Uppgift: Ett liv

Idag har vi fått en mycket intressant och svår uppgift i skolan. Den ska göras på fredag egentligen, men jag måste nog börja nu, för den kan verkligen göras hur stor som helst, och jag känner att jag vill och måste göra den stor.
Vi ska, med fokus på tro, Gud och kallelse, fundera på hur våra liv ser och har sett ut. Från det att vi var små tills idag.
Det blir en utmaning. Finns mycket att tänka igenom. Spontant funderar jag på hur jag skulle göra den här uppgiften om kanske 20 år. Det känns ju som om jag redan nu kan skriva massor!
Vår rektor och tillika lärare i troslära, Lise-Lotte, som var den som delade ut uppgiften, berättade själv kortfattat i 45 minuter om sitt liv, utvalda delar.
Jo, det kommer bli en utmaning. Tanken är sedan att vi två och två ska dela något med varandra. Resten kan vi behålla för oss själva eller dela vid ett annat tillfälle, eftersom det inte finns plats för 12 elever att berätta om sina liv i 45 minuter var.
Jag funderar på om jag eventuellt ska publicera "min story" här på bloggen. Iallafall bitar och lite sammanfattat.  Vi får se hur jag väljer att göra.
Ha det gott sålänge mina vänner!

Advent i praktiken

Återigen förlåt mig så mycket för min bristande uppdatering av bloggen. Mycket annat har kommit i mellan tyvärr. Jag ber om överseende.

Vi lever i väntans tider. Snart är kyrkoåret till ända, och vi går in i adventstiden. I advent väntar vi på julen, och det fanastiska undret att Jesus, Guds son och Gud själv, låter sig födas som människa bland oss.
Advent är en förberedelsetid, men hur förbereder man sig då? Bön, meditation, fasta, eftertanke och reflektion kanske? Det är några lite mera andliga sätt. De flesta av oss förbereder oss på julen rent konkret, man byter gardiner, julpyntar, funderar på vilka man ska skicka julkort till, vad man ska ge bort och vad man ska önska sig. I min familj handlar mycket av julförberedelserna om logistik, vem ska vara vart? Inte så konstigt med tanke på att vår familj består av fosterbarn, helsyskon, styvsyskon osv. Det är ett väldigt stök med vem som ska till viken förälder, vems helg var det i år, och liknande. Den stilla väntan och fokuset försvinner lätt i julstressen.
Mitt sätt att förbereda mig, att leva i adventstiden, är att lägga det andliga i något praktiskt, och i något som jag tycker är roligt. Därför har jag igår införskaffat mig lite lera från Panduro. Målet är att göra en julkrubba, men egentligen är det inte så mycket det färdiga resultatet som är viktigt, utan vägen dit.
För mig är skapandet ett utmärkt sätt att fördjupa mig och få en närmare relation till vad jag håller på med. På köpet så lär jag mig massor, eftersom jag vill göra saker grundligt. Idag började jag med att göra en Josef-figur. När jag formar figuren med mina händer kommer jag nära gestalten. Jag måste bestämma mig för vilken kroppsställning han ska ha, var han ska titta, hur hans kläder ska se ut. Allt detta gör att jag måste fundera kring Josef. Vem var han, hur var han som person, hur kände han sig där i stallet, när han såg ned på babypojken Jesus i krubban? Sedan de praktiska sakerna, vilka kläder bar en man på den tiden i det området? Frisyr, skägg? Och så finns det en tradition att fördjupa sig i; färger, bar Josef en grön mantel, eller en lila, eller var den gulbrun? Till min hjälp har jag Google, diverse böcker som jag hela tiden springer och kollar i, samt en del bilder och ikoner som jag sneglar på.
Vi har olika sätt att ta till oss saker. För mig ligger skapandet nära tillhands, andra måste skriva ner eller läsa, och en del måste höra.
I skolan sitter jag bredvid en kvinna som alltid tar noggranna anteckningar på vartenda ord som läraren säger. Om hon missar något viskar hon stressat till mig och ber om upprepning. Problemet är att jag inte alls fungerar på samma sätt, så jag kan sällan ge henne ordagrant svar.
Om någon bläddrar i mitt anteckningsblock hittar man visserligen text, men det är mest korta meningar eller ord. Annars hittar man klotter. Många kanske tror att jag är o fokuserad när jag ritar bilder istället för att föra anteckningar, men så är det inte riktigt. Klotter är mitt sätt att minnas, skapandet hjälper mig.
Jag skulle ha svårare att minnas profeten Hesekiel (han som åt upp skriftrullar och påstod att de smakade sött som honung eller något sånt..) om jag inte kladdat ner denna under en lektion:

Så, nu när advent nalkas, fundera över hur dina förberedelser inför mystiken kan få uttryck.

Allt gott mina vänner!

Ber om ursäkt..

Ber om ursäkt för bristen på blogginlägg. Skyller på att.. Jag har faktiskt inget att skylla på.
Veckan har varit rätt seg. Har faktiskt inte kommit mig för att göra så mycket. Förra fredagen åkte jag upp till Norrtälje igen. Det är skönt med folkhögskola, man får vara lite barn och ha höstlov. Att vara hemma hos mamma igen förstärker hela liten-igen-känslan.
Att ha lov betyder inte nödvändigtvis att bara ligga och sova, nepp, åter till lantislivet. En av de första dagarna hemma var det till att stå uppe på höskullen och stapla höbalar på totalt 1500kg. Det är då man märker att man varken burit vattenhinkar, mockat eller kastat hö den senaste tiden, för huden på fingrarna och underarmarna tog stryk direkt av de stickiga stråna och vassa balsnören.
Sen upp senast klockan åtta och först ge hästarna mat och sedan ta hundarna på en timmeslång tur. Den turen är, när man väl kommit ur sängen, rätt skön. Att börja dagen med en promenad är inte alls fel. Jag vet inte om jag har skrivit det tidigare, men för mig är det viktigt med en promenad i ensamhet och tystnad, med bara mig själv (och hundarna, de är okej). Det blir en meditation.

En annan orsak till lite lägre aktivitet är att jag för ovanlighetens skull faktiskt är förkyld. Jag blir nästan aldrig sjuk, och om jag blir det så brukar jag må dåligt i ungefär en dag, sällan mer.
Nu är det så konstigt att när jag är förkyld så kommer alla sjukdomssyndrom lixom var för sig, ett i taget, så i förrgår hade jag ont i halsen, igår var jag trött och febrig, men inget halsont, och idag rinner näsan, men febern är borta. Jag vet inte om detta är onormalt, jag har fått för mig att de flesta får nästan allt på en gång; halsont, feber, huvudvärk, snorighet osv. Inte jag.

Idag är det föresten Alla Helgons Dag. Alla kyrkogårdar lyser av små gravljus. Vi har en liten tradition hemma: Vi åker till kyrkogården med några ljus, men istället för att tända dem i minneslunden (vi har inga av våra annhörigas gravar nära), så letar vi upp de minsta, mörkaste och ensammaste gravarna på kyrkogården, de som ofta är lite äldre och har glömts bort, och sätter våra gravljus på dem.

Nu är det dags för mig att krypa i säng. Ska försöka skärpa mig med bloggen i framtiden. G'natt alla!