Mer om Fastetiden

Jag tycker verkligen om kyrkans fastetid. Jag vet att många tycker att det verkar märkligt det här med att avstå, bot och bättring, eftertanke och självrannsakan. Det kan kanske tyckas lite hårt och obarmhärtigt vid första anblick. Men jag ser det snarare som tvärtom. Världen vi lever i är så stressad och hård, vi uppmanas att skynda på, klättra högre, springa längre, uppnå mer, nästan till vilket pris som helst, och mottot som råder är Ensam är Stark!
Då kan jag känna att fastetiden behövs. En tid där jag får stanna upp och fundera på vart jag är på väg, vad jag håller på med, och till vilket pris? På bekostnad av andra? På bekostnad av mitt eget egentliga välbefinnande? På bekostnad av min gudsrelation?
Under fastan får jag möjlighet att möta mig själv, inte den jag vill vara eller försöker visa utåt, utan den jag verkligen är i det sammanhang jag befinner mig, med alla mina fel och brister, i min ofullkomlighet. Det är skönt att inte behöva vara perfekt, för vi människor är ju faktiskt inte perfekta.
Det handlar inte om att förminska sig själv, se ner på och trycka till sig själv, absolut inte! Aldrig någonsin! Nej, det handlar om att se hur vi är en del av en värld där saker går fel, och se vårt eget ansvar. Och sedan det viktigaste, att inse vårt beroende av andra, och vårt beroende av Gud. Att ensam inte är stark, utan att vi är i ett sammanhang där vi behöver varandra, och där vi behöver nåden och Guds kärlek, som är oändlig.
Simul justus et peccator säger Luther, vilket betyder Samtidigt rättfärdig och syndare. Det är det som vi under fastan, och hela livet, får lära oss att vila i. Att vi kan brista i vårt ansvar, missa målet som ordet synd betyder, men att vi trots allt är burna av Guds nåd och kärlek.
Jag kan tycka att detta är otroligt svårt att förstå och ta till mig, för jag är en person, liksom de flesta andra, antingen upphöjer mig själv till skyarna, klappar mig p axeln och ser ned på alla andra stackare, eller så är jag just en sådan som trycker ned mig själv och ser mig som värdelös i jämförelse med andra. Därför behöver jag alla dessa tillfällen av rannsakan och reflektion, för att återvända till rätt fokus, jag är bara en människa. Kanske är det också därför som syndabekännelsen betyder mycket, att återigen få hitta tillbaka, se mig själv som jag faktiskt är, med brister och svagheter, och sedan se mig själv som Gud ser mig, med barmhärtighet, nåd och aldrig sinande kärlek.
Då kan jag fortsätta framåt, mot påsken, döden på korset och uppståndelsens ljus. Ikonen av Kristus som rest sig ur dödsriket, och som fattar Adams och Evas, de första människorna och därigenom hela mänsklighetens händer och drar dem och oss med sig till livet. Inte för att vi inte är syndare, inte för att vi förtjänar det, utan av kärlek.

Ett av mina favorit-ikonmotiv