Berlin och Taizé!

Jag kommer med största sannolikhet inte vara aktiv på bloggen på en vecka. Imorgon bitti sitter jag nämligen (om allt går som det ska), på flyget påväg mot Berlin för årets Taizé-Europamöte. Jag har aldrig deltagit i ett sådant, men imorgon sticker jag alltså iväg. 

Jag är sjukt nervös. Inte för själva mötet, det tror jag blir underbart uppbyggande och härligt, men för resan. Jag har en slags inbyggd resefeber som slår igång när jag ska åka någonstans. Två och ett halvt år i Göteborg med tågresor mellan Göteborg och Stockholm (Norrtälje), har kanske hjälpt en del, men det finns fortfarande mycket oro och nervositet kvar. Missförstå mig inte, jag tycker mycket om att resa och se och möta nya platser och människor, det är underbart, men det är allt runt omkring, planering, allt som kan gå fel...

Imorgon ska jag dessutom flyga. Jag är inte flygrädd, men det är så mycket mer att tänka på med flyg. Jag har aldrig flugit själv förr. Men vänner och med familj, visst, men aldrig helt själv. Jag är så nervös att jag mår illa.

Nu, till råga på allt, börjar det blåsa upp till storm. 

Jul, jul, strålande jul

Tänk att det är dan före julafton. Känns lite konstigt, jag vet inte riktigt om julstämningen helt har infunnit sig. Kanske känns mer ikväll, när granen är har burits in och blivit klädd.
Just nu sitter jag mest och väntar på att det ska ljusna lite till så att jag kan ta hundarna på en långpromenad. Det är så tyst i huset. Caroline, Johan och Michelle sover fortfarande. Styvpappa Anders jobbar, och mamma är på sjukhuset och opererar foten. Så jag fick gå upp tidigt idag och släppa ut hästarna och fixa med hundarna. Det är lite segt att gå upp, men nu när jag varit vaken några timmar känns det rätt skönt. Än så länge är det tyst och lugnt. Snart är det väll över, när alla ska vakna och köra igång med sitt. Carro ska till sin pappa, sen kommer de andra hem och då ska det stressas och julstökas inför imorgon. Hundar, katt och hästar som kräver sitt.
Men ett par minuter till kan jag sitta här.

UNICEF

Tänkte att jag skulle uppmärksamma UNICEF lite. De gör ett fantastiskt arbete, och jag har i år valt att göra de flesta av mina julklappsinköp hos dem. I gåvoshopen kan du bland annat köpa vätskeersättning, högenergimjölk, myggnät, mässlingsvaccin eller sagoböcker. Någon kommer att uppskatta det mer än de där nödlösnings-sista-minuten-sockorna som du köpte åt pappa...

HÄR är länken till de bästa julklapparna

Och medan jag håller på, för några år sedan gick denna reklamfilm på tv. Den är mycket bra och tankeväckande, snyggt gjort!

Att komma hem

"And if home is really where the heart is, then we're the smartest kids i know, because wherever we are in thes great big world we'll never be more than a few hours from home."

My Rollercoaster - Kimya Dawson

Vart har vi vårt hem? 

För några dagar sedan flyttade jag från Helsjön. Jag har gått där i tre terminer, och innan dess gjorde jag volontäråret i en församling i Göteborg. Jag har varit på västsidan i ungefär 2,5 år. Visst har jag känt mig lite hemma på Helsjön och i Göteborg, och nu är den tiden slut, så visst känns det lite vemodigt.

Samtidigt är det Norrtälje som är hemma för mig. Här bor min mamma, styvpappa och diverse syskon, för att inte tala om hundarna och resten av djuren, min familj helt enkelt. Jag har saknat dem.

Men något som jag verkligen saknat är min kyrka, min hemförsamling. Visst har skolans kapell funnits, men det är en annan sak än att fira gudstjänst med sin egen församling hemma. Så i söndags var känslan av att vara hemma igen verkligen fullständig.
Jag vet att jag är lite kyrknördig, men jag tror att det är tillsammans med andra som man kan låta sin tro växa, så församlingen är viktig.
På tal om kyrk- och kristendomsnördighet så kom jag på mig själv med att fundera över de 10 budorden och Luthers lilla katekes när jag hjälpte mamma att mocka i stallet i morse. Hur nörd är man inte då?

Barnatro

Tänkte att jag skulle dela med mig lite av det som jag skrev och jobbade med för ett tag sedan, nämligen den här kallelseberättelsen och livshistorian som jag har nämnt tidigare. Vi hade ju det som en fredagsuppgift i skolan, att gå igenom våra liv från födsel till idag, och fundera över bland annat Guds kallelse till oss, vårt svar, vår Gudsbild, viktiga personer, dofter, färger, ljud och så vidare. Så nu vill jag dela lite början med er. Tycker det passar bra just idag, då temat för söndagen nu tredje advent var "Bana väg för Herren".

Jag tror att när jag föddes var Gud och Guds existens som självklar för mig. Jag har hört någonstans spädbarn i tidig ålder uppfattar sig själv och sin mamma som ett. Lite så tror jag att det var för mig, och för alla spädbarn, när det gäller Gud. Gud var så naturligt, och inget jag behövde tänka på eller bekymra mig för.

Men så börjar upptäcka mer av världen runt omkring, och Gud blir kanske mindre tydlig, eller får en annan gestalt? 

Min mamma har berättat att jag redan vid någon månads ålder började drömma mycket när jag sov, jag vet inte, men kanske är drömmar ett uttryck för en undermedvetenhet om någonting annat än den materiella världen?

Min familj bodde utanför en liten by, och jag hade tillgång till skog och mark, och jag fick mycket frihet i att röra mig och leka, uppleva. Mötet med Skapelsen, med Guds verk, måste ha präglat min person.

Jag döptes, mest av tradition. Mina föräldrar är sekulariserade svenskar och tänkte nog inte så mycket på det här med tro och kristendom, man döpte sin bebis, det var inget konstigt med det.

I byn fanns inte så mycket organiserade mötesplatser för barn och föräldrar. Inte som det är idag med baby-sim, öppna förskolor, baby-yoga, barnvagnsbio, föräldragrupper, m.m... Men det som fanns var "Kyrkis" - Kyrkans Barntimmar. Jag minns inte så mycket från Kyrkis, men än någon loppmarknad, och att vi lekte kurragömma. Jag har också sett bilder från något luciatåg. Pedagogen hette Maria och hade rödbrunt vågigt hår och fräknar, och hon var snäll. Fast en händelse minns jag också: Jag är kanske 4 år gammal. Jag sitter vid ett bord i församlingshemmet och klistrar små tussar av silkespapper som en ram runt en text. Tussarna är röda och mörkblåa, och texten är en bön: "Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är. Vart jag mig i världen vänder står min lycka i Guds händer. Lyckan kommer, lyckan går, Du förbliver, Fader vår. Amen". Då kunde jag aldrig ana hur viktigt den bönen skulle bli i framtiden.

Fortsättning följer så småningom, ha tålamod!

Konfirmander gillar...

Hela gårdagen ägnades åt kyrkomusik, med besök från Göteborgs stift. Det var en mycket bra dag, trots att jag inte är sådär jätte intresserad av musik egentligen. Jag antar att det faktum att det var just kyrklig musik och att det kändes relevant för mig och det jag tänker syssla med, vägde upp det jag har svårt för att ta till mig. Dessutom var det inte enbart en enda lång föreläsning, vi fick tänka och göra själva också.

Vi blev indelade i grupper, och eftersom de som läser grundkursen på distans annars också var med så fick vi lite nytt folk som vi inte riktigt känner, och sedan blev gruppen tilldelad ett scenario som vi skulle välja ut psalmer utifrån. Min grupp fick följande: "Ni är en lantortskyrka där deltagarna främst är en del pensionärer, samt några få konfirmander. Söndagen är Fjärde söndagen efter trettondedagen, med temat Jesus är vårt hopp".

Så, då skulle vi alltså välja ut psalmer för en högmässa. Varken jättesvårt eller jättelätt. Gruppen hade en hel del starka viljor (jag kan ha varit en av dem...), och vi hade lite olika fokus. Bland annat kom det upp som jag hört så många gånger förut, nämligen att vi borde ha någon eller några 700-psalmer med, för att konfirmander tycker om dem.

Jag blir alltid lite irriterad när jag hör det, för är det inte väldigt inskränkt? Varför förutsätter vi att alla människor som är under 30, och särskilt konfirmander, tycker om 700-psalmerna? Nu menar jag naturligtvis inte alla psalmer från 701-800, men en hel del av dem, de som fått stämpeln ungdomspsalmer av många.

När jag påpekar detta brukar många svara att de av erfarenhet vet att de psalmerna är populära. Så kan det visserligen vara, det är förmodligen till och med sant, men vad beror det på då? 

Jag tror att vi människor generellt fungerar ungefär som små barn i många situationer. Ni som har barn eller har erfarenhet av mindre barn vet att det ganska ofta är så att när man ska berätta en saga eller sjunga en sång med ett barn, vill det ofta höra samma saga eller sjunga samma sång om och om igen. Man kan få läsa Mamma Mu Gungar 50.000 gånger, kväll efter kväll. Kommer man med något nytt möts det med ofta med ganska stort motstånd och protester.

När vi får nya konfirmander och ska bestämma vad de ska få ha för sånger och psalmer, har vi dels de unga ledarna, som vill sjunga vad de själva sjöng under konfirmandtiden, och sedan har vi våra egna föreställningar om vad de unga gillar. Så vi väljer kanske 703 - Ropa till Gud, Glory, Lord I lift Your name, osv. Vi tragglar dem på våra andakter och de gudstjänster vi har med konfirmanderna, och de lär sig dem. Sedan kommer det till kyrkan och är med på de "vanliga" gudstjänsterna, och sjunger inte någon av dessa. Är det då inte konstigt att de inte tycker det är roligt eller intressant? Man dras till det man känner igen sedan tidigare. På samma sätt kan jag ana att det fungerar åt andra hållet ibland, när de äldre och kyrkvana, pensionärerna, är med på konfirmand- eller ungdomsgudstjänster; de tycker att det är mycket fint och bra, trevligt med ungdomar och lite fart, men samtidigt uttrycks en underton av att de inte riktigt tycker att det är "på riktigt". Jag har vid några tillfällen hört just att man talar om exempelvis ungdomarnas gospelmässa, och den riktiga högmässan. Nu menar de personerna säker inte något illa, och om man frågade dem rakt ut skulle de förmodligen säga att det inte var så de menade, men trots det tycker jag att det ändå visar på en underliggande attityd. När de äldre är på en kvällsmässa med ungdomstema, så är de besökare på den gudstjänsten, men på söndagsförmiddagens högmässa är de deltagare. På samma sätt ses konfirmanderna som besökare på söndagsgudstjänsten, men deltagare i ungdomsmässan.
Jag tror inte detta är något som någon av oss vill egentligen, att "ungdomskyrkan" och "vuxenkyrkan", ska vara separerade ifrån varandra. Det kommer ju bara att leda till det som vi redan nu ser inom exempelvis Sv.kyrkans Unga, där många aktiva medlemmar i bland annat styrelser osv, egentligen är lite väl gamla. Av någon anledning känner man sig främmande i den vuxna kyrkan.
Men har vi inte lite granna oss själva att skylla? Om vi hela tiden placerar alla unga i ett fack, alla barn och barnfamiljer i ett fack, alla över 45 i ett fack, och pensionärerna i ett fack, och bara erbjuder vad vi förväntar oss att de ska gilla, då får vi en kyrka med massa små segregerade grupper där alla bara gillar det vi har visat dem.
Nej, mer integrering mellan barn, ungdomar och vuxna. Det innebär både någon 700-psalm på söndagens högmässa och några 10-, 100, 200 eller 300 (osv) under konfirmandtiden och i ungdomssammanhang. Och sluta sitta fast i att alla under 30 älskar popklingande lovsånger, för så behöver det inte alls vara. Vi är alla olika, så även konfirmander och ungdomar. Precis som att alla över 80 inte nödvändigtvis älskar alla psalmer som är äldre än 150 år. Vi måste släppa lite på våra föreställningar, och våga.
Sen finns det såklart mängder av andra saker som måste göras också för att få en sammanhållen kyrka att växa i, men det är en annan diskussion som jag kanske lyfter vid ett senare tillfälle.

Bild från studieresa i Armenien, centralt i bilden sys Rasmus
Tyckte det var en talande bild.

En glimt av dig

Det har varit en dag i mötets tecken. Och nu talar jag inte om möten som i tråkiga, trista och långdragna sammanträden, nej, jag menar möten med medmänniskan och med mig själv.
Vi har fått tillfälle att dela våra livshistorier och kallelseberättelser som vi jobbat med under veckan. Vi valde själva vad vi ville dela, och vi samtalade två och två. Jag och underbara Emma samtalade liggandes i sofforna utanför kapellet, insvepta i filtar. Först berättade jag om mitt liv och min vandring med Gud från tio-årsåldern och fram till gymnasiet, ganska kortfattat,, men det huvudsakliga gick fram. Sedan delade Emma sin berättelse. Varken min eller Emmas berättelse fokuserade enbart på Gud, men trots det tyckte jag att båda samtalen genomsyrades av en Gudsnärvaro, både som i att Gud var närvarande då när berättelsen utspelade sig, men också i presens, då vi satt där och talade.
Vi avslutade lektionen i kapellet med en välsignelse- och korstecknarstund, då vi fick teckna korset på varandras pannor, öron, ögon, läppar, hjärtan och skuldror. Vi sjöng också Taizésångerna "I min Gud har jag funnit styrka", och "Tacka Herren". Särskilt den första sången talade till mig lite mer än vad den brukar, det var härligt.
Under fikat fortsatte samtalet lite. Det kändes bra, vi hann avrunda lite mer och dela lite mer.
Jag gillar när man kan mötas sådär, och kan dela saker. Få ta del av en liten bit av en annan människas historia och person. Det är utvecklande, stimulerande och spännande.

Jag har funderat över en sak. Några av våra lärare, och flera av våra tillfälliga föreläsare och besökare, har betonat hur bra, nyttigt och viktigt det är att ha en själavårdare. Jag har tänkt på det också, att det vore bra. Får se till att ta tag i det nu efter jul kanske, när jag är mer på hemmaplan ett litet tag.

Chips- och myshelg

Det har varit en riktig myshelg. Bästa vännen Ronja kom ner från Stockholm, och vi har spenderat helgen med att spela datorspel, kolla på film och bara mysa. Har visserligen pluggat lite grann, jobbar på min fredagsuppgift, kallelseberättelsen, och det går rätt bra. Kommer nog att lägga upp delar av den.
Annars har det bara varit latmaskhelg, helt underbart. Härligt att umgås med Ronja också, vi ses ju rätt sällan nu när jag bor utanför Kungsbacka och hon i Stockholm, och vi båda har fullt upp med plugg.
Har jobbat lite med med min julkrubba också. En herde och åsnan är helt klar, och Maria och Josef är nästan klara. Min stora utmaning blir att göra en kamel, lite ångest inför detta.
Såhär har arbetet förflutit hittills:

Knåda lera fiiint!

Forma fina små figurer: Krubba, Josef, Jesusbarn,
Maria, ett får och en  flaska!

Måla figurer i snygga färger färger och finfina mönster

..Och snart har man en halvfärdig julkrubba!