Förebilder och uppväxt

Vi människor är flockdjur som lär oss genom att härma. Det är så vi lär oss vilka vi är, genom att pröva roller. I detta behöver vi goda förebilder.

Personerna i vår närmaste omgivning är de vi först lär oss att titta på och härma. De sätter en grund för hur vi uppfattar saker. Mamma visar vad det är att vara kvinna. Pappa visar vad det är att vara man. Saknar man mamma eller pappa fylls det rummet av någon annan, och så småningom vidgas världen. 

Jag tror att det är nyttigt för barn att inte växa upp i en ständigt homogen värld. Jag tror att det är bra för människor överlag att inte vistas för mycket och för länge i alltför homogena sammanhang. Broder John av Taizé sa i en intervju ungefär att "Om man lever med människor som är väldigt lika en själv, tenderar man att tro att alla ska tycka och tänka som du". Det ligger mycket i detta, och växer man upp på en plats där alla spelar sina roller likadant, tror jag att man lättare blir intolerant mot personer som sticker ut. 

För människor är ju inte likadana, och det finns massor av olika fantastiska personer ute i vår värld. Jag tror att om man försöker ge sig själv och barnen i omgivningen tillgång till mångfald kan en man blomma ut som person. 

För vad bestämmer vad som är norm och vad som är konstigt? 

Jag tänker särskilt på det här med kvinnligt och manligt. Många verkar ha en ganska tydlig bild av detta. Jag tror att jag på många sätt växte upp med bilden av att en riktig man ska vara fysiskt stark, inte gråta eller visa känslor öppet, vara sexuellt (heterosexuell) öppen och gärna skämta om sex, vara händig, och hellre tala och leda eller vara tyst snarare än att aktivt lyssna, särskilt inte på en kvinna. 

Men allteftersom jag växte upp och började utforska andra kretsar och vidga mina vyer, har jag upptäckt att det finns ytterst "manliga" män, som inte alls är så.

Några av mina yttersta manliga förebilder skulle jag säga är flertalet av bröderna i Taizé tillexempel. Många skulle säkert säga att de är raka motsatsen till vad som kan betraktas som manlig. De är lugna, mer fokuserade på det andliga än det fysiska, de visar och talar om känslor, och de lever i celibat. Dessutom leder de med ett tjänande ledarskap, och har i sin kallelse att lyssna till människor. 

När det gäller kvinnor har det också varit en vanlig uppfattning att en kvinna ska vara foglig, fin och bra på saker som städning och matlagning. Men flertalet av mina kvinnliga förebilder är högutbildade, goda ledare som vågar ta ställning, tala och stå upp för saker, gå mot strömmen. 

Dessa är mina förebilder. 

Så snälla, hindra inte era barn genom att isolera dem (och isolera inte heller er själva) i homogena sammanhang! Ingen vinner på det!

Gruppfoto med personer från Afrika, Asien, Latinamerika och Europa. Jag syns någonstans där i mitten.