Kyrkklockor

För några år sedan läste jag Tomas Sjödins bok Ett brustet Halleluja. Jag tycker verkligen mycket om hans böcker, han skriver så vackert och tänkvärt. Just Ett brustet Halleluja handlar till stor del om kyrkklockor. När jag läste den hade jag egentligen inte så mycket relation till kyrkklockorna. De mest klämtade lite då och då, som inledning av gudstjänsten och i samband med bönen för de avlidna. Visst hade jag hört talas om anledningen till att man ringde i kyrkklockor, symbolik och sådant, men jag hade ingen egen relation till kyrkklockorna. Därför tyckte jag mest att boken var intressant och bra, men inte så mycket mer.

Men efter mina fem månader i Taizé har min relation till klockorna förändrats. I Taizé finns en klockstapel med fyra klockor. Dessa klockor har namn, de heter Misericorde (Nåd), Pacem (Frid), Simplicite (Enkelhet) och Joie (Glädje), och de ringer flera gånger per dag.

Varje morgon börjar med att Joie ensam klämtar över kullen, och väcker alla till en ny dag med påminnelse om att morgonbönen snart börjar. Många rullar ur sina sängar, sovsäckar och tält med tonerna av Joie omkring sig. En melodi av evangeliets stilla glädje.

Något senare börjar alla klockor att klämta. Det är dags för morgonbön. Nåd, frid, enkelhet och glädje, är budskapet som sjungs till hjärtat hos den som rör sig mot den stora kyrkan, Försoningskyrkan, som den heter.

Samma sak händer vid lunchtid. Under förmiddagen har de flesta ägnat sig åt arbete eller bibelstudier och samtal i små grupper, med djupa diskussioner, lek och skratt. Så ljuder klockorna, och alla avbryter vad de gör, eller skyndar sig för att bli färdiga, och vandrar mot kyrkan.

Och vid kvällsbönen, då de flesta ätit sin kvällsmat och haft lite fritid. När klockorna ringer, betyder det att det är dags att ställa in sig på bön, att gå till kyrkan.

Klockorna innan bönen ringer i ungefär tio minuter. Tio minuters sång av Nåden, Friden, Enkelheten och Glädjen. De sjunger till våra hjärtan när vi vandrar. Och när man finner sin plats på golvet, med några tusen andra personer, klämtar dessa ord.

I Taizé styrs det dagliga livet av de gemensamma bönerna. Morgonbön, middagsbön och kvällsbön. Allt kretsar kring dem, och det är där man finner energi att fortsätta. Bönerna föregås av klockorna. Är det då så konstigt att klockringningen blir en del av ens dag, att man får en relation till kyrkklockornas ljud?

När jag kom hem igen, och jag vet flera andra som vittnar om samma sak, hade ljudet av kyrkklockor en helt ny inverkan på mig. Det hände att jag hörde kyrkklockor, och fick en stark, nästan oemotståndlig längtan efter att skynda till kyrkan. Det kändes som om jag var försenad, och höll på att missa något.

Nu är den känslan inte riktigt lika stark fortfarande, efter ett halvår hemma i Sverige igen. Men ljudet av kyrkklockor betyder fortfarande mycket. När jag sitter i kyrkan innan gudstjänsten, och klockorna börjar ringa, brukar jag försöka lyssna till dem, och låta deras sång tala till mitt inre. Höra hur de säger att nu, nu är det dags för bön och tillbedjan. Nu firar vi gudstjänst.