Lägerhelg

Jag är hemkommen från en helt fantastisk lägerhelg. Fredag eftermiddag till idag söndag, har jag spenderat utanför Örsundsbro, tillsammans med ett gäng härliga personer.
Vi har haft ett Taizéinspirerat läger, för personer som tidigare varit i Taizé. Vi blev ett litet skönt gäng, några personer som man träffat förut i olika sammanhang, och några nya ansikten. Oavsett vad gick det snabbt att bli en gemenskap, och stämningen var god hela helgen. Taizékänslan förstärktes med att vissa saker verkligen gjordes på taizévis, som att dricka ur skålar, och äta mat som liknade taizémat (pasta med tomatsås, liten brödbit, en liten bit ost, en frukt och en kaka).
Regelbundna taizéböner i kyrkan ingick såklart också, med sånger, ljus och bönepallar att sitta på.
En fantastisk helg het enkelt!

Och här kommer lite bilder:

Kyrkorummet pyntat med tyger, ikoner och ljus, för att få den där riktiga stämningen.

Kyrkan från utsidan

Ljuständning under sång och bön

Möjlighet att handla snacks fanns också. Det var väll ingen som
trodde att man var nyttig på läger va?

Lite spel för dem som ville. Munchkin tillexempel

Dagens lunch, rester från övriga helgen.
 Pasta med tomatsås, linsgryta, nuggets, med riven ost, bröd, pudding och en skål vatten.

Dags att städa ur och åka hem. Adam vill inte skiljas från korset...

En snabb uppdatering

Jag vill bara be lite om ursäkt för bristen på blogginlägg de senaste dagarna. Anledningen är inte att jag har haft brist på idéer. Nej, det finns det gott om. Problemet är att jag har för det första varit hemma hos min mor, där internetuppkopplingen fungerar lite som den vill, och jag dessutom varit distraherad av annat. Min mamma har bland annat, precis som jag, skaffat sig en iPhone. Min mamma är den minst tekniska människa på jorden, så jag och min bror har haft fullt upp med att visa henne allt vi kan.
"Men, nå står det ju e-postadress igen!?"
"Ja, fyll i den då?"
"Vad var det då?"
"Mamma, det är ditt namn, det borde du ha koll på"
Ungefär så har det låtit i ett par dagar hemma hos oss nu.

Under tisdagen och fredagen har jag dessutom haft eftermiddagarna fulla, jag har nämligen varit inbjuden som n av flera gäster till församlingen konfirmander, för att tala med dem om "livet som kristen". Tanken var att de skulle få möta några olika personer som är aktiva i kyrkan och som definierar sig som kristna. Det var förutom jag också en 93-årig störtskön dam vid namn Ulla, min vän och bloggläsare Gert, samt församlingens egna anställda Sofia, som jobbar med barn och musik, och Andreas, församlingspedagog.
Vi fick ungefär en halvtimme var med konfirmanderna. Det gick rätt bra, men det är ju lite svårt att veta vad man ska tala om. Jag berättade väl lite om min bakgrund, hur jag kom in i kyrkans värld, och hur jag tänker mig och lever ett "kristet liv".
Så inte fanns det så mycket tid att ägna åt bloggandet!

Men så igår kom jag tillbaka till Uppsala. Och jag tänkte att nu, nu kan jag få lite ro att skriva ihop ett intressant inlägg! Men vad upptäcker jag? Jo, att vi inte heller här har en fungerande uppkoppling.
Nehep.
Så nu idag, för några minuter sedan, kom den äntligen igång igen. Lagom tills jag ska ge mig av.
Nu ska jag nämligen på läger hela helgen. Så inga inlägg förrän tidigast söndag kväll.
Jag ska nämligen lämna internet och resterande värld och bara fokusera på mig själv och lägret några dagar nu. Jag tar med mobilen, men planerar att ha den avstängd, eller i viloläge. Men kanske kommer det en snabbnotis om hur jag har det, vi får se.

Så tillsvidare, ha det bra, och håll ut!

Hipp hipp hurra!

Så fyller man alltså år idag då. 23 år gammal blir jag.
Idag har det inte hänt så mycket, hittills. Men mer ska det bli. Först ska jag nu i eftermiddag iväg och tala med konfirmander om tro och liv (tror jag?) och sedan blir det restaurangbesök med familjen och tårta.
Jag har förresten fått lite födelsedagspresenter redan. Av mamma blir jag bjuden på Jesus Christ Superstar och lite annat smått. Av mormor och morfar fick jag lite pengar, och parfym, men en av de bästa presenterna var från min lillebror. Han jobbar i sportbutik, och gav mig ett nytt och riktigt bra liggunderlag, något som jag verkligen behövde. Han berättade att han på vägen hit hade pratat med en av sina tjejkompisar, och berättat vad han skulle ge mig. Kompisen hade blivit helt upprörd över att han skulle ge en sådan sak till sin syster, för till en tjej ska man ju köpa smink eller smycken.. Jo, för en ny mascara har jag ju användning av när jag är ute och campar i skogen, eller åker på diverse läger på olika platser. Nej, skulle inte tro det. Däremot något att sova på, så att jag slipper ligga direkt på marken eller golvet, det är bra!

Jag tänker tillbaka lite på andra födelsedagar.
Som jag nämnde igår så bröt jag foten för 10 år sedan. Jag hoppade på en hoppstylta, och ramlade. Massor av timmar på akuten blev det..
Förra året var jag i Taizé. Jag fick inte så mycket saker, men det var en extremt bra födelsedag. Mina vänner hade uppmärksammat att jag inte fick så mycket post, så alla skrev i hemlighet ihop massa vykort och brev som de gav mig, och så sjöngs det födelsedagssånger på massor av olika språk. Underbart!

Så.. 23 år. Lite vuxnare, lite smartare, eller?

Jag för ett år sedan, med en pappershatt av en servett, och ballonger från Sverige

Allmänt vardagssnack, och födelsedagstänk

Följde med fostersyster Carro till stallet idag för hennes ridlektion. Tog med lillhunden för att han skulle  få lite stimulans. Riktigt roligt, för jag träffade bland annat min bästa kompis Ronjas mamma, som jag inte sett på ganska lång tid. Tog också en promenad med hunden och fick träffa bland annat lite grisar!

Grisar!

Lille Skipper på golvet 

 Imorgon är det en annan stor dag, nämligen min födelsedag!

Nämnde det för just Ronja, att det är tio år sedan jag fyllde 13, och lyckades med bedriften att bryta foten, och fick tillbringa ganska så många timmar på akuten, i sällskap med henne. Man vet att man har en bra kompis när denne först sitter en timme i bilen tillsammans med en, och sedan dryga sex timmar på akuten.

Tio år sedan.. Det är en tid. Undrar hur livet ser ut om tio år... 

Jag önskar mig pengar och en soffa förresten. 

Se människan...

...Är en rubrik som jag tycker passar väldigt bra. LadyDhamer skrev för ett tag sedan ett inlägg angående Bostonbombningen, och hur man framförallt i media framställer gärningsmän, både i detta fall och i andra, som moster, eller personifierad ondska.

Vad gör det med vår syn på människor, och vårt ansvar för varandra, när vi framställer en människa som något omänskligt, som Den andra?

Det är ju så lätt, när vi bara ser ett monster, att frånsäga oss vår relation med denne. Är man ett monster är man ju per definition ond, och ondska förtjänar ingen rättvisa, ingen förståelse, inget försvar. Ondska ska förgöras.

Att avhumanisera en person är farligt, för det gör att man lätt tror sig ha rätt att göra vad som helst mot Den andre.

Eller varför inte jämföra med hur man använder sig av avhumanisering i samband med förföljelser och folkmord? I Rwanda -94 användes frekvent namnet Kackerlackor om Tutsi-folket. Eller varför inte Råttor? Parasiter? Skadedjur?

Eller det klassiska exemplet – att frånta fångar i bland annat koncentrationsläger deras namn och istället förse dem med nummer. För ett djur kan man avliva, utrota, och ett nummer är bara att nummer. Dessutom är det ju lätt att kasta alla världens problem på en syndabock, som en folkgrupp eller ett par enskilda individer. Det är lättare att föreställa sig att alla problem försvinner, bara man blir av med Den andra, skadedjuret.

Vi människor fungerar ju tyvärr så, att vi försöker smita ifrån vårt eget ansvar, ta den lätta vägen. Det är Den andras fel.

Men ta en terrorist, och försök se människan bakom. För ingen föds ond, det är jag övertygad om. Det är något som händer, något man formas till att bli. Jag tror inte att en 19årig kille vaknar upp en dag och tänker att nej, idag ska jag nog spränga lite maratonlöpare i luften. Det finns en historia bakom. Och detsamma gäller de personer som vi gärna avskriver som ”onda” genom historien. Hitler, Stalin…

Jag ska genomföra ett litet experiment, och ni får gärna haka på om ni tycker det låter bra. Jag vill öva mig i att se människor, istället för monster. Därför har jag en idé om att jag varje gång jag ska läsa en tidning, först ska bläddra igenom den, och varje gång jag ser en bild föreställande en person, ska jag stanna, titta på personen eller personerna på bilden, försöka se in i deras ögon, och upprepa för mig själv att detta är en människa, precis som jag. Oavsett om bilden föreställer en massmördare eller diktator, eller en uteliggare, en politiker, eller vad som helst. Sedan kan jag börja från början, och läsa tidningen som vanligt.

Vad tror ni? Jag hoppas att detta kan hjälpa i alla fall mig att komma ihåg att inte falla för frestelsen att alienera och avhumanisera Den andra.

Är ni med mig?

Uppsalahäng

Väldigt solig och fin dag blev det idag.
Mamma och syrran Carro dök upp vid ett-tiden, och sedan var det knalla runt i butiker som gällde.
Kläder, kläder, kläder. Samt en korv med bröd och läsk.

Mamma och Carro i rulltrappan på New Yorker

Parkbänks-häng, och varmkorv

Så, när vi kom hem och tog en hundpromenad, hittade jag dessa, Blåsippor!

Och vi hittade Adam i soffan

En dag att umgås

Så är det helg igen, underbart skönt tycker vissa, inklusive mig. Idag är jag kvar i Uppsala, och inväntar besök från mamma och fostersyster Carro. Vi ska ta en dag på stan, shoppa lite, och framförallt bar umgås och ha det bra tillsammans. Jag tror att det kan vara bra, kanske särskilt för min mamma och syrra. Mamma, för att hon behöver komma bort från hastandet mellan hem, jobb och stall. Alltid tänka på allt, från hästar och hundar, till ungar, middag, aktiviteter, sambo, hushåll, osv.
Carro, för att hon behöver hitta på något annat hon också, som inte är skola eller stallet, eller datorn. Jag tror det kan vara bra för henne att få lite egentid, med mig och med mamma, som inte involverar övriga familjen, eller vardagsaktiviteter.
Dessutom är det ju vår, och jag anar att såväl mamma som Carro behöver uppdatera sin garderob lite. Carro har säkerligen växt lite sen förra året, och mamma unnar sig sällan något nytt. Och i ärlighetens namn, hur bra jag än tycker att Norrtälje är som stad, så är utbudet av butiker något begränsat. Det är H&M och Kappahl i stort sett, och det blir lite trist i längden. Så jag drar dem hit till Uppsala, där man kan hitta liiiite mer. Jag tror att Carro kommer uppskatta tillexempel New Yorker, eftersom hon gillar lite av hiphopstilen. Och mamma vill med all säkerhet in på Indiska.
Dessutom har jag en vag förhoppning om att vi ska kila in på Ikea en snabbis på vägen tillbaka till Norrtälje, jag behöver nämligen fylla på mitt förråd av doftljus, och skaffa lite plastburkar, efter invasionen av ohyra i vårt gemensamma skafferi.

Så, nu har jag röjt upp lite på rummet, så att det ser ut som om jag är en någorlunda mogen och ordningsam person. De borde vara här om lite mer än en timme, så nu har jag gott om tid att ligga i soffan och spela quizkampen, eller göra något annat mindre vettigt.

Konstiga idéer kring ätbara saker

Det har väll knappast undgått någon att jag inte alltid är vad man brukar kalla helt normal. Ett motto jag har är "varför göra saker på ett tråkigt sätt, när man kan göra dem på ett lite roligare sätt?", och så är det. Detta kan också såväl roa som (ibland) oroa min omgivning.
Många av de här små sakerna jag har för mig har med ätbara ting att göra. Tillexempel, om jag har en macka, eller flera, så börjar jag alltid med att äta alla kanter, för att sedan fortsätta på det spåret. Jag äter alltså mackan runt, runt, runt. Har jag flera mackor äter jag först kanterna på den ena, sedan den andra, osv, för att när jag tuggat bort alla kanter, återgå till den första, och ta nästa varv. I extremfall, om jag har gurkskivor på mackorna, så tuggar jag kanterna på gurkorna också.
Jag vet att det är lite märkligt, men det handlar inte om någon tvångsmässig nojja, utan jag kan ibland göra det som en kul grej, för att förgylla tillvaron lite. Skulle det vara en situation där det inte passade, skulle jag kanske låta bli.

Sedan får jag visserligen perioder av cravings efter olika matgrejer, som passionsfrukt tillexempel. Jag älskar passionsfrukt, det måste vara en av mina absoluta favoritfrukter.
Frukt över lag är faktiskt ett måste för mig.
Passionsfrukt är ju också en rätt rolig frukt. Den har ju inget riktigt fast fruktkött, utan mer slemmiga kärnor i sura gula trådar, och massa saft. Normala människor, har jag för mig, äter en passionsfrukt genom att skära den i två delar, och gröpa ur den med sked. Hur tråkigt är inte det? Smidigt, kanske, men man får ju lite disk, och man missar äventyret!
Såhär äter jag en passionsfrukt:
Först biter jag hål i skalet, en vanlig tugga, så att det blir en öppning. Skalbiten kastar jag, efter att ha frigjort den från eventuella medföljande kärnor. Sedan ligger kärnorna som i en liten säck, som sitter fast i skalet. Denna lilla säck eller hinna, kan man pillra loss med nageln, och sedan försiktigt dra loss, så att kärnorna följer med, i säcken. Efterhand får man bryta loss delar av skalet, för att komma åt ordentligt. Ur denna säck kan man sedan ur öppningen suga ur kärnorna, och om man vill, äta resten.

Något annat som jag är mer eller mindre beroende av, är te. Jag har aldrig lyckats lära mig att dricka kaffe, men te däremot, det dricker jag flera koppar om dagen. Just nu är det Kobbs Sörgårdste som dricks i mängder. Det luktar ju så gott också, jag kan sticka ner näsan och bara lukta på det, så fantastiskt!
Med te kan man också hitta på olika grejer. Jag får ofta lite höjda ögonbryn när jag ploppar ner mandarinklyftor i det varma teet, tillexempel. Men faktum är att varma mandarinklyftor faktiskt är riktigt gott!
En annan sak man kan doppa i te, är godis. Återigen är det många som tycker det låter märkligt, men det är faktiskt kul! Jag föredrar gelatingodisar, som nappar eller körsbär. När teet är ordentligt varmt, doppa godisen i några sekunder, så blir den mjuk och smält, och kan sträckas hur lång som helst. Smaken kommer fram på ett helt annat sätt kan jag tycka.
Tja, det var några av mina lite onormala matgrejor, testa gärna, om ni inte är pretto fegisar!
Att vara normal är överskattat.

Te dricker jag givetvis ur min favoritmugg!

Slajmig halvsmält godisnapp!

Färgen Rosa

Jag har en lite märklig relation till färgen rosa. Det är först på senare år jag börjat tycka om den och använda den, i kläder, i inredning och runt omkring mig.
För mig, och många andra, har det alltid under uppväxten funnits en föreställning om rosa som en tjejfärg. Alla flickor bär rosa, alla flickor gillar rosa. Rosa är för tjejer.
Fram tills jag började skolan var detta med färg, pojkar och flickor inte något problem för mig. Jag var ett barn, jag gillade färger, jag hade killkompisar och jag hade tjejkompisar. Jag lekte indian, och jag lekte riddare, och jag lekte prinsessa.
Men under skoltiden blev jag mer tydligt en såkallad pojkflicka. Eller, jag försökte vara mig själv, den jag ville vara för stunden. Vilket gjorde att mycket handlade om att göra tvärtom mot vad som förväntades när det gällde en del saker. Kläder tillexempel. Att inte klä mig i rosa eller klänning blev ett slags statement. Ni ska inte få tala om vem jag är och hur jag ska vara!
Jag har hittat en dagboksanteckning från när jag var någonstans i tioårsåldern, och spenderar sommaren på Gotland tillsammans med min mormor. Jag hade fått med mig finkläder att ha på midsommar; lite finare byxor, ett blått linne och någon typ av lösmaskad blå sommarkofta. Detta dög inte åt min mormor, som inte kunde förstå att jag inte ville se lite söt och tjejig ut.
Och så har det egentligen fortsatt ganska länge, fram till mer vuxen ålder. Jag har vägrat bära rosa, eller mer feminina, dvs söta/fina/gulliga/vackra kläder. Och ju mer mormor eller någon annan tjatat, desto hårdare har jag satt mig emot. Och jag har fått ta emot skit.
Som när jag valde att ha skjorta och väst på studenten, istället för klänning, och min storebror kallt påpekade att det inte var konstigt att jag aldrig fick någon kille, eftersom jag såg ut som värsta butch-flatan. Något som fick mig att koka över av irritation. För det första så har min bror inte bott tillsammans med mig eller knappt träffat mig sedan jag var i just tioårsåldern, så han har absolut ingen aning om mitt privatliv och hur många eller hur få personer jag "fått". Dessutom, om någon har en föreställning om mig, så ligger ju "problemet" hos den personen, inte hos mig. Är jag fine med att uppfattas som en Butch-flata, kan det knappast vara jag som behöver ändra mig bara för att någon blir provocerad, eller?

Nu, idag, känner jag mig äntligen fri från fördomar, och jag kan tala för mig själv. Om någon kommenterar mitt utseende, kan jag ge svar på tal. Och jag har börjat öppna upp min värld så smått. Jag älskar ju färger och mönster. Att jag står tillbaka för att visa en poäng tror jag fortfarande är viktigt, och något jag kan göra. Men nu behöver jag inte göra det. Så nu kan jag välja vilka kläder jag vill, utan att få höra att jag är varken fin eller ful.
Och vet ni vad? Jag klär mig gärna i en rosa tröja, eller i blommigt. Men jag klär mig också i svart, grått, omönstrat, jeans, coolt, tufft, och you name it. För jag kan, och jag vill. Min värld är oändlig!

Dagens outfit: Turkosa byxor, vit/färgglad t-shirt, och rosa naglar. De ni!

Mer om genus och normer i leksaksvärlden

I leksaksvärlden kan det ibland tyckas som om utvecklingen går väldigt långsamt när det gäller genus och hur man arbetar icke-normativt. Ibland kan man tycka sig se vissa framsteg (jag nämnde lego igår tillexempel), men vissa leksakstillverkare och företag verkar tyvärr ligga långt, långt efter.
Ett klassiskt exempel är ju dockhustillverkaren Lundby. Jag tror ni sett det förut, men titta bara:

Familjen: Pappa, Mamma (i kjol och med handväska såklart!), dotter (i klänning och rosa), och sonen (blått och svart).

En annan typ av leksak jag hade som liten, och som jag upptäckt också finns kvar idag, är skogsfamiljerna, eller Sylvanian Families som de heter. Konceptet är ganska likt vanliga dockhus och familjer, men med den lilla tvisten att alla familjer är olika djurarter. Det finns familjen Kanin, Känguru, Ekorre, Isbjörn, Apa, Räv, och ja du fattar poängen. Roligt och fantasifullt tänker du kanske, och ja, jag älskade dem när jag var liten. Kombinationen av djur och docka är bra. Det är bara det att:

Pappa, Mamma, Pojke, Flicka

Pappa, Mamma, Pojke, Flicka

Pappa, Mamma, Pojke, Flicka

Pappa, Mamma, Bebis (pojke?), Flicka

Ni ser mönstret? I stort sett varenda familj består av en manlig och kvinnlig figur, dvs Pappan och Mamman, som lever i det självklara hetero-normfamiljen. De har två barn; i regel en flicka och en pojke (möjligen med undantag av familjen Känguru, där det är svårare att avgöra), och såväl Mamma som Flickan bär klänning, gärna med blommor, eller i kombination med någon rosett. Pappa och son bär byxor, och skjorta, för det är ju så män ser ut.

För så måste ju familjen se ut. En man möter en kvinna, och det får barn, ett av varje sort. Dessutom lär vi ju oss också att det är självklart att den man bildar familj med tillhör samma sort som en själv. En kanin skaffar barn med en annan kanin, en räv med en annan räv, och en björn med en annan björn.

Lika så är det spännande att titta på övriga delar man kan köpa från serien, ni vet, där det ingår olika aktiviteter. Kolla här får ni se:

Bild ett, Mamma badar bebisen. För det vet ju alla, att det här med småbarnen och att ta hand om dem, det är ju mammans jobb. Särskilt om badrumstillbehören är rosa och gula. Då kan ju bara kvinnor ha med dem att göra. Det är ju klart.

Bild två, musikundervisning. Här har vi faktiskt en man med i bilden, musikläraren. Här skulle man ju faktiskt ha kunnat visa en kvinna som lärare i stället, det hade ju trots allt fortfarande matchat den övriga synen från tidigt 1900-tal som vi ser i övrigt. Men kanske tänkte man att Det inte fanns tillräckligt med män som faktiskt fick göra saker, och det är ju otänkbart att visa en man som tex badar ett barn eller lagar mat, och då är undervisning det minst onda alternativet. Som lärare får ju mannen ändå en viss auktoritet. 

Bild tre och fyra föreställer en leksaksbutik och en godisbutik. Såklart är det Mammorna som tagit med sina små när de är ute och gör sina dagliga ärenden. Att handla mat och annat är ju kvinnorgöra, precis som att passa barnen. Pappa har ju inte tid med sådant, han är ju på jobbet, eller gör något annat viktigt!

Så med handväskorna i högsta hugg ger vi oss iväg mot affären. Man kan riktigt höra hur det låter:

"Goddag fru Kanin!"

"Nämen goddag fru Ekorre, vad trevligt att råkas!"

"Verkligen, och vilken fin dag vi har!"

"Ja, det är härligt! Å se hur din lille Korre har växt!"

"Ja, han blir mer och mer lik sin pappa, stor och stark! Och din Nina, hon är i skolan?"

"Ja, hon är mammas duktiga flicka, så nu är det ju bara jag och lille Stampe kvar hemma om dagarna, men det är fullt upp, han är ju ett riktigt litet busfrö!"

"Ja, pojkar är ju som de är!"

"Ska ni till parken i eftermiddag, så ungarna får leka?"

"Ja, vi kan nog komma förbi en sväng, men vi kan inte stanna för länge, maken kommer ju hem från jobbet, och då måste maten vara klar och stå på bordet!"

(Nu måste jag sluta innan jag mår illa på riktigt...)

För att inte tala om denna skärmdump från BR's hemsida. Produkten heter "Mamma i hemmet", och föreställer en kvinnlig figur som vält ut en låda med mat i kylskåpet. Lägg märke till hur man givit dockan en position med handen för munnen, som för att säga "Ops, så klantigt av lilla mig! Tänk, att jag inte ens klarar av att plocka ut en tomat utan att klanta mig!"

Nej, dessa djurfamiljer är kanske ingen fullträff när det gäller att bryta normer eller genus. Men det finns ett par tveksamma fall, där man kanske kan föreställa sig något annat, eller? Vad sägs om denna:

En bild av ett paket med en mamma och en son. Kan man kanske ana något annat en den renodlade kärnfamiljen här? Är det rent av en ensamstående förälder vi skådar? 

Fast vi kanske inte ska vara alltför positiva. Kanske är det helt enkelt så att familjens pappa hade viktigare saker för sig än en löjlig picknick. 

Suck! Att det ska vara så svårt med lite variation.

Jag efterlyser en familj med en ensamstående pappa med tre barn. Eller en kvinnlig ekorre som skaffat en flodhästunge tillsammans med en kvinnlig apa. Eller kanske två björnar som lever tillsammans utan några barn? En Räv som går till jobbet i kostym och blommor i håret? 

Är det för mycket begärt?

Mellan två världar - välsignelse eller förbannelse?

Jag upplever ibland att jag sitter lite i två världar. Att vara ung vuxen, det är lite så. Man har lämnat barndomen och ungdomslivet, med skola i form av gymnasiet eller grundskolan, man har lämnat sitt omedelbara beroende av den vuxne förälderns eller motsvarandes omsorger och försörjning, och tvingats ut på egna ben. Samtidigt finns en osäkerhet och ett främlingsskap för den verkliga vuxenvärlden. Så kan jag uppleva det i vissa stunder. Är jag vuxen? Nej, det känns inte så. Jag fyller 23 nästa vecka förresten.

Jag, igår kväll, vid läggdags.

Att stå mellan de olika världarna kan vara en oerhörd fördel. Jag kan tillexempel märka att när jag är i ett rum med äldre, mer vuxna vuxna, så kan jag numera bli lyssnad på och tagen på allvar, jämfört med hur det var då jag var yngre. Jag ses inte som ett naivt barn längre, och jag behöver inte kämpa lika hårt för att visa att jag faktiskt har något att komma med. När jag talar ses jag visserligen som ung, men jag ses inte som liten, och det är en väsentlig skillnad.
Samtidigt kan jag också röra mig i ungdomsvärlden, utan att ses som för gammal och fel. Ni vet den där känslan av vuxna som försöker göra sig ungdomliga, men som brutalt misslyckas, för att alla vet att de är hopplöst fel ute. Jag är inte där ännu, utan kan fortfarande tala med yngre på yngres språk, utan att det bli konstigt.
På det sättet är det en fördel. Jag kan känna mig hemma i båda världarna.
Men ibland kan det också kännas precis tvärtom. Att jag inte hör hemma riktigt någonstans. Att jag är för gammal för vissa delar, men för ung för andra.
Hela tiden finns frågan, vem är jag egentligen, och vart hör jag hemma?

Lite dagens genus-spotting:

Var i leksaksbutiken Lekplaneten en sväng idag, och passade på att genomföra lite vanlig hederlig genus-spotting.

Dagens hiss och diss:

Först en hiss: Lego City. Lego som de senaste åren gjort en mängd missar på genusfronten, med rosa lego som inte fokuserar så mycket på att bygga egentligen, utan mer på "tjejgrejer", har i sin cityserie faktiskt med en hel del positivt när man talar genus. Exempelvis ser vi här nedan en närbild från ett av legopaketen. En person (man?) tycks ha halkat på en banan, och får hjälp av en ambulansvårdare (kvinna? transvestit?)
Skön kontrast till situationer där kvinnan annars är den hjälplösa som måste få hjälp och räddas av en man.

Och dissen då:

Titta, nu kan du äntligen köpa en supermandräkt i rosa. Kanske passar denna din lilla flicka lite bättre, om hon nu envisas med att vilja vara superhjälte istället för prinsessa.

Varför behövs det ens en speciell rosa supermandräkt? Supermans kläder har väll alltid varit blå och röda, med det klassiska S:et? Kan inte både tjejer och killar klä ut sig till den vanliga superman, måste man ha ett rosa alternativ?

För mig är superman ett koncept - en superhjälte. Visserligen tycker jag att man behöver lyfta fram och skapa fler kvinnliga eller icke-normativa superhjältarna mer, och på ett annorlunda sätt (läs: inte tjejsuperhältar i sexiga minikläder, smal midja och gigantiska bröst). Men jag tror inte att det görs genom att man gör en vanlig superman (för killar) och en alternativ, rosa superman (för tjejer). 

Förebilder i media och annars

Vi människor är ju faktiskt flockdjur, och vi lär oss livets alla svängar och hur man ska förhålla sig till sin omgivning och sig själv, genom att härma och studera varandra.
Därför är det så otroligt viktigt med olika typer av människor i vår vardag. Förebilder. Vi behöver personer att identifiera oss med och ta efter. Naturligtvis inte rakt av, utan kritiskt tänkande, men personer vi ser påverkar oss oavsett.
Människor i media blir på något sätt extra viktiga, för där presenteras vi verkligen bara för en uppmålad bild, och det kan vara svårt att föreställa sig att den perfekta person man ser på skärmen, faktiskt inte är sådan privat. Att bilder kan manipuleras och saker framställas på sätt som kanske inte är helt sanningsenliga, allt detta vet vi om. Men vad vi vet rent förnuftigt behöver inte med självklarhet spela så stor roll. Det är lätt att vi trots allt låter oss luras.
Därför tror jag det är viktigt att media tar sitt ansvar när det gäller vilka bilder och personer man visar upp. Och om media inte gör det (för man vill ju sälja och tjäna lite cash baby!), så måste vi andra reagera, och när vi klarar av det, kämpa för att föra fram oss själva, inte som vi vill vara, utan som de vi är, och de media-förebilder som vi känner till, som går emot normen och idealet.
Jag vill vara en förebild, självklart. Jag vill visa att det är okej att vara osminkad/sminkad, kristen, överviktig, feminist, fattig student utan märkeskläder och hetaste trendprylarna. Det är okej när livet flyter på bra, och det är okej när det inte riktigt fungerar.
Därför postar jag bilder på "dagens outfit" i trådar på ungdomsforum - bilder då jag bär billiga jeans och t-shirt och man ser min kroppsform och jag berättar att det är billiga kläder.
Därför berättar jag gärna om att jag går i kyrkan minst en gång i veckan, utan att vara en farlig fundamentalist.
Därför diskuterar jag ivrigt genus och normkritik bland mina vänner och i andra sammanhang.
Jag minns ju hur viktigt jag själv tyckte att det var, att ha människor omkring mig som inte var som alla andra. Människor som vågade, trots att alla andra sa att de var fel.
Jag hoppas verkligen att jag kan lyckas inspirera någon, på något sätt. Att jag kan få någon att känna att yes, hon kan, då kan jag! Jag är konstig, men jag är okej i alla fall.

Jag hänger på biblioteket idag btw..

Låt oss aldrig bli så stora att vi inte ser de små...

... Så lyder en rad i en psalm i sv.psalmboken (787). En ganska barnslig och trallvänlig psalm, som vi sjöng efter att vi avslutat vår veckomässa ikväll. Anledningen var att vi hade en liten myra som kröp omkring bland oss under gudstjänsten. Den bor liksom i kapellet, och brukar dyka upp varje måndag och vara med. Vi kände att vi ville sjunga lite för denna till synes mycket fromma myra. Detta var en synnerligen passande psalm, med tanke på raden "larven som kryper och myran som stretar och barn som lär sig gå".

Barnsligt? Kanske. Men det ligger så mycket i det barnsliga som är så djupt och viktigt. Den barnsliga tilliten, och självklarheten. När Jesus säger att vi måste bli som barn för att kunna ta emot Guds rike, tror jag att det är detta han menar.
Prästen som ledde mässan ikväll berättade om en så vacker händelse, relaterat till detta. Det var ett dop, och när bebisen blivit döpt, tittade dennes storebror Gabriel, tre år, på sin lillebror och på prästen, och utropade sedan: "Det lyser om honom! Och det lyser om prästen!"

Jag älskar att vara sådär lite barnslig. Så som man liksom inte ska vara. För någonstans där, i den självklarheten och tilliten, tror jag att Gud blir som tydligast. När vi väljer att se hur det lyser.

Och ärligt talat, är det inte då man är som mest vuxen, när man kan trivas i, och våga vara som ett barn?
Och då kan man sjunga psalmer för fromma myror.

Bara den som vandrar nära marken 

kan se dina under, Gud.

Bara den som vandrar nära marken

 kan se dina under, Gud.

Låt oss aldrig bli så stora att vi inte ser de små,

larven som kryper och myran som stretar 

och barn som lär sig gå.

Nej!

Bara den som vandrar nära marken 

kan se dina under, Gud.

Uppdaterad

Jag nämnde ju att laddaren till min mobil gick sönder för ett par dagar sedan. Eller ja, egentligen var det kanske inte laddaren som gick sönder, det var snarare själva kontakten mellan laddare och mobil som inte fungerade. Glapp helt enkelt. Kanske kan man säga att de båda var delaktiga i konflikten.
Jag funderade lite på om jag kanske skulle köpa en ny laddare, och nöja mig med det. Min mobil är ändå mer eller mindre okej fungerande annars.

Men sedan tänkte jag ett varv till och kom fram till att kom igen, det är kanske på tiden att uppdatera sig lite. Det är trots allt flera år sedan jag skaffade min lilla Xperia X10mini Pro. Den glappar litegrann, den har sina sprickor, och jag är en person som envist hävdar att saker bör hänga i tills det verkligen inte fungerar. Man behöver inte den senaste prylen i alla lägen. Köphets och modeflugor får mig att må lite illa.
Men jag fick erkänna mig besegrad. Det var dags att skaffa en ny mobil.

Såatteee, assssååå, nu har jag lixom en såndärn AjFån Fäm.

Utomhusdag i regnet

En intensiv dag idag!
Vaknade till ett intensivt spöregn, och knallade ut på en promenad med hundarna. Hem och skrapa ihop lite halvtorra kläder, och sedan iväg till Älmsta för en utedag med miniorerna!
Min uppgift var att stå ute i regnet och leda en station med eld. Tyvärr var syftet med stationen just att vi inte skulle lyckas få fart på någon eld, så efter ett tag blev det ganska kallt. När man står där med snö, slask och lera runt sig, i gummistövlar. Visserligen med sockor, och tjocktröja, och regnjacka, men i alla fall.
Och när första gruppen dröjer, och andra gruppen, och sedan tredje.
Men när de väl dök upp, alla barn, glada och taggade, engagerade, och när man sedan äntligen var klar och fick knalla iväg, först till den riktiga elden, där det vankades en grillkorv, och sedan en liten promenad till, tillbaka mot församlingshemmet för en kopp varmt te, matsäck, och lite lekar, pyssel och mys. Det är ju fantastiskt roligt med alla glada barn! Så mycket energi, så mycket pepp och glädje!

Nu blir det häng i soffan resten av kvällen. I morgon kör vi högmässa, taizégudstjänstgruppmöte, och taizémässa. Dessutom är föreläsningen på måndag inställd, så det blir en extra natt i Norrtälje.

Undervisning och kyrka

Jag måste bara, återigen, få kommentera det här med konfirmander/ungdomar i kyrkan, och kyrkans ständigt återkommande försök att "göra det lätt" för människor, ofta med motsatt effekt, då  kyrkans verksamhet, gudstjänstliv och undervisning blir innehållslös och platt.

Jag tänker lite såhär: Om en elev kommer till sin lärare och säger "Jag vet ingenting om det här ämnet", vad svarar läraren då? Vi får hoppas att denne inte svarar "Nähe, okej då, då pratar vi inte om det ämnet då?". Istället hoppas vi på att hen säger "Men du ska få lära dig!".
Så varför är det så ofta i kyrkans värld och i konfirmandverksamheter att när någon säger "Jag vet inte så mycket om det här med Gud och kyrkan och så", så svarar kyrkan med ett "Ja, men då plockar vi bort det då!"

PS: Mitt föredrag tidigare idag gick väldigt, väldigt bra!

Att välja sina kritiker

Ibland kan det vara lite svårt det här med kritik. Kanske framförallt att bli kritiserad, och bedömd. Människor tycks ju så ofta ha åsikter om hur man ska bete sig, hur man ska se ut, vad man får och inte får säga och göra. Vem ska man lyssna på, och varför.
Jag vill vara en självständig person, som går den väg jag vill, och som inte bryr mig om tissel och tassel. Jag vill inte vara den som tar åt mig om någon säger att jag eller det jag gör inte duger. Och jag tycker inte att jag bör göra det. Samtidigt vill jag vara lyhörd för kritik, jag vill kunna utvecklas och få nya perspektiv på saker. Då behöver jag lyssna på vad människor säger, tycker och tänker om mig och om det jag gör.
Så vart ska man dra gränsen?
Jag försöker tänka att det handlar om vem som säger något, och varför.
För det första. Är personen som kommer med kritik en person jag litar på och känner? Är det en vän, som jag vet är ärlig och uppriktig med sina åsikter? I så fall kanske kritiken är mer värdefull.
Nu menar jag naturligtvis inte att man bara ska ta emot åsikter från människor som tycker likadant som du, eller som bara säger positiva saker för att de är vänner som inte vill stöta sig med dig. Nej, jag menar att om en person verkligen är en uppriktig person så vågar den säga sanningen. Av den anledningen kan det ibland vara bra att kanske inte gå till sin bästa kompis med sina funderingar kring exempelvis prestationer. Då kan en vän, kanske omedvetet, vara lite för partisk.
Jag hörde en intressant reflektion eller om det var en predikan kring det en gång. Det handlade om hur Josef, som blev såld som slav till Egypten, fick lov att uttolka Faraos dröm. Personen som predikade menade att egentligen var det inte Faraos dröm som var särskilt svårtolkad; sju feta kor blir uppätna av sju magra kor, sju feta ax blir uppätna av sju magra ax - och uttolkningen; Egypten kommer få sju år av goda år, följt av sju dåliga. Nej, det bör inte ha varit så svårt att lista ut för Faraos egna visa rådgivare. Men problemet låg kanske snarare i att ingen ville ge Farao en dålig nyhet, att svälten skulle förgöra Egypten och dess välfärd. Därför låtsades man inte förstå. Då kunde Josef, som redan var på botten, som inte hade något att förlora, som inte spelade på sitt eget anseende eller försökte vinna något för egen del, stiga fram och säga sanningen.
Och det är också en viktig sak när vi ska sålla bland åsikter och kritik; vad har den som kommenterar oss för uppsåt? Är det en person som vill vinna något för egen del, och använder oss som en bricka i ett spel? Är det en person som vill skada oss?
Kanske bör man också ta hänsyn till personens eget sammanhang. Personen kanske vill gott, tror sig hjälpa, men är fast i ett eget mönster utan att märka det. Som i genusdebatter, där motståndare hävdar att de minsann inte tagit skada av samhällsmönster, och kan inte se att de faktiskt är mitt uppe i ett.

Min poäng är: Lyssna absolut på kritik, ta åt dig och ta till dig. Men välj dina kritiker, var kritisk!

Föredrag och mobiltrubbel

Idag är jag på g till Norrtälje, där jag ska berätta om Taizé på kyrkans Öppet hus. Jag är fett taggad, och har förberett mig riktigt väl faktiskt. Inte så att jag egentligen har skrivit ner vad jag ska säga, men jag har fixat en powerpoin/bildspel med bilder utifrån vad jag vill tala om, och jag har något slags upplägg, vilket räcker gott. Har inte riktigt koll på hur lång tid det kommer ta visserligen, men jag är ganska bra på att anpassa mig när jag märker att det rinner iväg, så jag är egentligen inte så orolig. Det ska bli kul!

Nu ska jag packa ihop mina prylar och bege mig. Hela helgen är faktiskt fullspäckad med grejer, och det är ju kul! Har dock ett litet irriterade problem som jag måste lösa på något sätt, och det är att min mobil gått sönder. Eller rättare sagt, kopplingen mellan min mobil och dennes laddare verkar gått sönder. De har gjort slut helt enkelt. Så nu hoppas jag innerligt att detta har med själva laddarsladden att göra, och inte med mobilen, för då finns det en chans att jag kan låna laddare tillfälligt av någon annan. Annars är det väll på tiden att jag skaffar ny mobil. Men jag hade ju tänkt vänta med det till ekonomin var lite stabilare och bättre (Vem försöker jag lura, som om det någonsin skulle hända inom en snar framtid?).

Lite skryt då

Blev så himla glad igår när det kom ett brev. Det var från en tjej vid namn Nadja, som jag delade samtalsgrupp med i Taizé för lite mer än ett år sedan (har det verkligen gått så lång tid?!).  Hon skickade bland annat med en liten kalender, och jag hade hört rykten om det tidigare, men nu fick jag se det, nämligen att jag är med på en av bilderna i kalendern!
Det är faktiskt riktigt riktigt coolt! Kalendrarna översätts ju till massor av olika språk, och säljs till besökare från hela världen. Min bild kommer alltså att finnas i massor av hem över hela jorden (typ).
Lite extra glad är jag också att min bild hamnade i månaden april, eftersom det är en av mina favoritmånader, och den månad då jag fyller år :)

Jag (och Benson)

Kalendern, i svensk översättning

Om jag skulle skriva en bok..

Jag vet att jag inte är den enda människan i världen med författardrömmar. Jag har älskat att skriva, sedan jag var liten. Och jag har alltid haft grym fantasi, och har fortfarande skulle jag vilja påstå.
Jag minns några av de första böckerna jag skrev, ni vet, när man gick på lågstadiet och sådär? Jag skrev bland annat en historia om en fisk och en krabba. Den boken fick ett blått omslag. Och jag skrev om ett spöke. Den boken hade svart omslag.
I högstadiet skrev jag massor av noveller och dikter.

Nu har jag inte skrivit poetiskt eller skönlitterärt på ett bra tag. Men jag har uppslag till potentiella berättelser, som skulle bli riktigt bra böcker. Om spännande karaktärer med komplicerade och realistiska, äkta personligheter och bakgrunder. Inte sådär platta och stereotypa som i många böcker. Och historien skulle vara så levande och spännande. Både djup och humoristisk, med snabba vändningar och stunder där läsaren verkligen väcks och får riktiga aha-upplevelser.

Jag har till och med givit ett löfte, att den första bok jag ger ut, ska jag dedicera till min svensklärare i högstadiet, Ylva.

Nu behöver jag bara skriva ner den där boken...

Språkets vikt och makt

Jag vet inte om ni har tänkt på hur mycket vårt språk betyder, egentligen. Nu menar jag inte enbart i kommunikation som vardagligt tal eller i skrift, utan de känslomässiga band som vi knyter i och till vårt språk. Ett språk kan innehålla så mycket, det är fantastiskt! Och kanske särskilt då vårt modersmål, det ligger oss nära om hjärtat.
Vårt språk är något fantastiskt. Tänk på det.
Jag upptäckte detta, och funderade mycket kring det, då jag bodde utomlands. När svenska inte var det naturligaste att använda i alla situationer. Vad det gjorde med mig, och vad det gjorde med vad jag kunde uttrycka och inte uttrycka.
En lite märklig uppräckt jag gjorde var följande: Det var ofta det blev ganska djupa samtal om svåra ämnen. Bland annat hade jag ungefär en gång i veckan under fem månaders tid, ett möte med min kontaktperson. Dessa samtal blev ofta mycket personliga och djupa, det handlade om känslor, svårigheter, om tro och relationer. Detta är inga lätta ämnen, och det är sådant jag ibland har haft svårt att tala om när jag har känt att det har blivit allt för personligt och nära. Orden har varit så känsloladdade att de har varit svåra att få ut. Vad jag märkte var att när jag nu tvingades tala engelska, gick det mycket lättare, även om det var djupt och personligt. Jag tror att det engelska språket, som jag behärskar, gav mig ord som inte på samma sätt var känslomässigt nära mig. Jag visste vad de betydde, och jag kunde använda dem obehindrat, men eftersom de inte var av mitt modersmål, skapades det en viss distans mellan mig och det jag sa. Det var sant, det var på riktigt, och det var mina känslor, men jag kunde tack vare distansen i språket klara av att uttrycka mig.
Jag har hört andra säga liknande saker om språk. Personer med andra modersmål tillexempel. Jag tror att bland annat författaren Mikael Niemi har skrivit i en eller flera av sina romaner, om hur känslorna sitter i minoritetsspråket, det som man egentligen inte borde tala.
Jag har också en vän vars föräldrar är födda i ett spansktalande land, och hon själv är mestadels uppvuxen med spanskan som huvudspråk. När hon blir riktigt exalterad eller riktigt arg, händer det att hon byter från svenska till spanska, utan att egentligen märka det själv.
Det är häftigt, hur någonting kan ligga så nära oss och betyda så mycket, påverka oss så djupt, som språket.

Jag älskar språk. Jag älskar ord och meningar. Nyanser, toner och liv.

Språk och språkbruk i psalmboken bland annat