Jag brukar ibland tänka på hur konstig och speciell familj jag har. Och hur underbart det är, att inte behöva hålla upp fasaden av den normala kärnfamiljen. Det är liksom kört för länge sen med den här familjen. Grymt skönt.
För någon vecka sedan var jag hemma hos en av mina lite yngre vänner, som fortfarande bor hemma. En riktig svenssonfamilj. Vi snackar radhusvilla, mamma, pappa och två barn, pojke och flicka.
Jag vet inte, men svenssonfamiljen fascinerar mig oerhört. De är så exotiska, så långt från min verklighet.
Tänk er, en familj som inte behöver behöver tänka på vem som ska vara vart och hur inför tillexempel julafton. Tänk er en person som inte behöver tänka efter eller förklara sig när någon frågar hur många syskon hon har. Visst känns det märkligt?
Jag har visserligen tillhört vad man kallar en normal kärnfamilj, men det varade i ungefär fyra år, så jag tycker inte riktigt att det räknas.
Jag skulle aldrig någonsin vilja byta bort min familj, jag älskar dem, hur konstiga och annorlunda och kaotiska de än kan vara.
Men visst är det lite så att man gillar att studera de här personerna och fenomenen som så ofta klassas som norm? De är intressanta, underhållande på något vis.
Men vad är en familj då? Vad är det som räknas för att man ska vara en riktig familj? Om man nu inte har det här med mamma, pappa, son, dotter? Jag tycker att det är något man bestämmer själv. En familj för mig är de personer jag har en nära relation, en gemenskap och band med. De som känns som familj. Osökt kommer jag att tänka på Gardells Torka aldrig tårar, i seriens inledning, när själva historien presenteras, säger berättaren, Benjamin, följande: "Vi var en slags familj. Paul, Bengt, Reine, Jag och Rasmus, Lars-Åke och Seppo."
Jag tycket att det är så vackert, familjer som inte är som många tänker sig familjer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar