När jag sjunger..

... Sånger från Taizé, sjunger jag oftast inte på svenska, utan på det språk som känns bäst för tillfället. Dels för att det är vad jag är mest van vid efter fem månader på plats, med samma sånger på lite olika språk. Men det är egentligen inte den största anledningen. Jag kan ju sångerna på svenska också (för det mesta), och uppskattar dem mycket även så. Men när jag sjunger på andra språk, knyts jag på ett sätt samman med mina vänner därute i världen. När vi sjunger Nada te turbe (Känn ingen oro), tänker jag på mina latinamerikanska vänner; Araceli, Andrea, Juan-Pablo, Manny, Elisa, Julian, och alla andra. När jag sjunger Behüte mich Gott (Bevara mig Gud), eller Meine Hoffnung und meine Freude (I min Gud har jag funnit styrka), så kopplas jag samman med mina tyska vänner: Juliana, Lisa, Lisa, Max, Yvonne, Florian..

Ni förstår; Sången är bön. Man brukar säga att när man ber och när man sjunger, då ber man dubbelt. När jag sjunger, och i sånger får en gemenskap med mina vänner i hela världen, då är det som att jag ber med dem, för dem och genom dem.