offentligt, det är inte okej att en kvinna har kort kjol men ändå inte vill ha sex med alla män hon möter.
Och jag tror att det är där skon klämmer. Sex, sexighet, sexualisering.
Om vi visar något naket idag, oavsett om det är ett barn (och särskilt en flicka tydligen) eller en vuxen kvinna, så kopplar vi nakenheten till något sexuellt. Inte så att "vi normala människor" skulle se ett barn som sexigt, nej, men "det finns ju pedofiler!".
Tja, visst gör det det, att sexualbrott mot barn förekommer, ja det gör det ju, tyvärr.
Men jag vet inte... När jag var liten, vilket faktiskt inte är så sjukt länge sedan då jag är född 90', så visst sprang vi omkring nakna? Jag kollade genom ett fotoalbum från när jag var liten, och av de bilder som finns av mig på stranden, är jag helnäck på lite mer än hälften, och på de allra flesta andra har jag enbart badbyxor. Någon enstaka gång förekommer en baddräkt. Fanns det inga pedofiler för 15-20 år sedan? Eller lät de bli att gå till badstränderna? Jag vet inte, men jag har svårt att tro att det är just den biten som har blivit annorlunda. Jag tror att problemet kring sexualiseringen av barn (flickor främst) ligger i att vi idag, i det moderna Sverige, genom massmedia och strukturer, gör nakenhet hos barn till något sexuellt.
Det unga och barnsliga hos vuxna framställs som något attraktivt, och blir barnslighet och nakenhet två sexuella faktorer, blir också nakna barn sexualiserade.
Vilket de flesta av oss tycker är obehagligt och fel. Men istället för att då vinna tillbaka nakenheten hos barn och den osexualiserade nakenheten i stort, så hakar vi på, och låter det fortsätta. Vi "går på" tankarna om att barnet behöver skyla sin nakenhet från potentiella hot, samtidigt som vi "går på" att det är tjejigt och normalt att barn framställs som små vuxna, i bikinis eller andra kläder som skriker fin, vacker, gullig, söt, sexig... För det är ju sött när en lite flicka vill likna mamma, eller när en liten pojke vill likna pappa.

Nej, jag tror såhär: Ett barn är sällan bekymrad över sin egen nakenhet, och så borde det väll få vara?
Varför krångla in dem i bikinis? Varför ska vi skynda på med att ta barndomens bekymmerslöshet ifrån dem? Istället för att jobba för att de ska få leva i den så länge som möjligt?

Sedan måste jag också tillägga att visst finns det stunder och bad/strandplagg som fyller en praktisk funktion. Som UV-dräkter, flytdräkter eller bara badkläder som förhindrar att sand kommer in på obekväma ställen. Men en hel bikini fyller inte riktigt denna funktion.

Tre bilder av mig som liten:

Jag som jätteliten, i ett par bartrosor

Min lillebror, en vän till oss, och jag. Badbyxa, badbyxa, badbyxa.

Jag i baddräkt med inbyggda flytkuddar...

Matlagning - alltså ibland så går det ju!

Jag är kanske ingen mästerkock, och tycker ibland att det kan vara grymt svårt att hitta på något gott att äta. Dessutom är ju kokböcker och liknande supertrist, och det känns som om det blir dyrt med alla specialgrejor man måste ha. Med undantag av fantastiska Studentkokboken - som jag verkligen kan rekommendera.
Dessutom är det trist att laga mat för sig själv och till sig själv, och äta den själv.
Men idag tycker jag ändå att jag har lyckats. Kände för pasta med någonting, inte alltför svårt och gärna lite annorlunda och gott. Det blev super - så nu delar jag med mig av receptet ifall det skulle vara så att det finns någon annan oinspirerad och halvslö person därute som behöver ett tips.

Martinas Pasta med kräftkladd:

Du behöver:
Pasta (valfri sort)
Philadelphiaost eller liknande färskost (ica basic?)
morötter
minitomater eller annan tomat
gräslök (fryst, torkad, färsk, whatever) om du inte köpt färskost med smak
kräftstjärtar (på burk)
möjligen lite svartpeppar

Gör såhär:
- Koka upp pastan
- Hacka morötter
- Dela tomaterna i halvor eller klyftor/mindre bitar
- Hacka gräslöken om det behövs
- Blanda grönsaker, kryddor och kräftstjärtar med färskosten. Blanda med pastan

Klart!
Avnjut med ett glas alkoholfritt vitt vin, eller någon annan valfri dryck!

Ytterligare en familjemedlem

När jag var och hälsade på familjen i Norrtälje senast var det en ny gäst i huset, nämligen en liten katt. Denne hade dykt upp på söndagskvällen, dvs för lite mer än en vecka sedan, och högljud jamat och gråtit utanför. Bara skinn och ben, och allmänt illa medfaren var den stackaren.
Eftersom det vore grymt, och helt omöjligt med tanke på ljudnivån, att fösa bort den eller ignorera den, så fick den mat och vatten utställt.
På några dagar lyckades den repa sig hyfsat. Kelig och tam var den, fast mestadels av tiden tillbringade den med att äta, dricka och sova i en av stolarna på uteplatsen (under tak).
Vi har både katt och hundar sedan tidigare, men de accepterade den nya besökaren ganska snabbt. Antagligen kände de att den inte var något som helst hot, så vek som den var. Den i sin tur tog inte heller någon egentlig notis om vare sig våra hundar eller katten.
Adam, yngsta fosterbarnet, älskar katter. Han tycker om djur överlag, men har något särskilt till övers för just katter. Därför började främst min mamma så smått fundera på att om nu katten var okej (vilket skulle visa sig efter ett veterinärbesök) så kanske det kunde finnas en möjlighet att behålla den, och låta det bli just Adams egen katt. Men vi ville inte säga något eller ge några som helst förhoppningar innan den kollats upp.
Idag tog vi en tur till veterinären. Han konstaterade att han inte kunde se några direkta fel, mer än att den var just väldigt mager, och lite ostadig i sina rörelser. Huruvida detta berodde på undernäring eller om något annat eventuellt ligger bakom återstår att se. Hon, för det visade sig vara en hona, fick en del sprutor, avmaskning och så, samt en spruta med b-vitamin. Och tillsvidare är hon vår nya familjemedlem, och Adams egen katt. Vi ska se någon månad, och om det går bra ska vi göra återbesök och fixa med vaccin, kastrering osv.
Lite snabbt var vi tvungna att hitta på ett namn också. Vi hade spånat lite på skoj innan. Carros förslag var Zach eller Jasmin (vilket inte gillades riktigt av resterande familjen). Vi andra försökte hitta något på samma tema som den första katten. Hon heter Ettan, med anledning av att det var den första katt min mamma och styvpappa skaffade tillsammans. Att ge den andra katten namnet Tvåan kändes däremot inte så kul. Men Ettan är ju också ett snusmärke, och därför gick tankarna ett tag kring andra välkända märken inom tobak- och alkoholområdet. Namn som Pripps, Blend, General, Baileys, John Silver, m.fl kom upp på spån-listan.
Men väl där hos veterinären slutade det med att det blev namnet Snus.
Ett egentligen ganska så passande namn tycker jag. Kanske för att jag kom på det. Men på andra sätt också. Tänk efter bara:
- Det passar utmärkt tillsammans med Ettan.
- Katten är mörk i färgen, svart/brun typ, lite som snus
- Hon har spenderat grymt mycket tid med att sova de senaste dagarna, sova och snusa!
- Hon har antagligen vandrat långt och länge, med tanke på hennes tillstånd. En annan som vandrar mycket och långt på okända håll, är ju Snusmumriken i Mumindalen.
Ett helt suveränt namn till denna katt med andra ord!
Så lilla Snus, välkommen till familjen, och hoppas du blir kvar ett tag!

Söner och döttrar

Såg en lite intressant sak idag, angående hur man leker olika med söner och döttrar, fast man kanske inte märker det själv, mönstren är så invanda.
Hade lite tid över, och tog en promenad. Satte mig på en parkbänk för att skriva lite. En bit bort noterade jag ett par pappor och en massa ungar, tre killar i sexårsåldern kanske, och en något yngre tjej på typ fem, samt ett par tvååringar.
Tvååringarna lekte en bit bort i sandlådan, medan papporna och de äldre barnen spelade fotboll. Och här gjorde jag en intressant iakttagelse. Papporna stod i mål, medan barnen jagade efter bollen. Alla barnen var med från början, och lekte entusiastiskt. Papporna hejade på och var riktigt engagerade, men jag noterade ganska snabbt att de nästan enbart kommenterade och sporrade killarnas spel, och ropade deras namn. Det var slagord som:
"Kom igen då Loke, kämpa på!"
"Snyggt spel Oskar!"
"Bra krigat (?!) Alexander, fortsätt så!"
Under de fem första minuterna tror jag att jag hann uppfatta pojkarnas namn ett tiotal gånger. Flickans namn hörde jag först efter kanske tio minuter. Felicia. Och då var det inte något som egentligen hade med spelet att göra.
Jag tittade upp då och då, och allt eftersom blev flickan mer och mer passiv i spelet. Tillslut stod hon mest vid målet och hängde, och fick då en matt men ganska hård tillsägelse av sin pappa att inte hänga i nätet.
Jag är säker på att papporna tillhör den typen av män/föräldrar som övertygat hävdar att de visst inte behandlar sina barn olika för att de råkar vara av olika kön, men som snabbt tillägger att deras lilla dotter tycker ju inte särskilt mycket om fotboll egentligen, fast de försökt. Nej, konstigt. Det är lätt att bli hemmablind, för jag är övertygad om att de menade att alla barn var med och spelade, och behandlades lika.
Det gäller att vara uppmärksam på vad man håller på med, för det är svårt att inte falla in invanda mönster.
Handen på hjärtat, leker vi lika med pojkar och flickor?

Svära eller inte svära, det är frågan

Ibland kommer frågan upp om det är okej eller inte okej att svära. Är det okej om barn svär, är det okej om man är vuxen?

Jag har själv valt att försöka låta bli svordomar. Varför? Jo, för mig handlar det om ett förhållningssätt. Att det finns ett allvar och en mening i orden, och om jag förminskar dem eller använder dem lättvindigt vattnar jag ur dem och slutar ta dem på allvar. När jag använder ord som Fan, Jävlar, Satan, Helvete, osv. Nej, jag tror inte riktigt som en del menar, att man genom att säga tillexempel Satan, så tillkallar man Satan. Nja, jag är tveksam, eftersom jag inte ser djävulen eller satan som en egen fysisk person. Men jag tror kanske att genom att förminska orden så förminskar vi innebörden. Satan för mig innebär ondska, hat, misstro och brustenhet. Det är något jag inte vill ta lätt på. Så har vi andra ord, som könsord (fitta, kuk) eller ord som används av vissa som skällsord (bög, neger). Dessa använder jag inte heller, lite av samma anledning. Jag tycker inte det är okej, särskilt inte när dessa ord riktas mot någon i ilska eller med syfte att såra och trycka ner, det är aldrig okej.

Men när ber tillexempel mina två fostersyskon, Carro och Adam, att inte svära, så är det inte främst för att jag tycker att de borde tänka som jag, om ord som blir urvattande och betydelsen bakom. Inte i första hand. Jag tycker egentligen inte att det är så farligt när andra svär. Det finns ju de som menar att man måste tänka på sitt språk, för det påverkar hur man uppfattas av andra. Jag håller med, visst påverkar det, men precis som i många andra frågor tycker jag att man ska kämpa emot och bryta fördomar, och att man måste visa att jag kan svära, klä mig hur jag vill, och stå för vem jag är, och det ska andra inte behöva bry sig om.

Så varför försöker jag få mina syskon att inte svära så mycket? Det är väll bra att de är sig själva? Ja, självklart. Men jag försöker också att tänka på att de på många sätt redan kämpar motströms. Enbart döda fiskar följer strömmen, och man ska simma motströms, kämpa sig fram och möta svårigheter. Men att tvinga ut någon som redan simmar så gott de kan uppåt i bäcken, ut i ännu vildare och strömt vatten, det är inte hjälpsamt. Då riskerar de till och med att drunkna. Istället vill jag ge dem en liten flytdyna, eller ett par simfötter.

För let’s face it; att ha tillexempel olika bokstavsdiagnoser, någon annan typ av diagnos, ett struligt förflutet, och vara fosterbarn, är redan en ganska så strid ström att simma mot. Det finns så många fördomar att tackla och stämplar att ständigt tvätta bort. Då är språket ett viktigt redskap, särskilt just nu, då kampen kanske är som hårdast.

Det är en svår balansgång. Men jag tror jag gör dem en tjänst när jag säger åt dem att inte svära så mycket. 

Seigneur, tu gardes mon âme

Idag hade jag sett till att vi fick sjunga en ny sång under taizémässan; Seigneur, tu gardes mon âme - eller som den heter på svenska, O Gud, du känner mitt hjärta.
Det är en sång som jag verkligen verkligen tycker om, en av mina favoriter. Den betyder jättemycket, och jag har inte riktigt vågat föreslå den tidigare, av rädsla för att den ska bli lite förstörd. Men det fungerade faktiskt helt okej.

Detta är en så fin sång, och texten är underbar. På svenska är texten:

O Gud, du känner mitt hjärta, O Herre, du ser min själ. Du skall leda mig på evighetens väg, du skall leda mig å evighetens väg.
Seigneur, tu gardes mon âme, Ô Dieu, tu connais mon cœur. Conduis moi sur le chemin d'éternité, conduis moi sur le chemin d'éternité.

När jag var i Taizé sa min kontaktsyster vid något tillfälle (ni kanske har märkt att hon gav många bra råd som jag tog till mig) att jag kunde testa att hitta någon liten text eller liknande som jag tyckte talade lite extra till mig, och sedan meditera över den. Som ett tips om det var svårt att samla tankarna.
En bön, bibelvers, eller en av taizésångerna, som har fördelen att de ofta är väldigt korta och meditativa i sig själva. Och jag fastnade för bland annat denna.
Sedan dess har den betytt mycket.

Vill ni höra den finns den på Spotify eller Youtube!

Pappa

Träffade min pappa igår, och hans sambo.
Åkte in till Stockholm, och mötte upp dem. Sedan funderade vi på att gå på något typ av museum, men eftersom det var lite sent på eftermiddagen så hann vi inte riktigt med det, så istället fick det bli en glass på stortorget. Pappa ville gå på bio, men det gick ingen bra film, så vi åkte hem till hans lägenhet, kollade lite tv, och åt glass och massor av jordgubbar.
Mysigt!

Pappa

Jordgubbar!

En grön skrivbok

Jag har börjat skriva igen. Inte på bloggen då, och inte heller några genomarbetade dikter, noveller eller andra texter. Nej, jag har börjat skriva dagbok. Eller inte dagbok direkt, men någon slags minnesanteckningsbok, klotterbok eller allmän reflektionsbok kanske man kan kalla det.
Det är inte något helt nytt, jag har mer eller mindre försökt göra det tidigare också, som ett sätt att sortera tankarna och så. Senast jag på allvar försökte föra regelbundna anteckningar över vad jag funderar på och vad som rör sig i huvudet, var under min volontärtid, och då var det min kontaktsyster, fantastiska sr. Lorella som gav mig det tipset. Jag upptäckte att det var ett utmärkt sätt att hålla lite koll på tankarna som flyter runt, och ett bra sätt att se mönster, finns det några återkommande tankar eller teman under tillexempel en vecka?
Men något som också gör den här typen av nedtecknande bra är att det är helt kravlöst. När det gäller mer renodlade dagböcker tillexempel, som jag vid några tillfällen också försökt mig på att skriva, så har jag känt en press att skriva tillexempel varje dag, och att skriva på ett särskilt sätt. Minnesantecknings/klotter/reflektionsboken, är lite annorlunda, för det finns inga regler. En anteckning kan visst vara om en dagshändelse, men det kan lika gärna vara ett citat, en bibelvers, bön eller sång, eller en liten teckning. Det behöver inte vara något begripligt eller hänga samman, det bara får vara där. Kravlöst.
Jag tror att det kan vara bra för mig, nyttigt, att få lite utlopp och ordning på allt som snurrar omkring.

Dr. Phil, män och kvinnor

Satt och zappade lite på tv:n, och hamnade vid ett avsnitt av allas vår Dr.Phil. Denna episod avhandlade porrindustrin, och i början talade han med ett par som arbetade med att spela in porr tillsammans. 

En av de frågor dr.Phil ställde, särskilt vänd till mannen, män emellan som han uttryckte det, var:

"Stör det dig inte att det sitter massor av andra män därute som ser din fru naken?"

Är det bara jag som reagerar lite på detta? För det första, varför ställs denna fråga exklusivt till mannen? Skulle inte kvinnan kunna tycka att det störde henne att hennes man var naken?

Och för det andra, att det skulle vara störande att just andra MÄN såg henne? För det är klart, att det kan ju inte vara så att kvinnor kollar porr, eller hur dr.Phil, hur skulle då världen se ut...? 

Och det är väll därför som inte heller tjejen kan bli störd, för andra killar kan ju knappast vara en konkurrent eller liknande när det gäller hennes kille, för andra killar kollar ju enbart in tjejen när det gäller porr. Och eftersom kvinnor, som vi redan vet, inte kollar på porr i dr.Phils värld, så är det ju ett icke-problem.

Och varför är det ens en relevant fråga? En mer relevant fråga till dem båda, vore väll om de själva inte känner sig obekväma med att visa sig nakna, och ha sex inför andra online?

Istället är frågan om inte HAN känner sig störd av att visa upp SIN fru. Är det bara jag, eller känns det väldigt mycket.. ja, ni vet, man som äger sin fru och har "engenrätt" till henne? Men det är väll så herr vit amerikansk äldre man tycker att ett bra förhållande ska se ut...

Att byta dator och inomhus mot vandring och pinnbröd

Igår kväll var det lite utomhusaktivitet som gällde med kyrkans ungdomsgrupp. Trevligt, med en lång pilgrimsvandring med ett par böner utifrån frälsarkransen. Väl framme grillade vi pinnbröd och marsmallows, för att sedan skynda tillbaka igen. Härligt att byta bort vardagslivet med teknik och inomhusliv, mot något annat, om så bara för en kväll. Lite manfall blev det tyvärr, men det blev bra i alla fall.

Dessutom har vi fått reda på att det faktiskt blir en resa till Taizé! Att det skulle vara så svårt att bestämma, men nu är det klart! Woho!

Bra och dåligt

Så, återigen en helt vanlig dag, med ett par lite mindre vanliga inslag.
Hade först och främst en muntlig tenta idag, av den sorten där man sitter instängd med läraren (dubbeldoktorand btw) på hans lilla kontor och svarar på frågor om en böcker som man borde ha läst ingående och kommit ihåg allting om. Det gick lite sådär, men jag blev i alla fall godkänd utan större problem, så det kändes väldigt skönt.
Så det var en av dagens bra saker.
Dagens lite sämre kom senare. Jag fick ett litet ryck och tänkte att jag skulle vara lite kreativ, och måla lite. Tänkte att jag kanske kunde experimentera lite med olika tekniker och verktyg, och kom att tänka på att jag hört talas om, och för några år sedan testat, att måla med många lager färg, och sedan skrapa/skära med rakblad, vass kniv eller skalpell för att få fram olika effekter. Nu hade jag inget av detta, men hittade en engångsrakhyvel, och tänkte att det kan väll inte vara så svårt att få loss bladet från den? Lite bändande med en sax, och jag upptäckte att det faktiskt inte var så lätt, men skam den som ger sig, och så poff, så slant jag till. Ajdå, nu skar jag mig nog, var min första tanke. Och visst , halvsekunden senare började blodet rinna. Klantskalle.

Såhär såg min stackars tumme ut...

Själva målningen blev det inte heller så mycket med. Fick istället en annan idé (Bra grej nummer två idag!) eller lite ny motivation till vad jag skulle hitta på med en annan, redan påbörjad målning. Jag hade bara målat en bakgrund, men visste inte vad jag skulle göra med den. Men så slog det mig; och här har ni resultatet:

Det är kinesiska bokstäver, och om jag inte har blivit totallurad av mina
 kinesiska vänner XiaoXia och Yu Wun, så betyder det Gud är kärlek.

Nationernas alkoholfria

Jag är 23 år, och student i vad jag skulle säga är en av Sveriges världens bästa studentstäder. Jag tycker om att leva studentliv, umgås med folk, hänga på nationer, och you name it. Men nu är det så att jag, liksom flera andra studenter, inte alltid uppfyller bilden av en student. Jag har nämligen fattat ett beslut, gjort ett aktivt val. Jag dricker nämligen inte alkohol (nattvardsvin vid mässa undantaget).
För mig är det inget problem, och jag stör mig inte heller över huvud taget på att andra inte har gjort samma val, precis som de flesta i min omgivning inte stör sig på att jag låter bli att dricka.
Men jag tycker fortfarande om att följa med ut på nation och "ta en öl" någon gång ibland, umgås och ha det trevligt liksom. I detta koncept ingår det att man tar något att dricka, det känns för mig i alla fall lite märkligt att sitta utan något typ av glas framför sig. Tyvärr måste jag säga att utbudet av alkoholfria alternativ på många platser som nationer, pubar, krogar, barer osv (inte alla!) är ganska kasst. Det är läsk eller vatten. Många har också alkoholfri öl, en sort.
Okej, läsk kan vara gott. Ibland. Och öl kan, om det är ett bra märke, också vara helt okej, och bra alternativ till läsk. Vatten eller mineralvatten är tråkigt. Läsk, vatten, öl, läst, vatten, öl.
Ja förstår att efterfrågan kanske inte är jättestor. Jag förstår att man inte kan köpa in hela sortimentet av alkoholfritt, flera olika öl, flera olika vin, massor av drinkar.
Men är det för mycket begärt att de kanske kunde ha något vin, eller kunde erbjuda någon typ av alkoholfri drink?