Syster

I torsdags fyllde min lillebror (den biologiska) 20 år. Det känns lite märkligt, han är liksom vuxen nu, vilket förstås måste betyda att jag också skulle vara vuxen på något sätt. Märkligt, för så är det ju inte, eller?

Min lilla, lilla lillebror…

Jag har ju, som ni vet, fler syskon också. Om jag tänker efter så har jag syskon på de flesta sätt man kan ha syskon på, och det är ju spännande. Jag är väldigt stolt över att få vara syster till mina styvsyskon och fostersyskon. Det är ett privilegium. De biologiska syskonen är något man föds in i, sedan är man visserligen fri i hur man kan förhålla sig till sina biologiska syskon. Man har alltid valet att välja sin familj, eller välja bort dem. Oftast väljer vi våra biologiska syskon, i den mening att vi erkänner dem som våra systrar och bröder, oftast omedvetet. Det krävs mycket för att vi ska avsäga ett syskonskap med dem.

Det är lite annorlunda med styvsyskon och fostersyskon. De har ju oftast kommit in i ens liv på ett lite annorlunda sätt, inte helt ovanligt under lite stormiga förhållanden från någons eller bådas sidor. Därför tar ett syskonerkännande kanske lite längre tid, om det nu uppstår alls. Ett sådant syskonskap är ett utryck för tillit och ett förtroende. Det är en vacker och värdefull gåva.

Därför känns det varmt när Carro retas och försvarar sig med att syskon får reta varandra, eller när hon säger att jag är äldst och storasyster, så jag bestämmer.

Eller när erkännandet kommer utifrån, som när jag var hos frisören för ett tag sedan, och frisören frågar om jag inte är Johans syster.

Jo, jag är Johans syster, och Anders syster, och Andrés syster, och Carros syster, och Adams syster (om han vill).

Syskonskap är varmt och intimt, det är relation. Det händer ju ibland att vi i kyrkans värld talar om varandra som bröder och systrar. Vanligast är kanske att man känner igen det från klostersammanhang, men det förekommer annars också. Vi borde använda ett sådant språk mer och naturligare i våra församlingar, inte bara när vi talar om varandra, utan när vi talar med varandra.

Brorsorna Anders och Johan på Gotland ett par år sedan