Prövningar och tacksamhet

Jag är uppvuxen med bland annat uttryck som Det som inte dödar härdar. Jag har aldrig haft såkallade curlingföräldrar (de har ställt upp, hjälpt till med saker, men inte mer än normalt), och jag har från tidig ålder fått lära mig att ta ansvar.
Törnar och motgångar har, likväl som framgångar, tagit mig till var jag är idag.
En motgång, en period som är tuff och svår, är aldrig rolig och bra just för stunden. Dessutom ska vi aldrig, aldrig någonsin ta oss rätten att bestämma över och värdera en annan medmänniskas motgångar och smärta. Vi kan aldrig mäta någons sorg, vi kan aldrig förstå djupet av en människas känsloliv eller tankar, vi kan ju knappt förstå ens en liten del av oss själva, fast vi gott försöker. Det värsta man kan höra om allt går dåligt är klämkäcka personer som glatt försöker uppmuntra med ord om hur mycket man kommer lära sig av detta, till nästa gång!

Visst är det så, att när man tagit sig ur en svårighet så kan det ha fått en att växa som människa och mogna lite. Däremot skulle jag inte vilja säga att detta är en direktkonsekvens av prövningen i sig. Att vi tar oss ur det svåra beror ju inte på att saker är svåra, utan snarare på att vi har omständigheter i det svåra som hjälper oss. Andra människor som finns där och stöttar tillexempel.
Så när folk påpekar att man ska vara tacksam för prövningar eftersom de stärker, så håller jag faktiskt inte med. Nej, jag tänker inte vara tacksam för att vissa saker har varit skit. Jag tänker inte tacka för allt som har gått dåligt och blivit fel. Däremot tänker jag vara tacksam för att det trotts allt blev bra ändå. Jag är tacksam för inspirerande människor som kommit i min närhet, jag är tacksam för möjligheter som dykt upp.
Som när jag gick ut gymnasiet med riktigt usla betyg. Jag var, och är fortfarande, inte tacksam för att jag hade en kass period där allt gick fel och mycket var kaos. Men jag är tacksam för att det dök upp en möjlighet att åka iväg till en helt ny stad och jobba, och sedan gå på folkhögskola, volontärarbeta utomlands, och lära mig massor om mig själv och livet.
I den mest kända av alla böner, Vår Fader (eller Fader vår, i den äldre översättningen), finns det en rad; Och utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss ifrån det onda. Jag gillar detta. Vi ber om att slippa det svåra och hårda, men samtidigt finns en medvetenhet om att svåra saker kommer att drabba oss, och då behöver vi hjälp.

Vem blir ny påve?

Så mina vänner. Idag avgår påven Benedictus XVI, och en ny påve ska väljas.
Det har väll knappast undgått någon att detta med en påve som avgår inte har hänt på flera hundra år, så man kan väll säga att vi är med om något historiskt.
Ganska häftig titel han får nu föresten, Påve Emeritus, antar jag att det blir. Man kan ju tycka att Biskop Emeritus är coolt, men Påve Emeritus, det har det inte funnits många av.
Men nu kommer ju frågan, vem blir ny påve? Hur kommer det bli?
Det har ju yttrats en hel del önskemål. En liberalare påve? En afrikansk, asiatisk eller sydamerikansk påve?

Påven under nyårsmötet i Rom, i vilket jag deltog.

Vad gynnar den katolska kyrkan bäst, vad behöver man?
En stark ledare, absolut, för katolska kyrkan i världen står inför många utmaningar. Framförallt kanske det krävs en påve som kan skapa enhet. Mellan katoliker, men också en påve med Andra vatikankonciliet starkt i ryggen, med förmåga att också bygga på relationer mellan katoliker och andra kristna i världen. Eller en påve i stil med Johannes Paulus II, när det gäller mötet med andra religioner och grupper.
Det är en svår balansgång. En mer liberal påve skulle säkert glädja många, kanske främst bland de yngre grupperna, de som inte känner att kyrkan hänger med i den tid de lever i. Samtidigt riskerar en alltför liberal påve kanske att skapa klyftor och splittring istället för enhet. En konservativ påve skulle säkert kännas tryggt för många, men då riskerar istället de mer liberala att bryta sig ur.
Det kommer bli intressant att se vart den katolska kyrkan tar vägen i allt detta.
Jag vet att flera av mina katolska vänner både i Europa, Asien och Sydamerika följer detta med spänning.

Öppet hus om Taizé

Den 12 april ska jag vara i Mariagården i Norrtälje och tala om Taizé. Funderar lite på vad jag ska säga. Det är ju så svårt, särskilt att förklara för någon som aldrig varit där eller ens har hört talas om det.
För det första, ska jag tala om vad man gör, rent praktiskt, och i så fall ska jag tala från perspektivet veckobesökare, vuxen veckobesökare eller volontär? Jag antar ju att de flesta som kommer på Öppet Hus som det heter, är daglediga, pensionärer och liknande. Vilket perspektiv är de intresserade av?
Taizés historia och vad man gör ute i världen idag och som kommunitet? Ska jag tala om hur programmet ser ut om man är där under en vecka? Eller ska jag fokusera på den andliga upplevelsen genom bönen och gemenskapen? Det är som sagt rätt svårt. Jag är inte ens helt säker på hur det kommer gå till. Hur mycket tid har jag på mig? Finns det möjlighet att ha PowerPoint, bildspel eller så? Bör jag ha med mig något, typ exempel på sångbok, böcker eller dvd:er? Tål att kollas upp närmare.
Jag har ändå någon slags plan, lite idéer om hur jag ska dela upp det.
Ni som har varit i Taizé och har lite erfarenhet, säg gärna vad ni tycker. Ni andra kan ju kanske också kommentera lite mer allmänt. Jag tänker såhär:

- Början. Kort bakgrund, vad är Taizé, hur startade det? Broder Roger, historia osv.

- Hur ser Taizé ut idag? Om de veckolånga besöken från tusentals ungdomar

Taizélivet i tre delar:
- Bönen. Det viktigaste i Taizé som styr rytmen och dagarna.
- Bibel, reflektion och möten. Om bibelintroduktionerna, smågrupper med olika människor, och egen tid för reflektion. Möjligheterna till samtal.
- Arbete och fritid. Att leva tillsammans och dela på arbetet, hjälpas åt. Om maten, Oyak, workshops osv.

- Taizé ute i världen. Om de olika småkommuniteerna, en pilgrimsfärd för tillit, europamöten osv.

Lite bilder, som placerar under de olika rubrikerna:

 
 

       

Så, vad tycker ni? Hur ska jag avsluta? Jag tänker själv att det blir ett rätt bra upplägg att börja smått, med början, och sedan följa utvecklingen fram tills idag, och avsluta med världen.
Har ni några tips om vad jag absolut inte får missa, vad jag verkligen verkligen måste ta med? Jag tror nämligen det finns en risk att jag bli lite hemmablind på något sätt.

Uppdaterat utseende!

Jag har varit lite trött på bloggens utseende ett tag. Det svartvita är egentligen inte min stil alls, jag har ju aldrig tyckt om "Ljust och fräscht". Men samtidigt vill man ju att det ska vara lätt att läsa, inte för mycket färger och saker som stör intrycken, inte för plottrigt. Det är en svår balansgång.

Men så satt jag och hade lite tråkigt, och passade på att kladda med lite färg. Så växte den nya rubrikbilden fram, som ni kan skåda här ovan. Den känns väldigt mycket jag måste jag säga. Och med lite snabba justeringar så ser ni nu en ny snygg blogg! Välkomna!

Spontankladd kan leda till stordåd!

Gammeldags föreställningar som sitter i

Hittade detta inlägg på ett forum igår natt

Det handlar alltså om en mamma som har en dotter i konfirmationsåldern, som varit i någon ungdomsgrupp där de målat naglarna, och även prästen (en man runt 30-40 år) också fått sina naglar målade, vilket av någon anledning upprört den här mamman. Eller som hon väljer att uttrycka det; hon tycker det verkar lite konstigt. Präster, i alla fall inte manliga, får alltså inte måla naglarna enligt mamman. Inte ens i konfirmand- och ungdomssammanhang.

Ja, vad ska man säga om detta?
För det första tycker jag att svaren i tråden känns upplyftande. De flesta tar nämligen avstånd från trådstarten och menar att det är väll inte så konstigt eller det är väll inte hela världen om en präst eller en man målar naglarna. Många är uppenbart ironiska "ÅH nej! Han är säkert BÖÖG! Skärpning TS".
Många berättar också om egna erfarenheter av normbrytande präster (långhåriga, homosexuella).
Det är bra att så många har fattat att präster inte nödvändigtvis är gamla torrbollar till män som står och predikar om synd och brinna i helvetet.

Men tyvärr finns det ju många som har en väldigt skev uppfattning gällande kyrkan. Jag hör ibland när jag har varit på tillexempel barndop att "Och prästen var ju så bra, inte alls stel och faktiskt riktigt trevlig och lättsam!"som om det är något att bli förvånad över, ett undantag. Förväntade man sig någon högtravande otrevlig typ?
Det är klart, många äldre kanske minns sin egen konfirmationsundervisning, för femtio år sedan då saker såg lite annorlunda ut. Men människor, det är dags att vakna. Det är 2013 nu, kyrkan ser faktiskt inte ut så längre. Vi har kvinnliga präster, vi har homosexuella präster. Vi har kvinnliga, homosexuella präster, till och med biskop! Vi har präster med dreads, präster med piercingar och tatueringar. Kort sagt, vi har präster som är som vilka andra som helst, vanliga människor.
Kyrkan är en plats för så mycket mer än vad många föreställer sig.
Hur ska vi göra för att bryta och motbevisa de gamla föreställningarna om vad kyrkan är och gör? Hur ska vi motverka okunskapen?

Böcker alltså

Kom på idag att jag behövde en bok från kurslitteraturlistan, ganska snabbt, och begav mig därför ner på stan för att botanisera lite i diverse bokhandlar. Men jag hade ju glömt att bokrean dragit igång. Sjukt mycket folk och bokbord överallt.
Bokrean är inte bra. I all fall inte för min ekonomi. Försökte snabbt som tusan att bara hitta boken jag skulle ha och ta mig ut utan någonting annat. Detta misslyckades. För det första gick det inte att hitta vad jag ville ha. För det andra så var det ju massor av intressanta titlar på de där borden...
Så jag kom ut med två böcker.
Tycker trots allt att jag var ganska duktig. Jag är övat på det här med impulskontroll.

Titlarna jag fick tag på var: "Skratta eller gråta - humor i koncentrationsläger" av Bertil Neuman. Handlar om den humor som skapades och upplevdes i koncentrationslägrerna. Skämten som ofta utgick från de extrema omständigheterna, sketcher och satiriska kabaréer. Humorn blev betydelsefull för många fångar. En källa till styrka, ett försvar, en stund av normalitet.
Ser mycket fram emot att läsa denna bok!
Den andra boken: "Mumin och tillvarons gåta" av Jukka Laajarinne. Boken tar upp den filosofiska sidan av Tove Jansons mästerliga sagoromaner. Vad har Mumintrollen, Snusmumriken och Filifjonkan med Kirkegaard, Heidegger och Sartre att göra?
Ska också bli gott att grotta ned sig i!

Hurra för bokrea! Hurra för böcker!

Gilla på Facebook!

Nu är det ännu lättare att följa min blogg! Logga bara på Facebook och gilla, så får ni varje ny uppdatering på er vägg, smidigt va?

Sidan hittar ni Här!

Det handlar inte om..

Tänkte lite på det här med feminism, smink vs ickesmink, rakat vs orakat, och allt sådant. Jag blir så irriterad och ledsen när jag läser inlägg och kommentarer från personer som så uppenbart inte har fattat vad det handlar om. Saker som "Visst ska kvinnor och män ha lika möjligheter, inte dömas efter utseende och sådant, men jag vill ju sminka mig och vara snygg!"
Ja, självklart ska man få sminka sig som kvinna, och klä sig i kläder från damavdelningen. Men poängen är ju att det ska vara precis lika okej att inte sminka sig som kvinna och att klä sig i killkläder utan att behöva höra att man ser ut som en "äcklig flata", precis som det ska vara okej för en kille att sminka sig och klä sig i tjejiga kläder, utan att behöva bli kallad "bögjävel".

Ibland verkar det som om många inte ens märker att de är fångade i ett beteende. Tjejer som säger "Jag kan väll låta bli att sminka mig om jag vill" men som i nästa andetag lägger till "Men jag gillar ju att sminka mig, jag kan inte ens tänka mig att gå ut med hunden eller springa och köpa ett paket mjölk om jag inte stått framför spegeln i en halvtimme först".
Jag vet inte om det förekommer fortfarande (tyvärr tror jag nog att det gör det), men för ganska många år sedan när jag läste såkallade tjejtidningar, fanns det rätt ofta bildreportage med titlar som "Så ser kändisarna EGENTLIGEN ut" eller "Filmstjärnornas mörka brister" och "Den osminkade sanningen!", vilket var sidor med bilder på kändisar som smygfotograferats när de var osminkade, ouppklädda eller allmänt sunkiga. Med andra ord, bilder där de inte så sådär perfekta och sexiga och snygga ut. Behöver jag nämna att detta var nästan uteslutande bilder på kvinnor? Detta i en tidning som främst läses av unga tjejer, 14-18 år gamla.
Det är inte okej. Det är inte okej att vi lär människor att utseendet är det som räknas, oavsett om du har en dålig dag eller du har jobbat hårt och presterat mycket. Det är ju egentligen inte så konstigt att någon känd artist ser lite sliten ut en söndagsförmiddag. Jag skulle nog inte heller känna mig på topp om jag kvällen innan kanske haft en hel vecka med signeringar, spelningar, förfester, efterfester, fotograferingar, stress och press. Vad lär vi oss genom dessa reportage, jo att det inte är okej att softa lite en förmiddag, oavsett.
Det är inte heller okej att vi lär ut att man får kommentera och ha åsikter om hur andra ser ut, offentlig person eller inte. Det skapar ett klimat där det är naturligt att säga att någon är ful, fel, sunkig, äcklig, dålig.

Återigen, det är inte okej!

Ps: mitt rättstavningsprogram rödmarkerade ordet Bögjävel. Alltid ett steg i rätt riktning. Å andra sidan rödmarkerar den orden rödmarkerar, förfest, och spelningar också.

Människor som betytt mycket

Har de senaste veckorna lyckats springa på min gamla högstadielärare och klassföreståndare Ylva vid några tillfällen. Mycket trevligt. Hon är en sådan där person som har betytt så otroligt mycket för mig, framförallt när det gäller peppingen till att skriva och skapa. Hon var lärare i svenska och engelska, och absolut stenhård, eftersom hon såg till varje elevs absoluta potential, och inte vek en tum för än eleven levde upp till den. Oavsett hur mycket man kämpade och jobbade med sin novell, artikel eller vad det nu var, så fick man alltid tillbaka minst ett halv A4 med kritik, men också med beröm och uppmuntran, som sporrade i alla fall mig till att försöka bli ännu bättre, ännu lite vassare och djupare.
Nu när vi träffades som hastigast påminde hon mig om ett kort jag gav henne vid skolavslutningen, med ett löfte om att den första bok jag skriver ska jag tillägna henne.
Det löftet håller jag fast vid. Det kommer nog dröja innan det blir någon bok, men tankar kring handling och karaktärer ligger i bakhuvudet och bidar sin tid, så det är ingen omöjlighet.

Det finns människor som verkligen fastnar, som genom sitt agerande och sin person får en särskild plats i en människas hjärta. Jag har många sådana personer, på helt olika sätt och vid olika tidpunkter har de varit där.
Det är läraren som utmanar med hård kritik och uppmuntran i form av långa kommentarer.
Det är mannen som säger "Hej min vän, vad roligt att se dig igen!" till den ensamma och rädda sjuttonåringen vars värld är kaos.
Det är barnet som tillitsfullt håller en i handen för att få stöd.
Det är personen som ställer rätt fråga när man själv knappt vågar tänka svaret.
Det är kompisen som säger att jag älskar dig för den du är, inte för vad du gör.
Det är personen som tar sig tid att förklara något och hjälpa, fast denne egentligen skulle kunnat skita i det.

Det bästa med dessa personer är att de ofta tycks omedvetna om hur bra de är. De är helt enkelt goda människor. De förtjänar lite cred. Därför vill jag sända det till dem i form av detta blogginlägg.
Från alla oss som någon gång fått det där lilla extra när vi behövde det, till alla er som varit där och givit det - Tack! Ni har en plats i våra hjärtan!

Ibland behöver vi alla någon som lyfter oss
så att vi kan se lite bättre
- Jag och katten Ettan

Intressant notering - barnkläder och leksaker

Hade lite tråkigt igår, och kom på att jag skulle ta och kolla upp en grej, nämligen det här med barnkläder och färger. Det har ju varit en del heta åsikter om detta i diverse forum och sådant. Jag ville kolla upp hur tendenserna ser ut i de stora butikerna som finns på många platser i vårt land. Så vad jag gjorde var att gå in på till att börja med företaget H&Ms hemsida och klicka mig in i kategorierna barnkläder. HM har en funktion som gör att man kan söka i de olika kategorierna utifrån färg, dvs exempelvis flicka storlek 92-128 Blått, Lila, Grönt, osv.
Så jag tog helt enkelt och knaprade ihop ett litet diagram utifrån antalet plagg i varje färgkategori och efter storlek, och kön. Ganska intressant måste jag säga.

Till att börja med kunde jag konstatera att tjejer hade fler produkter. 124, 269 och 221 (storlekarna 68-92 som vi kan kalla kategori A, 92-128 - katergori B, och 134-170 - kategori C) respektive 111, 193 och 142 (A, B och C) produkter hos pojkar.

De tre populäraste färgerna för flickor var:
A: Blå (46 st), Rosa (35st) och Vit (17st)
B: Rosa (111) Blå (89) och Vit (32)
C: Blå (61) Rosa (58) och Svart (49)

Motsvarande för pojkar:
A: Blå (48) Vit (21) och Rosa (18)
B: Blå (103) Grå (35) Svart och Grön (27)
C: Blå (80) Grå (28) Svart och Grön (22)

Inom företaget Kappahl såg siffrorna ut såhär (A motsvarar stl 86-128, B 128-170):

Flickor
A: Rosa (85) Blå (45) Svart (24)
B: Svart (52) Rosa (49) Blå (36)

Pojkar
A: Blå (98) Svart (28) Grön (26)
B: Svart (50) Blå (44) Grön (18)

Så, visst kan man säga att det har blivit en liten förändring i vilka färger vi klär barn i, men den verkar mest ha fått fäste i de mycket små storlekarna. Det är okej att klä en bebispojke i rosa, men inte en äldre grabb.
Det är ju intressant med tanke på att många hävdar att de klär barn i kill- respektive tjejkläder för att det är så jobbigt att inte kunna se skillnad och behöva fråga. Då borde det ju vara tvärtom, att det är stor skillnad mellan bebisar, där det är svårt att veta könet utan att fråga föräldrarna, men alla äldre barn borde kunna ha vilka kläder som helst, eftersom man faktiskt kan tala med barnet och kanske kan urskilja "pojk- och flickutseende", vilket många verkar tycka att man kan ganska lätt?
Upptäckte något liknande när jag kikade in en sväng på BR-leksaker idag också. Det finns en ganska tydligt markerad rosa-barbie/babydockoravdelning och svartblågrön-actiondockoravdelning. Men jag såg några exempel där killar lekte med "tjejgrejer" och tjejer med "killgrejer". Dock bara i leksaker för de yngre barnen. Bland de äldre var uppdelningen mycket tydligare.
Men här är exempel på föredömliga porträtt av kvinnor/män, pojkar/flickor:

Lego Duplo - Kvinnokaraktär - djurskötare, klädd i grönt och med kort hår
(även en manskaraktär fanns med)

Bilbana Garage StreetFire - okej för såväl småkillar som småtjejer

Även killar tycker om att lägga pärlplatta

Återigen Lego Duplo, denna gång med en mörkhyad kvinnlig djurskötare

Allt detta är ju bra och föredömligt, men vad händer sedan? Vart tar kvinnorna vägen i billeksakerna för lite äldre barn? Eller i Lego, vart tar tillexempel de mörkhyade figurerna vägen?
Varför är det bara okej för små barn att få tillgång till världens olika delar när det gäller färg och leksaker?

Okej då..

Haha! Ni vet det där inlägget jag skrev om hur mysigt det är att bo tillsammans med andra. Det är inte alltid så trevligt för alla tydligen. Detta är ett meddelande fastsatt med kniv allmänna anslagstavla:

Meddelandet lyder: "Jag är vanligtvis ganska liberal i frågan att låna mat av varandra... Men vem faaan snodde min öl i helgen!?"

Ja, jag svär i alla fall på min heder som nykterist att jag är oskyldig.

Mer om Fastetiden

Jag tycker verkligen om kyrkans fastetid. Jag vet att många tycker att det verkar märkligt det här med att avstå, bot och bättring, eftertanke och självrannsakan. Det kan kanske tyckas lite hårt och obarmhärtigt vid första anblick. Men jag ser det snarare som tvärtom. Världen vi lever i är så stressad och hård, vi uppmanas att skynda på, klättra högre, springa längre, uppnå mer, nästan till vilket pris som helst, och mottot som råder är Ensam är Stark!
Då kan jag känna att fastetiden behövs. En tid där jag får stanna upp och fundera på vart jag är på väg, vad jag håller på med, och till vilket pris? På bekostnad av andra? På bekostnad av mitt eget egentliga välbefinnande? På bekostnad av min gudsrelation?
Under fastan får jag möjlighet att möta mig själv, inte den jag vill vara eller försöker visa utåt, utan den jag verkligen är i det sammanhang jag befinner mig, med alla mina fel och brister, i min ofullkomlighet. Det är skönt att inte behöva vara perfekt, för vi människor är ju faktiskt inte perfekta.
Det handlar inte om att förminska sig själv, se ner på och trycka till sig själv, absolut inte! Aldrig någonsin! Nej, det handlar om att se hur vi är en del av en värld där saker går fel, och se vårt eget ansvar. Och sedan det viktigaste, att inse vårt beroende av andra, och vårt beroende av Gud. Att ensam inte är stark, utan att vi är i ett sammanhang där vi behöver varandra, och där vi behöver nåden och Guds kärlek, som är oändlig.
Simul justus et peccator säger Luther, vilket betyder Samtidigt rättfärdig och syndare. Det är det som vi under fastan, och hela livet, får lära oss att vila i. Att vi kan brista i vårt ansvar, missa målet som ordet synd betyder, men att vi trots allt är burna av Guds nåd och kärlek.
Jag kan tycka att detta är otroligt svårt att förstå och ta till mig, för jag är en person, liksom de flesta andra, antingen upphöjer mig själv till skyarna, klappar mig p axeln och ser ned på alla andra stackare, eller så är jag just en sådan som trycker ned mig själv och ser mig som värdelös i jämförelse med andra. Därför behöver jag alla dessa tillfällen av rannsakan och reflektion, för att återvända till rätt fokus, jag är bara en människa. Kanske är det också därför som syndabekännelsen betyder mycket, att återigen få hitta tillbaka, se mig själv som jag faktiskt är, med brister och svagheter, och sedan se mig själv som Gud ser mig, med barmhärtighet, nåd och aldrig sinande kärlek.
Då kan jag fortsätta framåt, mot påsken, döden på korset och uppståndelsens ljus. Ikonen av Kristus som rest sig ur dödsriket, och som fattar Adams och Evas, de första människorna och därigenom hela mänsklighetens händer och drar dem och oss med sig till livet. Inte för att vi inte är syndare, inte för att vi förtjänar det, utan av kärlek.

Ett av mina favorit-ikonmotiv

Jag tänker påverka mina framtida barn

Tycker alltid att det är intressant med personer som är så måna om att göra klart för sin omgivning att deras barn minsann inte ska få påverkas åt något håll eftersom de ska få välja "heeelt fritt!" när de är stora nog. 

Det märkliga är att det är just dessa föräldrar som verkligen tycks påverka sina barn till trångsynthet och homogenitet. Kan vuxna människor verkligen vara så trångsynta?

Jag tycker, som jag nämnt i tidigare blogginlägg, att det är rätt självklart att den direkta omgivningen påverkar. 

Hur kan föräldrar säga saker som: "Jag klär min son i killkläder och ger honom killeksaker, men oooom han nu skuuullle vilja får han väll leka med dockor, eller oooom han nu vill ha en rosa tröja när han blir äldre skulle han få det. Men han vill ju bara leka med bilar och ha sina blåa kläder." Ja, det var ju konstigt. För ni har ju inte påverkat honom alls genom att bara erbjuda en sida av leksaks- och färgutbudet?

Eller som i det här med religiös påverkan. "Mina barn ska inte få vistas i kyrkor eller moskéer eller religiösa byggnader, eller träffa religiösa personer. Men hen får ju välja själv förståss!"

Jag för några år sedan

Nu ska jag vara lite kontroversiell, men när jag får barn tänker jag absolut påverka dem, så mycket jag bara kan. Jag tänker låta mina barn influeras av mina ideal och jag tänker låta dem höra mina åsikter. Jag tror ju på mina åsikter och min världsbild. En del av min uppfattning är att barn är egna individer, och individer behöver en bred input för att kunna fatta beslut och skapa sig en egen uppfattning om världen. Därför tänker jag låta mina framtida barn få tillgång till världen. Jag tänker låta dem möta olika typer av människor. Jag tänker ta med dem till kyrkan på söndagar, javisst, men jag tänker också låta dem besöka moskéer, synagogor och tempel, och berätta för dem om olika livsåskådningar. Jag tänker klä dem i kläder som jag tycker passar barn, och jag tänker låta bli kläder jag inte tycker om. Jag tänker prata med dem om ideal och vad utseende gör med hur vi uppfattas, när de är mogna för det och börjar ifrågasätta världen. För det kommer jag att uppmuntra, att de ifrågasätter och undersöker. 

Och jag kommer alltid, alltid att försöka påminna mig om att mina val, mina ord och handlingar, påverkar. Jag kommer göra misstag, och då ska jag försöka erkänna det.

Men jag kommer inte hyckla med att jag inte påverkar mina barn i deras uppfattning om världen.

Systerhäng och nagellack

En av de trevliga sakerna med att spendera helgen med familjen är att man kan dels gosa med hundarna, ta promenader i skogen, mysa med katten, och såklart ha lite häng med fostersyskonen. Jag och Carro passade tillexempel på att ha lite minimanikyr på eftermiddagen. Adam inbjöds men ville inte riktigt haka på, elvaåriga killar är lite känsliga för nagellack och sådant. Skyller på att det inte är jag som har uppfostrat honom. Måste vara trist att vara kille och känna att man måste passa in i en sådan roll, man missar ju det roliga och skapandet som finns i nagellackskonstens värld. Försökte berätta att jag känner killar som målar naglarna, och fick tillbaka någon kommentar om "bögigt" och "Hell no!"supertrist, men det är hans förlust. Jag och Carro hade det i alla fall kul!

Lite utrustning

Carro väntar på att lacket ska torka

Sweet!

Förebilder och uppväxt

Vi människor är flockdjur som lär oss genom att härma. Det är så vi lär oss vilka vi är, genom att pröva roller. I detta behöver vi goda förebilder.

Personerna i vår närmaste omgivning är de vi först lär oss att titta på och härma. De sätter en grund för hur vi uppfattar saker. Mamma visar vad det är att vara kvinna. Pappa visar vad det är att vara man. Saknar man mamma eller pappa fylls det rummet av någon annan, och så småningom vidgas världen. 

Jag tror att det är nyttigt för barn att inte växa upp i en ständigt homogen värld. Jag tror att det är bra för människor överlag att inte vistas för mycket och för länge i alltför homogena sammanhang. Broder John av Taizé sa i en intervju ungefär att "Om man lever med människor som är väldigt lika en själv, tenderar man att tro att alla ska tycka och tänka som du". Det ligger mycket i detta, och växer man upp på en plats där alla spelar sina roller likadant, tror jag att man lättare blir intolerant mot personer som sticker ut. 

För människor är ju inte likadana, och det finns massor av olika fantastiska personer ute i vår värld. Jag tror att om man försöker ge sig själv och barnen i omgivningen tillgång till mångfald kan en man blomma ut som person. 

För vad bestämmer vad som är norm och vad som är konstigt? 

Jag tänker särskilt på det här med kvinnligt och manligt. Många verkar ha en ganska tydlig bild av detta. Jag tror att jag på många sätt växte upp med bilden av att en riktig man ska vara fysiskt stark, inte gråta eller visa känslor öppet, vara sexuellt (heterosexuell) öppen och gärna skämta om sex, vara händig, och hellre tala och leda eller vara tyst snarare än att aktivt lyssna, särskilt inte på en kvinna. 

Men allteftersom jag växte upp och började utforska andra kretsar och vidga mina vyer, har jag upptäckt att det finns ytterst "manliga" män, som inte alls är så.

Några av mina yttersta manliga förebilder skulle jag säga är flertalet av bröderna i Taizé tillexempel. Många skulle säkert säga att de är raka motsatsen till vad som kan betraktas som manlig. De är lugna, mer fokuserade på det andliga än det fysiska, de visar och talar om känslor, och de lever i celibat. Dessutom leder de med ett tjänande ledarskap, och har i sin kallelse att lyssna till människor. 

När det gäller kvinnor har det också varit en vanlig uppfattning att en kvinna ska vara foglig, fin och bra på saker som städning och matlagning. Men flertalet av mina kvinnliga förebilder är högutbildade, goda ledare som vågar ta ställning, tala och stå upp för saker, gå mot strömmen. 

Dessa är mina förebilder. 

Så snälla, hindra inte era barn genom att isolera dem (och isolera inte heller er själva) i homogena sammanhang! Ingen vinner på det!

Gruppfoto med personer från Afrika, Asien, Latinamerika och Europa. Jag syns någonstans där i mitten.

Jag har gett upp det här med "normal"

Nu är jag hemma hos familjen igen över helgen. Min mamma är bortrest (Gran Canaria, grymt orättvist!), och eftersom min styvpappa har snöröjningsjour behövs det någon som har "hemma-med-kidzen-och-vovvarna-och-resten-av-djuren-jour".
Jag brukar ibland tänka på hur konstig och speciell familj jag har. Och hur underbart det är, att inte behöva hålla upp fasaden av den normala kärnfamiljen. Det är liksom kört för länge sen med den här familjen. Grymt skönt.
För någon vecka sedan var jag hemma hos en av mina lite yngre vänner, som fortfarande bor hemma. En riktig svenssonfamilj. Vi snackar radhusvilla, mamma, pappa och två barn, pojke och flicka.
Jag vet inte, men svenssonfamiljen fascinerar mig oerhört. De är så exotiska, så långt från min verklighet.
Tänk er, en familj som inte behöver behöver tänka på vem som ska vara vart och hur inför tillexempel julafton. Tänk er en person som inte behöver tänka efter eller förklara sig när någon frågar hur många syskon hon har. Visst känns det märkligt?
Jag har visserligen tillhört vad man kallar en normal kärnfamilj, men det varade i ungefär fyra år, så jag tycker inte riktigt att det räknas.
Jag skulle aldrig någonsin vilja byta bort min familj, jag älskar dem, hur konstiga och annorlunda och kaotiska de än kan vara.
Men visst är det lite så att man gillar att studera de här personerna och fenomenen som så ofta klassas som norm? De är intressanta, underhållande på något vis.

Men vad är en familj då? Vad är det som räknas för att man ska vara en riktig familj? Om man nu inte har det här med mamma, pappa, son, dotter? Jag tycker att det är något man bestämmer själv. En familj för mig är de personer jag har en nära relation, en gemenskap och band med. De som känns som familj. Osökt kommer jag att tänka på Gardells Torka aldrig tårar, i seriens inledning, när själva historien presenteras, säger berättaren, Benjamin, följande: "Vi var en slags familj. Paul, Bengt, Reine, Jag och Rasmus, Lars-Åke och Seppo."
Jag tycket att det är så vackert, familjer som inte är som många tänker sig familjer.  

Fint skare' va'!

Det blev en gardinstång och ett par gardiner tillslut ändå! Tycker för övrigt att det är sjukt mycket vuxenpoäng att dels köpa gardiner, sedan stryka dem och lyckas få upp dem. Tack Johan, utan dig hade det tagit betydligt längre tid. Dessa extremhöga fönster är inte att leka med.
Men nu är de uppe, och mitt rum känns genast mycket mer personligt och mysigt!

Att bli pålagd ansvar/skuld och åsikter som man inte har

Jag är med om det här ganska ofta. Skrämmande ofta till och med. Ni vet nog vad jag pratar om, nämligen när man träffar någon och personen får reda på att man är någonting, typ svensk, skåning, norrlänning, kristen, muslim, gay, feminist, eller whatever, och personen man träffar genast börjar ställa en tillsvars för massa saker som man egentligen inte känner att man har att göra med.
Som när någon får veta att jag är kristen. Det är inte helt ovanligt att det här med korståg och häxbränningar kommer upp. "Ja, ni kristna, ni åkte ju på korståg, och så brände ni kvinnor på bål också, jaja, det vet man ju.", så kan det låta. Jag vill bara göra klar en gång för alla, jag har aldrig varit involverad i korståg, det var nämligen flera hundra år sedan de var aktuella. Samma sak med häxprocesser, som var mest aktuella i slutet av 1600-talet. Jag vet inte hur det är med er, men för mig är det ganska länge sedan, jag var inte född, och jag tror inte att så många idag skulle stödja sådana företeelser. Ja, det är beklagligt att dåliga saker har förekommit, ja, kyrkan har gjort många fel, många gånger och på många sätt. Jag, som en del av dagens kyrka, är ledsen för detta, men sluta håll mig skyldig för det!
Blir för övrigt också irriterad när människor lägger på mig åsikter som jag inte har. Som: du som är kristen måste ju vara emot [abort, homosexualitet, sex före äktenskapet, alkohol] Nej! Sluta! Lägg inte åsikter i min mun, jag accepterar det inte! Vill du ha min åsikt, fråga, anta inte! Om du lägger svaren i m in mun innan jag ens har hunnit öppna den, är det meningslöst för oss att tala med varandra.

Det här med att bli pålagd ansvar för helt bisarra saker fick jag för övrigt erfara i julas, i Rom. Jag var huvudansvarig för transport-teamet, och hade bland annat en man som jag var boss över. Han hette Piotr och var från Polen.
Han hade en lång utläggning om att vi svenskar var ansvariga för allt som någonsin gått dåligt i Polen, eftersom vi invaderade dem på 1600-talet. Han menade att Polen aldrig återhämtade sig efter detta, och därifrån gick det bara utför, och han var mycket irriterad att vi i Sverige inte fick lära oss om detta i skolorna, hur hemska vi varit mot Polen, och så vidare.
Okej, jag fattar att det inte var så kul att bli invaderad, men det var över trehundra år sedan, kanske dags att släppa det nu? Det var som sagt stormaktstiden, hela Europa krigade, det var liksom vad man sysslade med. Man förde krig.
Jag är inte personligen ansvarig för att delar av ditt land inte är så bra som du skulle vilja. Faktiskt.

Vad som har hänt, har hänt.
Ibland måste man sluta älta det gamla,
 och se vad man har här och nu, och sikta framåt

Grodyngel

Vaknade mitt i natten av en mardröm. Om grodyngel. Vad är det för något att drömma mardrömmar om, kom igen! När jag var liten drömde jag mardrömmar om typ hajar, krokodiler, jättespindlar (okej, det var i somras, inte när jag var liten), men grodyngel, det är ju inte läskigt alls!
Mitt undermedvetna, eller var drömmar nu kommer ifrån, börjar bli mesigt. Skärpning!

Jag nu på morgonen

Nej, nu är det ny dag. Jag måste ställa mig och stryka gardiner (hur kul är det på en skala?), för snart kommer Johan och ska hjälpa mig skruva upp gardinstången. Jag har nämligen en takhöjd på typ fem meter, och matchande fönster, så man måste vara två, och även då är det livsfarligt.

Favoritpsalm?

Visst är det med psalmer och bibelord, att de dyker upp lite när som helst. Det kan vara en psalm eller en textrad som man egentligen inte tänkt så mycket på, men så dyker de upp i huvudet och man börjar fundera kring det.
Eller man sitter i ett sammanhang, på en gudstjänst eller liknande, och så blir man helt plötsligt träffad. Även om man har hört psalmen eller läst just den texten massor av gånger förut, så ser man den nu från ett nytt perspektiv.
Beroende på var vi befinner oss för tillfället, tar vi till oss olika saker. Behöver jag ett tröstande ord, talar det tröstande till mig. Behöver jag något stort och pampigt, talar detta till mig.
Det händer att jag får frågor som "Vilken är din favoritpsalm?" eller "Har du något favoritbibelord?", och svaret är javisst, jag har många som betyder mycket för mig, och som jag återvänder till.
Många har ju också minnen av just psalmer från skoltiden eller från dop, bröllop och begravningar. Man behöver inte vara särskilt kyrklig eller kristen för att ha psalmer nära sitt hjärta. Någon kanske tycker extra bra om Den blomstertid nu kommer, för att den sjöng man alltid vid skolavslutningen, och den påminner om sol och jordgubbar. Andra kanske minns Blott en dag, ett ögonblick i sänder, som psalmen man sjöng på farmors begravning som ju var så vacker.

Jag har flera favoritpsalmer, men en jag ofta återvänder till är Gud för dig är allting klart, nummer 217 i vår sv.psalmbok. Den är vacker och trösterik, och dyker upp när jag känner mig lite vilsen eller arg, och inte förstår vad som händer eller vart jag är på väg.

Har du någon favoritpsalm?

Inför kyrkovalet, och samtal under en bussresa

Var i Norrtälje igår för en kväll med först gudstjänst och sedan samtal med ungdomarna angående kyrkovalet i höst. Man får ju faktiskt rösta från 16års ålder!
Bra och informativ kväll på det stora hela. Flera församlingars ungdomar var inbjudna, och ganska många dök upp. Vi inledde med lite fyrahörnsövningar om demokrati och kyrka, med frågor som Vad är kyrka? Vad är demokrati? När fungerar demokrati som bäst? När fungerar demokrati som sämst? På den sista frågan ställde jag mig i "övrigt"-hörnet, med konstaterandet att demokrati fungerar som sämst när jag har rätt och alla andra har fel.
Därpå följde en liten genomgång om kyrkovalet, hur man röstar, varför man ska rösta, att man kan påverka och så vidare. Överlag bra, men jag blev lite irriterad när en av representanterna från stiftet menade att om det var en ung person på listan över kandidater, var det bra att rösta på denne. Jag tänker att det kanske är bättre att rösta på någon som man känner representerar de åsikter man själv har, oavsett ålder, kön eller annat, men jag kanske är fel ute? För visst måste alla som är under 25, eller under 30, tänka likadant och vilja göra det som jag tycker är viktigt, eftersom vi är ungefär lika gamla, och visst måste alla män rösta på en annan man, eftersom alla män tänker lika (suck!). Nej, jag tänker faktiskt inte rösta på någon bara för att denne råkar vara 23 år och kvinna. Jag röstar efter åsikt, engagemang och visioner för församlingen och kyrkan!
Så det så.

Efter avslutningen åkte jag tillbaka mot Uppsala. En bit på vägen fick jag, som ganska ofta, sällskap av Rebecka. Det är kul att åka buss, särskilt efter KU, för vi hamnar alltid i intressanta samtal om tro, kyrka, liv och annat.
Vi diskuterade tillexempel predikningar; vilka typer av predikningar är bra, och vilka är mindre bra? Vi prisade predikan som hållits under kvällens mässa, och vi var överens om att vår käre kyrkoherde Per brukar hålla väldigt bra predikningar, men att predikan i form av dramatisering och liknande ofta känns överdrivet och märkligt. Vad som gör en predikan bra är när den känns personlig på ett ärligt sätt, den utgår tydligt från och knyter ann till texten (evangelium) och den förmedlar något till åhöraren. Man vill gärna ha en predikan som ligger kvar, och som kan dyka upp någon vecka senare. En predikan ska inte, som Rebecka så klok sa, täppa till alla frågor och hål, utan lämna lite utrymme för vidare eftertanke och reflektion.
Vi pratade också om hur ungdomars förståelse och intelligens ofta undervärderas, och att konfirmationsundervisningen bör fokusera lite mer på just undervisning, i såväl bibel och psalmbok, som undervisning i kyrkans tro och traditioner. Detta bör också vara mer i fokus i andra grupper, som ungdomsgruppen tillexempel.
Det är tråkigt att bussresor inte varar längre än de gör ibland. Man kan ha många intressanta samtal på en buss.

Kyrkklockor

För några år sedan läste jag Tomas Sjödins bok Ett brustet Halleluja. Jag tycker verkligen mycket om hans böcker, han skriver så vackert och tänkvärt. Just Ett brustet Halleluja handlar till stor del om kyrkklockor. När jag läste den hade jag egentligen inte så mycket relation till kyrkklockorna. De mest klämtade lite då och då, som inledning av gudstjänsten och i samband med bönen för de avlidna. Visst hade jag hört talas om anledningen till att man ringde i kyrkklockor, symbolik och sådant, men jag hade ingen egen relation till kyrkklockorna. Därför tyckte jag mest att boken var intressant och bra, men inte så mycket mer.

Men efter mina fem månader i Taizé har min relation till klockorna förändrats. I Taizé finns en klockstapel med fyra klockor. Dessa klockor har namn, de heter Misericorde (Nåd), Pacem (Frid), Simplicite (Enkelhet) och Joie (Glädje), och de ringer flera gånger per dag.

Varje morgon börjar med att Joie ensam klämtar över kullen, och väcker alla till en ny dag med påminnelse om att morgonbönen snart börjar. Många rullar ur sina sängar, sovsäckar och tält med tonerna av Joie omkring sig. En melodi av evangeliets stilla glädje.

Något senare börjar alla klockor att klämta. Det är dags för morgonbön. Nåd, frid, enkelhet och glädje, är budskapet som sjungs till hjärtat hos den som rör sig mot den stora kyrkan, Försoningskyrkan, som den heter.

Samma sak händer vid lunchtid. Under förmiddagen har de flesta ägnat sig åt arbete eller bibelstudier och samtal i små grupper, med djupa diskussioner, lek och skratt. Så ljuder klockorna, och alla avbryter vad de gör, eller skyndar sig för att bli färdiga, och vandrar mot kyrkan.

Och vid kvällsbönen, då de flesta ätit sin kvällsmat och haft lite fritid. När klockorna ringer, betyder det att det är dags att ställa in sig på bön, att gå till kyrkan.

Klockorna innan bönen ringer i ungefär tio minuter. Tio minuters sång av Nåden, Friden, Enkelheten och Glädjen. De sjunger till våra hjärtan när vi vandrar. Och när man finner sin plats på golvet, med några tusen andra personer, klämtar dessa ord.

I Taizé styrs det dagliga livet av de gemensamma bönerna. Morgonbön, middagsbön och kvällsbön. Allt kretsar kring dem, och det är där man finner energi att fortsätta. Bönerna föregås av klockorna. Är det då så konstigt att klockringningen blir en del av ens dag, att man får en relation till kyrkklockornas ljud?

När jag kom hem igen, och jag vet flera andra som vittnar om samma sak, hade ljudet av kyrkklockor en helt ny inverkan på mig. Det hände att jag hörde kyrkklockor, och fick en stark, nästan oemotståndlig längtan efter att skynda till kyrkan. Det kändes som om jag var försenad, och höll på att missa något.

Nu är den känslan inte riktigt lika stark fortfarande, efter ett halvår hemma i Sverige igen. Men ljudet av kyrkklockor betyder fortfarande mycket. När jag sitter i kyrkan innan gudstjänsten, och klockorna börjar ringa, brukar jag försöka lyssna till dem, och låta deras sång tala till mitt inre. Höra hur de säger att nu, nu är det dags för bön och tillbedjan. Nu firar vi gudstjänst.

Skapandelängtan och tatueringstankar

Jag vill göra något kreativt, börja komma igång och skapa igen. Måla, teckna, lera, vad som helst. Det kom liksom av sig lite för något år sedan, när jag åkte till Frankrike. Sedan kom jag hem efter ett halvår, och då var det så mycket med att börja plugga, komma in i studentlivet, nytt och osäkert, sedan flytta och komma i ordning här i Uppsala.
Men nu känns det som om det är dags igen. Jag behöver ju det kreativa, skapandet. Jag mår bra av att måla och pilla.
För mig blir det en form av meditation och bön. Jag målar ju mycket kopplat till religion, som symboler och liknande.
Det vore häftigt att lära sig att måla ikoner. I ikonmåleriet är ju konsten, kreativiteten och bönen, det religiösa, så tätt förknippade. Man använder mångåriga traditioners linjer, symboler, färger och tekniker, samtidigt som varje ikon har något unikt. När en ikonmålare arbetar bör denne vara inspirerad av anden, säger man.
Jag äger förvisso inga äkta, handmålade, unika ikoner. Men jag kan trots det uppskatta skönheten och mystiken i de ikonkopior som jag har.

Tre av mina ikoner

Nej, som sagt. Komma igång med skapandet igen, det ska jag försöka fixa.
Ska kanske börja skissa på lite idéer kring tatueringar? Jag har ett par motiv som jag är sugen på, men jag har inte riktigt bestämt hur exakt jag vill ha dem, och var jag ska placera dem.
Vill inte avslöja för mycket, men kan säga att det har med religiösa motiv att göra, och med text.

En av mina tre tatueringar just nu. Den är inte
så sned som den ser ut, det är bara svårt att ta
en bild på sin egen rygg.

Problemet just nu är nog mest placeringen. Vill ha dem någonstans där jag kan se dem relativt lätt, typ underarmar, men vill samtidigt att de lätt ska kunna döljas, vilket kan bli ett problem om jag nu väljer underarmarna, i alla fall sommartid kan det bli lite knivigt.
Vi får se, jag har ju inte så bråttom i vilket fall som helst. Det kostar ju pengar också, att tatuera sig. Så det är nog ett framtida projekt. Men ska nog börja skissa och tänka lite mer på hur jag vill ha det.

Fördelarna med att bo tillsammans

Är det inte ganska ofta som man (i alla fall i studentsammanhang) får höra gnäll och klagomål om hur jobbigt och irriterande det kan vara att bo typ studentkorridor och behöva leva nära och dela saker med andra.
Hittade bland annat detta i en forumtråd med titeln "Därför ska du ALDRIG(!) flytta till en studentkorridor

Jag bor ju, som många vet, i ett hus tillsammans med runt 20 andra personer. Och visst kan det ibland vara tufft, det handlar ju om att ge och ta. Man kan kanske inte alltid göra precis som man vill och skita i alla andra. Man lever ju tillsammans. Men på det stora hela skulle jag säga att det finns väldigt många bra saker med att bo tillsammans också, så därför tänkte jag försöka lyfta dessa.

1. Du behöver sällan vara ensam om du inte vill.
Kommentar: "Är det någon som är med på sällskapsspel?" (Hände senast igårkväll), "Filmkväll?", "Vill du ha en kopp te?", "Fika i salongen". När du kommer hem och möter någon hejar man, frågar kanske hur läget är. Lagar man mat och äter i köket droppar det ofta in folk, man snackar lite.

Man kan alltid spela lite Munchkin tillsammans

2. Behöver du hjälp med något, är det bara att skrika till.
Kommentar: "Shit, min mjölk är slut, kan jag låna en skvätt av dig?". Spika upp tavlor, släpa en soffa, låna böcker. Plugga tillsammans. Utbyte av idéer. Går något sönder, finns det kunniga personer några dörrar bort. 

3. Det blir faktiskt mindre städning, typ.
Kommentar: Du har ditt rum, det kan du städa hur mycket/lite du vill. Utöver det finns en städordning. Toalettstädning några gånger per termin. Köksstädning ett par gånger per termin. Korridorr och övrigt var fjärde vecka, och då delar en grupp på ansvaret, så det kan betyda typ damsuga trappen eller städa tvättstugan. Det blir inte så mycket städning totalt. Och är det någon som missköter sig, så vet alla vart man ska gå och hur det ska hanteras.

4. Du utvecklas
Kommentar: Du lär dig att hantera konflikter, vilka diskussioner som är värda att ta och vilka som inte är det. Du får öva upp din ödmjukhet och tolerans, och får förståelse för att människor är olika.

Jag tycker om att leva nära andra. Det kanske kan förvåna lite, för jag är samtidigt en person med stort behov av egentid och ensamhet. Kanske är det just därför.
Jag tror att man mår bäst av båda delarna. Att leva sitt liv nära och tillsammans. Och då menar jag i vardagen, inte bara när man går ut och träffar kompisar, för då är man i en annan situation och roll, nej, jag menar just i vardagen, hemma. Att vara i närheten av människor där, och se dem i deras vardag, i deras hem.
Samtidigt behöver vi egentiden, självreflektionen, för att möta oss själva och bearbeta oss och våra intryck, förstå varandra.
Men att leva tillsammans kräver ömsesidig respekt. Det gäller oavsett om man bor i ett kollektiv, eller om man bor på vår jord över huvud taget.

När jag sjunger..

... Sånger från Taizé, sjunger jag oftast inte på svenska, utan på det språk som känns bäst för tillfället. Dels för att det är vad jag är mest van vid efter fem månader på plats, med samma sånger på lite olika språk. Men det är egentligen inte den största anledningen. Jag kan ju sångerna på svenska också (för det mesta), och uppskattar dem mycket även så. Men när jag sjunger på andra språk, knyts jag på ett sätt samman med mina vänner därute i världen. När vi sjunger Nada te turbe (Känn ingen oro), tänker jag på mina latinamerikanska vänner; Araceli, Andrea, Juan-Pablo, Manny, Elisa, Julian, och alla andra. När jag sjunger Behüte mich Gott (Bevara mig Gud), eller Meine Hoffnung und meine Freude (I min Gud har jag funnit styrka), så kopplas jag samman med mina tyska vänner: Juliana, Lisa, Lisa, Max, Yvonne, Florian..

Ni förstår; Sången är bön. Man brukar säga att när man ber och när man sjunger, då ber man dubbelt. När jag sjunger, och i sånger får en gemenskap med mina vänner i hela världen, då är det som att jag ber med dem, för dem och genom dem.

Varför är det så få ungdomar?

Jag måste bara få lyfta lite tankar, denna gång om det här med ungdomar i kyrkan och då särskilt konfirmander.
Jag har tidigare skrivit och talat om vad jag anser om exempelvis koncept som Ung Psalm. Nu vill jag spinna vidare lite på det området.
När jag ifrågasätter varför man väljer att använda vissa sånger och psalmer (vilka ofta återfinns i Ung Psalm eller i Sv.Psalmbokens 700-tillägg) så brukar svaret bli "För att konfirmanderna gillar dem". Okej, bra, det kan jag köpa, på ett sätt. Men om man tänker efter ett varv till kan man fråga sig, varför gillar de dem? Kan det vara för att konfirmander, liksom de flesta andra människor, tycker om det som är bekant? Vilka sånger presenteras för konfirmanderna? Om man varje andakt väljer att sjunga "Ropa till Gud" och "Glory", och benämner dessa som ungdomssånger/psalmer, nog kommer konfirmanden fastna för dem. Lägger man till det faktum att många församlingar vill att konfirmanderna besöker "vanliga" gudstjänster, och konfirmanden inte alls känner igen sånger och psalmer, då är det inte så konstigt att dessa inte fastnar, och konfirmanden känner sig främmande i kyrkorummet under dessa gudstjänster. Att det sedan finns konfirmandledare som ganska tydligt, om än omedvetet, ger bilden av en gudstjänst som annorlunda och konstig, ovan och så vidare, stärker inte direkt konfirmandens känsla för gudstjänstfirande och deltagande i "de vanliga" församlingsgudstjänsterna. Tyvärr, måste jag säga, har jag alltför många gånger stött på konfirmandledare och medarbetare i kyrkor som uttryckt sig märkligt angående gudstjänstfirande, inför konfirmander och ungdomar. Uttryck som ibland nästan har låtit som om man försöker ursäkta sig själv för sin tro, eller ursäkta kyrkan för att man gör på visst sätt eller har vissa moment. Är det så konstigt att många konfirmander och unga blir tveksamma till kyrkan och gudstjänsten, om inte ens kyrkan (de som representerar den) själva tror på den?

En annan sak man brukar få höra (återigen angående musikval och liknande) är att musiken och texterna är mer anpassade för ungdomar, med motiveringen att text och musik är på en lite enklare och lättsammare nivå, och att detta skulle tilltala mer. Jag har två saker att säga om detta:
För det första så vill jag ifrågasätta påståendet att det skulle vara lättare och lättsammare. Jag tycker många gånger att det verkligen inte är så. Varken när det gäller text eller musik. Detta beror självklart på vilka sånger/psalmer man jämför. Men om man tar den omåttligt populära sången "Ropa till Gud". Är texten verkligen så lättsmält för någon som inte är insatt i kristen tro? Nja, jag skulle säga att den håller jämn nivå med många andra psalmer. Melodin då? Ärligt talat är den faktiskt inte så enkel den heller. Jag är inte så insatt i musik, så ni får ursäkta mitt dåliga musikspråk, men jag skulle säga att för någon som aldrig sjungit många av "ungdomspsalmerna" är melodierna rätt svåra, men många halvpauser och satser, höga och låga toner.. I många fall ska sångerna dessutom spelas på ett sätt där refrängen sjungs dubbla gånger, för att sedan sjungas igenom helt igen, sen kommer ett stick, och refrängen dubbelt igen, eller liknande. Det är inte alls enkelt! Men återigen, om man sjunger dessa alla andakter, på läger och träffar, men team som spelar och andra som redan kan dem, då fastnar de, och man lär sig att känna igen dem, och igenkänningen gör att man också gillar dem.
Alltså, sångerna och melodierna anser jag inte alls är särskilt mycket "lättare" jämfört med många "vanliga" psalmer, generellt.
Men jag är inte klar där. Det andra jag vill ta upp när det gäller att det ska vara lättare och anpassat, är frågan varför? Det stämmer att de flesta konfirmander och ungdomar idag har rätt dålig insyn och förkunskap när det gäller kyrka och tro. Innan skolreformen (var det på 60-talet?), var det vanligt med psalmsång, morgonbön och så vidare. Då kunde man dem, och man kunde sin kristendom, i alla fall hyfsat. Nu är det inte så längre.
Varför har vi konfirmandundervisning? För att ett av kyrkans uppdrag är just Undervisning. En viktig del av konfirmationen är undervisningen i kristen tro, och vad kyrkan är och står för. Bibeln och psalmboken är viktiga dokument som bör undervisas i. I psalmboken träder mycket av kyrkans teologi fram, och psalmer bör reflekteras över och användas i undervisningen. De förmedlar tro, tradition och teologi.
Ja, de kan vara lite svåra och konfirmanderna har ofta ingen större förkunskap, och kan tycka att det är svårt. Men ska vi  backa för allt som en konfirmand kan tycka är svårt, eller ska vi försöka närma oss det? För om vi ska ta vad vi tror är den "enkla" vägen, vart hamnar vi då? De flesta konfirmander tycker det här med Gud är svårt, ska vi sluta tala om Gud också?

Nu låter jag rätt bitter, men det är inte alls så (eller lite kanske), det är bara det att jag tycker mycket om kyrkan, och jag tror att den har mycket att ge, och erbjuda människor, om den bara vill. Det finns så mycket potential och möjligheter i vår kyrka, varför ska vi tvivla på oss själva, och begränsa oss?
Jag tror inte att vi får in människor i kyrkan genom att desperat göra om, förnya, förändra och anpassa oss helt. Jag tror att vi får människor att lita på kyrkan genom att vara genuina och äkta, och stå för vad vi är, i en värld där all är uppskruvat och ständigt förändras.
Och nej, jag menar inte att vi inte ska välkomna människor på ett sätt som passar dem, självklart måste det finnas flexibilitet, pedagogik och förändring. Med tradition menar jag inte att allt ska vara som det alltid har varit, det finns självklart tradition som är förlegad och sådant som vi måste skala av.
Men vi är förvaltare, och vad vi gör bör göras med eftertanke.

Det blev ett långt inlägg, och jag är inte helt klar än, mycket skulle jag kunna vidareutveckla och förklara närmare, men det här får räcka för denna gång.

Frid