Minne från Taizé

Fick nyss en bild skickad till mig. Min finaste bibelsamtalsgrupp i Taize! Uppe från väster: Gwenda (Nederländerna), Jelle (Nederländerna), Matthijs (Nederländerna), Jag, Natalie (Ukraina), Rachel (Kenya), Daisy (Nederländerna), J-T (Nederländerna), Ira (Ukraina). Saknas gör Saverio (Italien)

Lita på Piloten

Det har blivit lite dåligt med blogginlägg senaste tiden, vilket nog beror på en kombination av för mycket jobb och för lite sömn och fritid. Sådana förutsättningar gynnar inte bloggskrivandet.

Men detta innebär inte att det har varit brist på funderingar, tankar och utläggningar i mitt huvud. Tvärtom, med många långa bussturer, väntan på jobb och bussar, och ställtider, har jag haft mycket tid för mentala promenader.

Jag har alltid haft lätt för att roa mig själv, fantasi och kreativitet är något jag alltid har haft nära till, en gåva jag tackar ödmjukast för. Jag blir sällan rastlös, vilket gör att det inte är ett stort problem för mig att vänta. Dessutom har jag lätt för att slappna av och sova på exempelvis bussar, eller på nya platser. Jag tror att det var Karin Boye som skrev i sin dikt I Rörelse: ”På ställen där man sover blott en gång blir sömnen trygg och drömmen full av sång”. Jag känner igen mig i det.

Att jag har lätt för att sova i bilar, på bussar, tåg och flygplan, tror jag har att göra med att jag inte behöver ha någon direkt kontroll över vad som händer. Min lillebror är otroligt flygrädd och tycker att det är extremt obehagligt att flyga. Han kan inte heller sova i bilar eller liknande. När jag frågade honom varför svarade han att främsta orsaken var att ha inte hade kontroll. Han kunde inte kontrollera planet, eller biltrafiken, eller tåget, och därför kunde han inte slappna av.

Jag har ett annat perspektiv, nämligen att just för att jag inte har kontroll, kan jag släppa allt och överlåta det åt den som faktiskt ska ha kontroll. Det måste handla om att våga känna tillit, tro att jag inte behöver bära något som jag inte klarar av.

Samma tillit måste vi också hitta i Gud. Tron på att det jag inte klarar av att kontrollera själv, det ordnar Gud på bästa sätt.

För om jag kan lita på att planets pilot kan flyga mig säkert från en plats till en annan, trots att hon/han bara är en människa som också har fel och brister, då måste jag väll kunna lita på att Gud, som är hela alltets ”pilot”, men som inte är en människa med fel och brister, ska kunna föra mig hela vägen säkert?

Vad smakar en barndom?

Skrev detta inlägg igår kväll, men hade inte tillgång till internetuppkoppling, så postar det idag istället.

Hur smakar en barndom?

Röda, regnvåta vinbär. Ja, någonting sådant.

Jag sitter i en soffa i en radhuslänga. Bara ett tiotal meter från mig, på andra sidan väggen, ligger det som jag kallade för hemma när jag var sex år tills jag var elva. Det är altså lite drygt tio år sedan jag flyttade härifrån. Jag har inte varit här mer än någon gång sedan dess, och aldrig på det här sättet.

Rummet där jag sitter nu tillhör pappan till en kille som har varit lite storebror för mig, Christoffer.

Om jag kikar över planket ser jag in på tomten som brukade vara min. Lekstugan står kvar, och jag är nästan helt säker på att den har samma små gardiner i fönstret. Min farmor sydde de där gardinerna. Den mycket höga häcken de har ut mot vägen, planterade min mamma och pappa. En av plantorna tog sig dåligt, för min lillebror fick tag i en sprayburk och tyckte att den lilla busken skulle passa som blå. Nu står den där, som en hög grön mur.

Det rymms så mycket i väggarna på ett hus. Skratt från lyckliga lekar och bus. Gråt och skrik från bråk och slagsmål.

Familjer flyttar in när barnen är små, förskola och sexårs. Sedan följer lågstadie och mellanstadie, fritidsaktiviteter och klasskamrater. I någon bur en kanin som ungarna tröttnat på.

Under fem år hinner man uppleva en hel del, särskilt om man under de fem åren är barn. Det var här, under åren i radhus som jag lärde mig att cykla, lärde mig att läsa och skriva ordentligt, hade min första mellanstadieförälskelse, och fick min alldelles egna hund.

Men det var också här jag lärde mig att ljuga. Det var här jag lärde mig hur man gråter utan att det hörs. Hur man skyddar och försvarar sig och sin lilla bräckliga värld.

Alla hus här är likadant utformade. När jag står i Christoffers pappas hus, kan jag lätt föreställa mig hur det såg ut hos oss, fast det är spegelvänt. Hallen, köket och vardagsrummet. Och så upp för trappan. Mammas och pappas sovrum, som sedan blev bara mammas sovrum. Rakt fram lillebrors rum, med mitt rum till vänster och storebrors, som sedan blev mitt nya rum, till höger.

Jag minns att vi hade en byrå vid trappen, utanför mitt rum. Jag minns att jag brukade sitta på golvet, lutad mot byrån, när mina föräldrar bråkade. För att försöka behålla kontrollen. Jag minns hur jag tvingade mig själv att lyssna på vad de skrek åt varandra, hur jag metodiskt la undan alla känslor.

Nu sitter jag här, precis brevid. Där, på andra sidan väggen, bodde jag för lite mer än tio år sedan.

Jag var nyligen ute i trädgården. Hittade en buske med röda vinbär. När jag var liten hade vi två röda vinbärsbuskar. Jag älskade vinbär, och alla sorters bär och frukt. Har inte ätit vinbär på flera år.

Jag tog en näve vinbär och åt. Mindes.

Sneglade över staketet. Buskarna som stod där när jag var liten, är borta. Tiderna förändras, liksom husen ändrar sig efter sina inneboenden. Erfarenheter hämtar man från platser och händelser, de blir kunskaper som styr beslut och formar oss för resten av livet, vare sig vi är medvetna om det eller inte. Det märkliga är att det många gånger är de negativa erfarenheterna som leder till någonting bra i slutändan, medan de vi tyckte var bra egentligen mest höll oss tillbaka. Det är först efteråt som man märker att någonting hänt. Iblan inte ens då.

Det är underligt föresten, hur smaken av vinbär kan dra tillbaka en människa flera år. Hur man kopplar smaker till händelser eller tidsepoker. Jag vet tillexempel att en ev banorna på Supermario till Nintendo 8-bitar, smakar en speciell sorts chokladkaka. Av någon anledning har minnet av att äta en sådan kaka, samtidigt som Mario spelats, fastnat i min hjärna.

Så vad smakar en barndom? Röda, regnvåta vinbär. Bland annat.

Från Lejonhjärta till bibeltolkning

För att spinna vidare på ett tidigare inlägg, om Bröderna Lejonhjärta tolkat ur kristet perspektiv, Se här, kommer nu lite tankar kring bibeltolkning. Eftersom jag i det här inlägget och andra inlägg ibland hänvisar till bibelställen, kan jag tipsa om att söka på www.bibeln.se, skriv bara in bibelhänvisningen i sökrutan.
Så till själva inlägget:

Jag lade ju fram teorin om storebrodern Jonathan Lejonhjärta som en jesusfigur. Om nu Jonathan är en jesusfigur - vad säger det om Jesus? Eller kanske snarare, vad säger det om Astrid Lindgrens syn på Jesus, och/eller vår syn (Läs: Min syn) på Jesus, som tolkar in en jesusgestalt i Jonathan. Och kan den tolkningen säga något om oss i vårt andliga sökande?

Så återigen, om Jonathan är en jesusfigur, och Skorpan gestaltar jesusanhängarna, ger det i vår tolkning Jesus rollen som storebror gentemot sina anhängare, det vill säga oss, kyrkan och världens kristna idag. Jesus som storebror, angenämt eller märkligt?

Tanken på Jesus som vår broder är knappast främmande. den bilden dyker upp i liturgiska sånger, i psalmer (se exempel sv.ps 250), samt används även av Jesus själv efter uppståndelsen (se: Matt 28:10)

Samtidigt så möter vi många jesusbilder, inte ens bibelns Jesus är helt enhetlig. Vi möter brodern Jesus, vännen Jesus, tjänaren Jesus, men också mästaren Jesus, Gudasonen Jesus, domaren Jesus, konungen Jesus, Messias.

Är alla dessa bilder av Jesus förenliga, eller oförenliga? Och är förvirringen av motsättnignarna mellan dessa bilder något som stjälper vår tro? För visst kan vi ha svårt att ta till oss någon som hela tiden ger oss motsatta bilder? Eller är det tvärtom så att vår tro kan stärkas av detta?

Jag har tänkt en del på detta. För det första, Gud är ständigt densamme. Igår och idag och i evig tid. På samma sätt är Gudasonen Jesus en och densamme, eftersom Fadern och Sonen är ett.
Vad gör detta med våra Jesusbilder? Om Jesus alltid är densamme, kan Han inte själv förändras utifrån de bilder som finns. Alltså måste dessa bilder alla rymmas i Jesus gestalt. Alla ger de en liten del av Jesus i sin fullhet, utan att vara fullheten själv.
Vad händer om vi sedan ställer en annan fråga; nämligen den om varför alla dessa olika bilder presenteras, vad är deras syften?
För att kunna svara på det måste jag dela en av mina andra, mycket centrala övertygelser: Att Gud alltid vill möta oss där vi äroch där vi behöver bli bemötta, bekvämt eller inte.
Som exempel tycker jag mycket om att ta upp exempelvis profeten Jesajas kallelse och möte med Gud (Jes 6:1-8).
Jesaja får se Herren, och blir livrädd eftersom han är övertygad om att ingen kan se Gud och leva, särskilt som han anser sig oren. Gud låter då rena Jesaja med glödande kol, och sedan kan Jesaja besvara sin kallelse som Guds profet.
Lägg märket till i vilken ordning saker utspelar sig. Gud låter Jesaja se Honom, utan förbehåll, det är Gud som närmar sig Jesaja. Men pågrund av sina föreställningar om Gud kan inte Jesaja möta Gud utan att bli rädd, han tar ett steg bakåt från relationen genom att sätta upp en barriär, nämligen att han är oren. Gud ser vad Jesajas hinder för deras relation är, och låter därför rena Jesaja, eftersom det är vad Jesaja anser sig behöva. Först därefter kan Jesaja ta steget och besvara kallelsen.

Vad har då detta med Jesusbilderna att göra?
Jo, för om Gud och Jesus vill möta oss där vi behöver bli bemötta, behövs de olika delarna, bilderna. Vår tolkning säger på så vis också mycket om oss själva. Idag hör man mycket om betoningen på Jesus som en vän eller bror, samtidigt som vi ser ett ensamsamhälle växa fram, där singelboende, splittrade familjer och utanförskap tillhör normen. Var behöver vi då att Jesus är, jo, bredvid oss, som en vän eller bror.
Jesus möter oss där vi behöver Honom.

En vecka i Taizé del.2

Fortsättning på dagboken från Taizé:

Dag 5, torsdag 7 juli

Det har regnat mycket idag.

Skulle efter bibelintroduktionen ha reflekterat i tystnad, men ett rejält skyfall gjorde att jag inte riktigt kunde lämna kyrkan, så jag blev istället ståendes med en kille från min bibelgrupp, Matthijs, från Nederländerna. Vi pratade om hur det var att bo i Nederländerna respektive Sverige, och vi hann nog med det mesta, från infrastruktur, arkitektur och byråkrati, till relationer mellan länder, flyktingfrågor och en hel del om språkliga likheter och skillnader.

Vi satt brevid varandra under lunchbönen, så jag fick chans att verkligen förbättra min holländska under sången ”Idere nacht verlang ik”. Mycket trevlig kille!

Under eftermiddagen efter det andra bibelmötet, var jag på möte i El Abiodh, ett möte som handlade om att stanna för en längre tid i Taizé. Fick svar på en hel del frågor, och är allt säkrare på att jag vill komma tillbaka hit under våren. När under våren återstår att se, kring början av mars kanske.

Efter det mötet var det ytterligare ett möte, ett Sverigemöte med den svenske broder Johan, och broder Matthew som vi som varit i Taizé tidigare fick gå iväg och tala med, om livet i Sverige, hur det är att vara ung och troende. I smågrupper fick vi diskutera frågor som ensamhet, hur man står upp för sin tro, hur man får in mer religion i ungdomsgruppen osv.

I min grupp talade vi om hur man försvarar sin tro, inte en helt lätt fråga.

Under kvällsmaten var det lite uppbehåll i regnet, och maten var god, pasta med köttfärssås typ.

Under kvällsbönen talade broder Alois, med översättningar på massor av olika språk.

I slutet av kvällsbönen, tog jag mod till mig och gick för att tala med en av bröderna, som alltid finns tillgängliga efter kvällsbönerna för samtal. Valde att tala med Matthew, eftersom jag träffat honom en del under bibelintroduktionerna.

Jag frågade honom lite om hur jag skulle hantera min egen familj som inte är kristen, hur svårt det kan vara att tala om tro, när man inte vågar, och hur det känns när någon gör sig lustig över något som är så otroligt viktigt för mig. Och att det ibland känns som om jag är feg och nästan förnekat min tro vid de tillfällen då jag inte vill tala om den.

Han svarade att jag absolut inte behövde känna mig feg. Det bästa sättet var att vara ödmjuk och med handlingar visa min tro, och när någon säger något som sårar, så säg ifrån.

Det kändes bra att få lite råd och bekräftelse.

Bröderna och systrarna här fascinerar mig. Det finns ett slags ljus i deras ögon, och det liksom skimmrar om dem. Och det smittar av sig i alla som är här. När jag ser mig omkring i kyrkan, ser jag samma ljusskimmer bland oss alla. Visst måste det väll vara Guds ljus som återspeglas genom människorna här, och som går ut över och genom oss?

Det kan inte vara något annat.

Dag 6, Fredag 8 Juli

det slog mig just att veckan snart är slut på riktigt. Separationsångesten slog till. Snart börjar sommarlovsvardagen igen. Känslan av att lämna den här platsen.. Jag vill inte!

Hur behåller jag friden?

Hade ett spännande och mycket intressant samtal med min bibelgrupp om kulturskillnader, och hur vi ska göra för att världen ska bli en bättre plats. Vi talade en hel del om det faktum att vi västerlänningar söker ossså långt bort i världen för att förändra den, till Kenya tillexempel (vi har en gruppmedlem från Kenya), och när man inte har möjlighet att söka sig till en annan världsdel för att hjälpa, så gör man ingenting, för man vet inte hur. Istället för att se sig om på hemmaplan, börja med de små sakerna.

Snackade lite mer med min nyfunna vän Matthijs. Han sa att jag ”have a cute face, especially when you speak about donkies”. Tar det som en komplimang.

Men dagens mest speciella händelse ur ett religiöst perspektiv, var att krypa fram på knä till korset.

Varje fredag firas ett speciellt långfredagsmoment under kvällsbönen, när korset läggs ner, och man får gå på knä fram och lägga pannan mot korset för att överlämna vad man bär på.

Jag var på utsidan av kyrkan för att ta lite luft och vänta ut tiden så att det inte skulle vara så många påväg fram till korset, kön kan nämligen bli ganska lång, uppemot 45 minuter på knä är ganska smärtsamt. Men så beslutade jag mig för att gå in. Jag såg att det fortfarande var väldigt många vid korset, men bestämde mig ändå för att ställa mig i kö på knä. Sakta kröp den frammåt, då jag plötsligt upptäckte att jag stod brevid min gamla gymnasielärare.

För att ge lite bakgrund: I våras bestämde jag mig för att jag måste göra upp med och släppa taget om vissa saker, förlåta och gå vidare. Bland annat så var jag under mina sista två år i gymnasiet, och särskilt under det andra året, inte så engagerad i skolarbetet. Mådde inte så bra på flera sätt och kunde inte hitta motivation. Jag fick dåliga betyg och hamnade i en del små konflikter, bland annat med ovan nämnda lärare. Sedan slutade läraren, jag gick ut skolan med riktigt kassa betyg och med mycket irritation gentemot mig själv, och mot bland annat den här läraren. Så träffades vi inte mer på ett tag, inte förens förra året i Taizé, när en grupp från hennes församling och vi från Norrtälje råkade vara här samtidigt. En slump kanske, det var många svenskar just den veckan. Vi hälsade lite artigt på varandra, men inte mer än så.

Inför den här sommaren bytte vi i Norrtälje Taizévecka, men gissa vilka som av någon anledning också gjorde det? Precis, min gamla lärares församling. Kanske fortfarande bara en slump, visst. Men det faktum att jag utan vetskap väljer att krypa fram till korset för att överlämna allt gammalt, och hamnar precis brevid en av de personerna.

Först tänkte jag att nej vad fel och konstigt det här blev nu, inte alls som jag ville, krypa fram med henne, hur ska jag reagera nu?

Men så insåg jag plötsligt att det var just därför. Vi var här tillsammans just för att få möjligheten att verkligen överlämna allt, trots våra tidigare meningsskiljsaktigheter och historia.

Gud har verkligen speciella metoder för att ge oss, inte alltid vad vi vill ha eller tror oss vilja ha, utan vad vi behöver, när vi behöver det. Fast vi inte alltid inser det.

Jag blev så tagen av tacksamhet gentemot Honom när jag låg med pannan mot korset, att jag inte kunde hålla tillbaka tårarna. Med pannan mot korset, vid Jesu fötter, grät jag av tacksamhet.

Dag 7, Lördag 9 Juli

Inspirerad av gårdagens andliga upplevelse ställde jag larmet på halv sju, smög upp och tog en dusch, klädde mig och gjorde mig i ordning. Det kändes nästan som en reningsritual på något vis. Gick sedan iväg till kyrkan, innan någon annan i baracken ens hade funderat på att vakna.

La mig på golvet i kyrkan och bara var stilla en stund.

Efter frukost var det dags för vår sista bibelintroduktion. Intressant nog var att en av frågorna till texten lik lite av det jag tidigare under veckan samtalade med Brodern om. Att behöva försvara sin tro, och att bli sedd som konstig och annorlunda för att man är kristen. Jag kunde bara le, vilket nog Broder Matthew märkte nog det, för han frågade ”Martina, do you agree?”

Sista träffen med bibelgruppen gick lite för fort. Tråkigt, för jag kommer att sakna dem, vi har haft det så bra tillsammans, med djupa samtal och skratt.

Efter bibelgruppssamtalet upptäkte jag att mitt anteckningsblock/dagbok saknades. Den gick inte att finna någonstans. Så efter lunchen gick jag till La Morada, och lyckades tillslut återfå blocket efter lätt förvirring då den ansvarige för lost and found talade nästan enbart spanska, och min spanska är ganska så begränsad.

På eftermiddagen valde jag en workshop som handlade om att göra val och fatta beslut, men jag var så sjukt trött, eftersom jag tidigare under dagen mådde lite illa och tog en åksjuketabblet, som har bieffekten att man blir väldigt trött. Så jag gick och la mig en timme.

När jag sedan vaknade vid 17.30 sammanstrålade jag med Andreas och gick på en tysk-luthersk mässa i den lilla bykyrkan. Den leddes av tre präster, varav en av dem kvinna. Det var svårt att förstå vad som sades eftersom min tyska är begränsad till typ en mening (Ich liebe Kartoffelsalat), men rent liturgiskt var det ganska lätt att hänga med, momenten skiljde sig inte såmycket från Svenska kyrkan.Det svåraste var måltiden, då vi skickade brödet mellan oss, och delade ut till varandra. Eftersom min tyska som sagt inte är den bästa fick jag säga ”Body of Christ” istället, det fungerade nog bra tror jag.

Sedan hade Andreas såklar ett tiotal frågor till prästerna, som svarade så gott de kunde. Det var rätt coolt att ha deltagit, se hur mycket likheter det finns.

Och sedan kvällsbön med ljuständning. Jag älskar när barnen går mellan de många bröderna och tänder deras ljus, som sedan tänds vidare tills hela kyrkan består av små ljuspunkter. Barnens medverkan i gudstjänsten är vackert. Och alla ljusen, sångerna...

Talade återigen med Broder Matthew. Uttryckte lite frustration över att inte förstå hur Gud tänker och varför Han valt mig, varför han gör det så svårt.

Han svarade något i stil med att Gud väljer oss alla, och att det är något som man helt enkelt måste vara tacksam för, och låta sig ledas. Och att det kräver mycket mod, och visst kan det vara en kamp, men att gud alltid är med. Han gav mig också rådet att när jag kom hem tala med någon som har erfarenhet av tro, någon typ av andlig vägledare, särskilt eftersom jag inte kan tala med min familj om tro.

Så vem ska man välja som andlig vägledare, mentor i tron?

Efter samtalet tackade jag honom så mycket, dels för samtalet men också för hela veckan med bibelintrodutioner och sådant, jag har lärt mig så mycket.

Jag är fortfarande fascinerad över energin bland bröderna och systrarna, deras sken. Det är inspirerande.

Dag 8, söndag 10 juli

Hemresedag med uppstigning och städning. Lyckades få plats med allt jag ville i ryggsäcken utan problem, men pallen och tallrikar får jag ta som handbagage.

Regn i luften och diverse skurar.

Efter frukosten firades mässa i kyrkan, lite annorlunda än de vanliga taizébönerna, men fint iallafall.

Sedan väntan innan bussen kom, mer väntan på att få packa, lunch, och ännu mera väntan innan vi kunde ge oss iväg. Hela förmiddagen var rätt plågsam, för efter mässan vill man bara iväg, inte för att man vill lämna Taizé, utan för att man vill slippa hela den utdragna separationsprocessen på något sätt.

Så äntligen åkte vi.

Väl på bussen fick jag såsmåningom sitta ensam, skönt faktiskt, inte bara under natten då man kan sprida ut sig lite, utan skönt även annars, slippa trängas och kunna vara lite asocial om man vill.

Nu lämnar vi Taizé, Frankrike och hela denna vecka, och beger oss mot Sverige och vardagen igen.

En vecka i Taizé

Kom hem från Taizé igår. Har ägnat dagen åt att tvätta och måla hus. Åter till verkligheten...
Kommer nu att publicera inlägg från den dagbok som vi fick i uppgift att skriva under veckan. Varje dag skulle vi svara på frågorna Vad har jag gjort idag, Vad har jag tänkt idag, Vad har hänt med min tro idag, plus en hemlig fråga för dagen. Idag blir det från dag 1-4. Njut, avundas, och glöm inte att man kan kommentera ;)

Taizé Dag 1, Söndag 3 Juli 2011

Vad har jag gjort idag?

Lång busstur. Vaknade ganska precis en gång i timmen, men det var helt okej, lite kallt på bussen bara.

Frukosten bestod av crossaint + baugette och varm choklad, och efter frukosten firades en kort morgonmässa innan vi rullade vidare.

Vid ett-tiden var vi äntligen framme. Blev förvånad över hur lycklig jag var över att vara tillbaka, häftig känsla, nästan lite som att komma hem. Det kändes så självklart på något sätt, att vara här igen.Var inte beredd på den känslan. Insåg hur mycket jag saknat Taizé.

Lunchen var couscouse indränkt i vinäger, surt men ganska gott iallafall.

Det var lite förvirring och väntan innan vi välkomstmötet men när det väl kom igång var allt toppen, bra och tydlig information om det vi behövde veta. Jag har valt att fördjupa mig i refflektioner över bibeln denna vecka, och kommer därför inte att ha något arbete. Känns roligt att få gå på djupet.

Rumsfördelning. Sover med Hanna, Linda och Karin från Norrtälje, samt med några tjejer från Hallstavik. Vi bör få tre rumskompisar till, men just nu har det inte dykt upp några, så vi får se vad som händer.

Gick till butiken och köpte dagboksblock, samt två Taizékors, ett större rött och ett mindre silverfärgar att ha runt handleden.

Till kvällsmat fick vi någon typ av potatissallad och kassler, rätt så gott.

Så var det äntligen dags för kvällsbön. Jag är glad att jag tog med min pall, den är bekväm, och det blir lite en annan sak att sitta i ”bönställning”, får ett annat fokus.Några av sångerna var nya för mig, andra kunde jag, och en del som jag hört men behövde påminnas om.

Efter bönen samlades norrtäljegruppen och tog en runda, berättade lite om våra intryck och tankar under dagen. Det tog ett tag att få ihop gruppen.

Sen en sväng ner till Oyak, stället där alla hänger på kvällen och där man kan köpa lite snacks och dricka, och där det alltid är full fart med lekar, musik och roliga möten. Bland annat så snackade jag och Hanna med en 17årig tjej från Hamburg.

Jag känner att jag har blivit ytterligare lite säkrare på mig själv och vem jag är det här året, och det känns bra, kan få ut mycket av den här veckan, gå djupare in i mig själv.

På frågan om vad som har hänt med min tro under dagen så har jag redan under bussresan fått tillfälle att reflektera dels lite själv över tankar jag haft sedan förut, men också diskuterat lite teologiska frågor med Andreas och Karin, nyttigt.

Och återigen slås jag av den otroliga gemenskap som finns genom Kristus. Så många människor tillsammans som en enda, för Jesus och Gud. Det finns ett djup här som behöver få sjunka in.

Varför är jag i Taizé? Av Guds outgrundliga nåd och kärlek.

Dag två, Måndag 4 Juli

Kall natt och uppstigning 07.40. härlig morgonbön och frukost i ren Taizéanda med liten baugette, chokladbit, smör och té. Fint soligt väder.

Klockan 10 var det dags för första bibelintroduktionen, broder Matthew är vår bibelintrobroder den här veckan, och jag har hört mycket gott om honom, så det blir nog bra. Råkade bli contact-person, det vill säga samtalsledare och kontaktperson för en liten bibelgrupp. Det känns lite nervöst, hade inte tänkt bli contactperson, och min engelska är lite stapplande när jag talar. Men broder Matthew är cool.

Min bibelgrupp verkar bra, den består av fem holländare, två ukrainare, en kenyan och en italienare, plus mig. Dagens bibeltext handlade om hur Jesus kallar tullindrivaren Matteus, varför Jusus äter med syndare och varför lärjungarna inte fastar.

Efter middagsbönen var det lunch, ris med majs och skinkbitar. Jag fick hjälpa till att dela ut, rätt roligt faktiskt.

Återträff med bibelgruppen och diskussion, lite trögt i början men det tog sig mot slutet. Vi avslutade med lite lekar.

Sedan så sov jag ett tag fram till kvällsmaten.

Kvällsbön. Orkade inte vara så länge på Oyak efter kvällsbönen, så gick istället och hämtade dagboken, sitter i kyrkan och skriver. Det pågår fortfarande sång, och en hel del sitter kvar länge.

Överlag så har det varit en bra dag. Mycket som har hänt mentalt, känner att jag vill vara lite för mig själv den här veckan, behöver det.

Är lite irriterad över de ungdomar som inte verkar ta sin vistelse här på allvar, som struntar i regler och bara flamsar runt.

Mest av allt tänker jag att Taizé är en häftig plats. Jag funderar över möjligheten att stanna här längre, som Permanent i vår. Frågan är hur länge, och exakt när. Och finns det tillgång till dator och telefon, ta emot post? Jag måste ju fixa lite viktiga grejer, universitetsansökningar och sådant i vår. Lite sådana praktiska funderingar. För jag vill verkligen vara här en längre period.

Angående fördjupandet av min tro så har jag funderat en hel del idag. Jag känner mig säkrare i min identitet som kristen och i mit beslut att följa Kristus, samtidigt som det blir klarare för mig att det är en process som ständigt förnyas och fylls på. Men jag kan med säkerhet påminna mig själv varje dag om att jag är älskad, och jag har en plats och ett syfte. Jag inser att jag måste vara tålmodig men lyhörd för vad Gud vill med mig och mitt liv. I tystnaden och bönen känner jag mig trygg i Guds hand.

Att träffa alla nya människor känns föresten fantastiskt. Trots lite blyghet och osäkerhet gällande språk, så går det. Det finns en ödmjukhet, öppenhet och respekt, kombinerat med nyfikenhet i mötet mellan människor här. Det är spännande med människors livshistorier och att upptäcka hur mycket likheter det finns, trots att man på många sätt både kulturellt och religiöst har så olika erfarenheter. Möten berikar.

Dag 3, Tisdag 5 juli

Ställde mobilen på 07.00 eftersom jag ville ta en morgonpromenad, men ångrade mig när jag blev väckt. Gick istället upp 45 minuter senare.

Morgonbön och frukost. Som Contact person får man stå i en speciell frukostkö, men jag misstänker att det är fler än bara contactpersons som nyttjar den, för den växer snabbt.

Som Contactperson träffar man också brodern lite tidigare än alla andra, tillsammans med de andra contactpersons, för att få tala lite om hur det fungerar i grupperna, om det finns några problem, samt att man får ansvar för att dela ut alla frågepapper på de olika språken till sin grupp. Det är rätt kul, dels för att man får en anna relation till brodern, men också att få ta ansvar, utmanande, men det känns bra när man klarar av det.

Broder Matthew är föresten totally awesome, sjukt rolig! Han skulle försöka förklara vad ett ok var förnågot. Så han kallade fram två killar. ”You are cows.” Killarna ställde sig på knä och råmade lite. Skratt. Broder Matthew såg sig omkring och fick syn på min taizépall. Han tog den och tryckte ner den över killarnas nackar. Så pekade han på pallen: ”this is a yoke! And then I should go behind whit a whip or something like this, but we don't have anything to illustrate that.. luckly!”

Efter introt fick vi lite tid till egen reflektion. Gick till tysta dalen.

Frågorna gällde helande under sabbaten, Jesus relation till Gud gentemot Fariseernas, intressant!

Hjälpte sedan till att dela ut mat igen, efter lunchbönen.

På eftermiddagen var det möte med bibelgruppen. Det gick bra idag, roligt! Samtalen flöt på. Den Italienska killen, en av nederländarna och den ena ukrainskan talar inte så mycket, men jag tror det kommer bli bättre.

I övrigt, förutom diskussioner, så lekte vi lite mer lekar. Den första gick ut på att lista ut systemet när man skickade en sax mella sig. Och nej, tänker inte berätta vilket systemet var.

Leken efter var ”Simon says”, och efter det fotleken. Vi avslutade med ”knuten”, som går ut på att alla står i en ring och sträcker ut händerna, blundar, tar ett steg in och tar tag i någons hand. Sedan måste man försöka knyta sig ut till en cirkel igen. Idag lyckades vi lösa den. Totalt tog det bara 5-6 gånger.. Innan vi skiljdes åt skickade jag med dem i uppgift att ta med sig en sång eller något från sitt hemland.

Lite vila. Passade på att köpa ett par plancher samt en bok om broder Roger. Efer det gick jag på en workshop om sociala medier. Inte jätteintressant, men helt okej iallafall.

Under kvällsmaten hade vi alla ett litet samtal med ledarna, Andreas i mitt fall. Blev kort, frågorna handlade mest om ifall man hade ringt hem, om man planerade att göra det, om någon förväntade sig det, och om man hade någon hemlängan. Blev nej på alla frågor i mitt fall.

Kvällsbön. Lämnade kyrkan ganska snabbt, tog en dusch, och gick tillbaka. Det är skönt att stanna länge i kyrkan på kvällen, och ett bra ställe att sitta och skriva på.

Funderat lite kring om det är meningen att jag ska fortsätta på den väg jag är nu. Jag tror det. Vad har Gud för planer med mig? Jag är trygg i att han har mig nära sig och tar hand om mig, leder mig rätt. Min tillit är i Gud, det kommer att gå bra. Sålänge jag har det är jag inte ensam och ka inte gå vilse.

Jag kan ha svårt att tala om tro ibland, i vanliga fall. Men i en miljö som den här, där ingen dömmer, utan lyssnar, är intresserade, så fungerar det riktigt bra. Det gör att jag känner mig säkrare. Har inte varit så bra på det tidigare, samtal kring tro, men det har gått frammåt, särskilt det senaste två åren, jag är mindre rädd för vad andra ska tycka.

Dag 4, Onsdag 6 Juli

Jag tycker verkligen om Taizé jättemycket! Det finns så mycket kärlek här som ger frid och trygghet inuti. Häftigt!

För att inte tala om de människor som man möter. Vad som händer i mötet mellan människor från helt olika platser både geografiskt, religiöst och erfarenhetsmässigt. Det går inte att förklara, men alla blir i små ögonblick som en enhet, så som det ska vara. Och det händer verkligen här. Under tystnaden i bönerna, eller under ett samtal i bibelgruppen, eller det mer alldagliga snacket med någon man just träffat vid Oyak på kvällen.

Insåg idag hur mycket jag tycker om och uppskattar deltagarna i min bibelgrupp. Kände mig lite trött och hängig på eftermiddagen. Ville helst gå och dra en filt över huvudet. Men så kom vännerna från bibelsamtalsgruppen in, och det var som om allt negativt bara rann av och jag blev så glad.

Som slutuppgift idag skulle vi först ta en promenad tillsammans 20 minuter under tystnad och samtidigt reflektera över några frågor, och efter det dela våra reflektioner. Det blev riktigt bra samtal i gruppen nu, verkligen. Tyvärr saknade vi våra ukrainskor under eftermiddagen.

När vi var klara gick jag till butiken och köpte lite tallrikar och skålar, kopletterade det jag redan har hemma.

Det känns lite trist att så mycket av veckan redan har gått. Det är problemet med tid, att den går.

Jag ska försöka ta reda på mer om möjligheten att vara kvar en längre period i vår. Jag vill verkligen stanna lång tid här. Det finns något här, något som är så djupt, som jag skrev i början av dagens dagbokssida. Tror att en längre tid skulle behövas för att gå ännu djupare, jag behöver det. Ska utforska lite mer, det är visst ett möte imorgon, så jag får se. Kanske är det inte alls det som Gud har planerat för mig, och då lär något annat dyka upp istället. Vad kan jag göra mer än att be Honom att leda mig på rätt väg, fortsätta att gå och lyssna, lita.

Andreas snackade om att man kan bikta sig hos någon av bröderna eller bara samtala med dem efter kvällsbönen. Kanske ska pröva att göra det. Det känns ju lite ovant och därför ganska läskigt. Ska tänka på det. Kanske inte ikväll, men innan veckan är slut?

Kvällsbönerna är föresten en av de bästa stunderna på dagen.

Dagens dagboksfråga från ledarna löd: Hur ser Gud på mig?

Jag vill svara med ett av de bibelställen som jag tycker mycket om. Matteus 14:31 ”Jesus sträckte genast ut handen och grep tag i honom [...]”