Prövningar och tacksamhet

Jag är uppvuxen med bland annat uttryck som Det som inte dödar härdar. Jag har aldrig haft såkallade curlingföräldrar (de har ställt upp, hjälpt till med saker, men inte mer än normalt), och jag har från tidig ålder fått lära mig att ta ansvar.
Törnar och motgångar har, likväl som framgångar, tagit mig till var jag är idag.
En motgång, en period som är tuff och svår, är aldrig rolig och bra just för stunden. Dessutom ska vi aldrig, aldrig någonsin ta oss rätten att bestämma över och värdera en annan medmänniskas motgångar och smärta. Vi kan aldrig mäta någons sorg, vi kan aldrig förstå djupet av en människas känsloliv eller tankar, vi kan ju knappt förstå ens en liten del av oss själva, fast vi gott försöker. Det värsta man kan höra om allt går dåligt är klämkäcka personer som glatt försöker uppmuntra med ord om hur mycket man kommer lära sig av detta, till nästa gång!

Visst är det så, att när man tagit sig ur en svårighet så kan det ha fått en att växa som människa och mogna lite. Däremot skulle jag inte vilja säga att detta är en direktkonsekvens av prövningen i sig. Att vi tar oss ur det svåra beror ju inte på att saker är svåra, utan snarare på att vi har omständigheter i det svåra som hjälper oss. Andra människor som finns där och stöttar tillexempel.
Så när folk påpekar att man ska vara tacksam för prövningar eftersom de stärker, så håller jag faktiskt inte med. Nej, jag tänker inte vara tacksam för att vissa saker har varit skit. Jag tänker inte tacka för allt som har gått dåligt och blivit fel. Däremot tänker jag vara tacksam för att det trotts allt blev bra ändå. Jag är tacksam för inspirerande människor som kommit i min närhet, jag är tacksam för möjligheter som dykt upp.
Som när jag gick ut gymnasiet med riktigt usla betyg. Jag var, och är fortfarande, inte tacksam för att jag hade en kass period där allt gick fel och mycket var kaos. Men jag är tacksam för att det dök upp en möjlighet att åka iväg till en helt ny stad och jobba, och sedan gå på folkhögskola, volontärarbeta utomlands, och lära mig massor om mig själv och livet.
I den mest kända av alla böner, Vår Fader (eller Fader vår, i den äldre översättningen), finns det en rad; Och utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss ifrån det onda. Jag gillar detta. Vi ber om att slippa det svåra och hårda, men samtidigt finns en medvetenhet om att svåra saker kommer att drabba oss, och då behöver vi hjälp.