Berlin och Taizé!

Jag kommer med största sannolikhet inte vara aktiv på bloggen på en vecka. Imorgon bitti sitter jag nämligen (om allt går som det ska), på flyget påväg mot Berlin för årets Taizé-Europamöte. Jag har aldrig deltagit i ett sådant, men imorgon sticker jag alltså iväg. 

Jag är sjukt nervös. Inte för själva mötet, det tror jag blir underbart uppbyggande och härligt, men för resan. Jag har en slags inbyggd resefeber som slår igång när jag ska åka någonstans. Två och ett halvt år i Göteborg med tågresor mellan Göteborg och Stockholm (Norrtälje), har kanske hjälpt en del, men det finns fortfarande mycket oro och nervositet kvar. Missförstå mig inte, jag tycker mycket om att resa och se och möta nya platser och människor, det är underbart, men det är allt runt omkring, planering, allt som kan gå fel...

Imorgon ska jag dessutom flyga. Jag är inte flygrädd, men det är så mycket mer att tänka på med flyg. Jag har aldrig flugit själv förr. Men vänner och med familj, visst, men aldrig helt själv. Jag är så nervös att jag mår illa.

Nu, till råga på allt, börjar det blåsa upp till storm. 

Jul, jul, strålande jul

Tänk att det är dan före julafton. Känns lite konstigt, jag vet inte riktigt om julstämningen helt har infunnit sig. Kanske känns mer ikväll, när granen är har burits in och blivit klädd.
Just nu sitter jag mest och väntar på att det ska ljusna lite till så att jag kan ta hundarna på en långpromenad. Det är så tyst i huset. Caroline, Johan och Michelle sover fortfarande. Styvpappa Anders jobbar, och mamma är på sjukhuset och opererar foten. Så jag fick gå upp tidigt idag och släppa ut hästarna och fixa med hundarna. Det är lite segt att gå upp, men nu när jag varit vaken några timmar känns det rätt skönt. Än så länge är det tyst och lugnt. Snart är det väll över, när alla ska vakna och köra igång med sitt. Carro ska till sin pappa, sen kommer de andra hem och då ska det stressas och julstökas inför imorgon. Hundar, katt och hästar som kräver sitt.
Men ett par minuter till kan jag sitta här.

UNICEF

Tänkte att jag skulle uppmärksamma UNICEF lite. De gör ett fantastiskt arbete, och jag har i år valt att göra de flesta av mina julklappsinköp hos dem. I gåvoshopen kan du bland annat köpa vätskeersättning, högenergimjölk, myggnät, mässlingsvaccin eller sagoböcker. Någon kommer att uppskatta det mer än de där nödlösnings-sista-minuten-sockorna som du köpte åt pappa...

HÄR är länken till de bästa julklapparna

Och medan jag håller på, för några år sedan gick denna reklamfilm på tv. Den är mycket bra och tankeväckande, snyggt gjort!

Att komma hem

"And if home is really where the heart is, then we're the smartest kids i know, because wherever we are in thes great big world we'll never be more than a few hours from home."

My Rollercoaster - Kimya Dawson

Vart har vi vårt hem? 

För några dagar sedan flyttade jag från Helsjön. Jag har gått där i tre terminer, och innan dess gjorde jag volontäråret i en församling i Göteborg. Jag har varit på västsidan i ungefär 2,5 år. Visst har jag känt mig lite hemma på Helsjön och i Göteborg, och nu är den tiden slut, så visst känns det lite vemodigt.

Samtidigt är det Norrtälje som är hemma för mig. Här bor min mamma, styvpappa och diverse syskon, för att inte tala om hundarna och resten av djuren, min familj helt enkelt. Jag har saknat dem.

Men något som jag verkligen saknat är min kyrka, min hemförsamling. Visst har skolans kapell funnits, men det är en annan sak än att fira gudstjänst med sin egen församling hemma. Så i söndags var känslan av att vara hemma igen verkligen fullständig.
Jag vet att jag är lite kyrknördig, men jag tror att det är tillsammans med andra som man kan låta sin tro växa, så församlingen är viktig.
På tal om kyrk- och kristendomsnördighet så kom jag på mig själv med att fundera över de 10 budorden och Luthers lilla katekes när jag hjälpte mamma att mocka i stallet i morse. Hur nörd är man inte då?

Barnatro

Tänkte att jag skulle dela med mig lite av det som jag skrev och jobbade med för ett tag sedan, nämligen den här kallelseberättelsen och livshistorian som jag har nämnt tidigare. Vi hade ju det som en fredagsuppgift i skolan, att gå igenom våra liv från födsel till idag, och fundera över bland annat Guds kallelse till oss, vårt svar, vår Gudsbild, viktiga personer, dofter, färger, ljud och så vidare. Så nu vill jag dela lite början med er. Tycker det passar bra just idag, då temat för söndagen nu tredje advent var "Bana väg för Herren".

Jag tror att när jag föddes var Gud och Guds existens som självklar för mig. Jag har hört någonstans spädbarn i tidig ålder uppfattar sig själv och sin mamma som ett. Lite så tror jag att det var för mig, och för alla spädbarn, när det gäller Gud. Gud var så naturligt, och inget jag behövde tänka på eller bekymra mig för.

Men så börjar upptäcka mer av världen runt omkring, och Gud blir kanske mindre tydlig, eller får en annan gestalt? 

Min mamma har berättat att jag redan vid någon månads ålder började drömma mycket när jag sov, jag vet inte, men kanske är drömmar ett uttryck för en undermedvetenhet om någonting annat än den materiella världen?

Min familj bodde utanför en liten by, och jag hade tillgång till skog och mark, och jag fick mycket frihet i att röra mig och leka, uppleva. Mötet med Skapelsen, med Guds verk, måste ha präglat min person.

Jag döptes, mest av tradition. Mina föräldrar är sekulariserade svenskar och tänkte nog inte så mycket på det här med tro och kristendom, man döpte sin bebis, det var inget konstigt med det.

I byn fanns inte så mycket organiserade mötesplatser för barn och föräldrar. Inte som det är idag med baby-sim, öppna förskolor, baby-yoga, barnvagnsbio, föräldragrupper, m.m... Men det som fanns var "Kyrkis" - Kyrkans Barntimmar. Jag minns inte så mycket från Kyrkis, men än någon loppmarknad, och att vi lekte kurragömma. Jag har också sett bilder från något luciatåg. Pedagogen hette Maria och hade rödbrunt vågigt hår och fräknar, och hon var snäll. Fast en händelse minns jag också: Jag är kanske 4 år gammal. Jag sitter vid ett bord i församlingshemmet och klistrar små tussar av silkespapper som en ram runt en text. Tussarna är röda och mörkblåa, och texten är en bön: "Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är. Vart jag mig i världen vänder står min lycka i Guds händer. Lyckan kommer, lyckan går, Du förbliver, Fader vår. Amen". Då kunde jag aldrig ana hur viktigt den bönen skulle bli i framtiden.

Fortsättning följer så småningom, ha tålamod!

Konfirmander gillar...

Hela gårdagen ägnades åt kyrkomusik, med besök från Göteborgs stift. Det var en mycket bra dag, trots att jag inte är sådär jätte intresserad av musik egentligen. Jag antar att det faktum att det var just kyrklig musik och att det kändes relevant för mig och det jag tänker syssla med, vägde upp det jag har svårt för att ta till mig. Dessutom var det inte enbart en enda lång föreläsning, vi fick tänka och göra själva också.

Vi blev indelade i grupper, och eftersom de som läser grundkursen på distans annars också var med så fick vi lite nytt folk som vi inte riktigt känner, och sedan blev gruppen tilldelad ett scenario som vi skulle välja ut psalmer utifrån. Min grupp fick följande: "Ni är en lantortskyrka där deltagarna främst är en del pensionärer, samt några få konfirmander. Söndagen är Fjärde söndagen efter trettondedagen, med temat Jesus är vårt hopp".

Så, då skulle vi alltså välja ut psalmer för en högmässa. Varken jättesvårt eller jättelätt. Gruppen hade en hel del starka viljor (jag kan ha varit en av dem...), och vi hade lite olika fokus. Bland annat kom det upp som jag hört så många gånger förut, nämligen att vi borde ha någon eller några 700-psalmer med, för att konfirmander tycker om dem.

Jag blir alltid lite irriterad när jag hör det, för är det inte väldigt inskränkt? Varför förutsätter vi att alla människor som är under 30, och särskilt konfirmander, tycker om 700-psalmerna? Nu menar jag naturligtvis inte alla psalmer från 701-800, men en hel del av dem, de som fått stämpeln ungdomspsalmer av många.

När jag påpekar detta brukar många svara att de av erfarenhet vet att de psalmerna är populära. Så kan det visserligen vara, det är förmodligen till och med sant, men vad beror det på då? 

Jag tror att vi människor generellt fungerar ungefär som små barn i många situationer. Ni som har barn eller har erfarenhet av mindre barn vet att det ganska ofta är så att när man ska berätta en saga eller sjunga en sång med ett barn, vill det ofta höra samma saga eller sjunga samma sång om och om igen. Man kan få läsa Mamma Mu Gungar 50.000 gånger, kväll efter kväll. Kommer man med något nytt möts det med ofta med ganska stort motstånd och protester.

När vi får nya konfirmander och ska bestämma vad de ska få ha för sånger och psalmer, har vi dels de unga ledarna, som vill sjunga vad de själva sjöng under konfirmandtiden, och sedan har vi våra egna föreställningar om vad de unga gillar. Så vi väljer kanske 703 - Ropa till Gud, Glory, Lord I lift Your name, osv. Vi tragglar dem på våra andakter och de gudstjänster vi har med konfirmanderna, och de lär sig dem. Sedan kommer det till kyrkan och är med på de "vanliga" gudstjänsterna, och sjunger inte någon av dessa. Är det då inte konstigt att de inte tycker det är roligt eller intressant? Man dras till det man känner igen sedan tidigare. På samma sätt kan jag ana att det fungerar åt andra hållet ibland, när de äldre och kyrkvana, pensionärerna, är med på konfirmand- eller ungdomsgudstjänster; de tycker att det är mycket fint och bra, trevligt med ungdomar och lite fart, men samtidigt uttrycks en underton av att de inte riktigt tycker att det är "på riktigt". Jag har vid några tillfällen hört just att man talar om exempelvis ungdomarnas gospelmässa, och den riktiga högmässan. Nu menar de personerna säker inte något illa, och om man frågade dem rakt ut skulle de förmodligen säga att det inte var så de menade, men trots det tycker jag att det ändå visar på en underliggande attityd. När de äldre är på en kvällsmässa med ungdomstema, så är de besökare på den gudstjänsten, men på söndagsförmiddagens högmässa är de deltagare. På samma sätt ses konfirmanderna som besökare på söndagsgudstjänsten, men deltagare i ungdomsmässan.
Jag tror inte detta är något som någon av oss vill egentligen, att "ungdomskyrkan" och "vuxenkyrkan", ska vara separerade ifrån varandra. Det kommer ju bara att leda till det som vi redan nu ser inom exempelvis Sv.kyrkans Unga, där många aktiva medlemmar i bland annat styrelser osv, egentligen är lite väl gamla. Av någon anledning känner man sig främmande i den vuxna kyrkan.
Men har vi inte lite granna oss själva att skylla? Om vi hela tiden placerar alla unga i ett fack, alla barn och barnfamiljer i ett fack, alla över 45 i ett fack, och pensionärerna i ett fack, och bara erbjuder vad vi förväntar oss att de ska gilla, då får vi en kyrka med massa små segregerade grupper där alla bara gillar det vi har visat dem.
Nej, mer integrering mellan barn, ungdomar och vuxna. Det innebär både någon 700-psalm på söndagens högmässa och några 10-, 100, 200 eller 300 (osv) under konfirmandtiden och i ungdomssammanhang. Och sluta sitta fast i att alla under 30 älskar popklingande lovsånger, för så behöver det inte alls vara. Vi är alla olika, så även konfirmander och ungdomar. Precis som att alla över 80 inte nödvändigtvis älskar alla psalmer som är äldre än 150 år. Vi måste släppa lite på våra föreställningar, och våga.
Sen finns det såklart mängder av andra saker som måste göras också för att få en sammanhållen kyrka att växa i, men det är en annan diskussion som jag kanske lyfter vid ett senare tillfälle.

Bild från studieresa i Armenien, centralt i bilden sys Rasmus
Tyckte det var en talande bild.

En glimt av dig

Det har varit en dag i mötets tecken. Och nu talar jag inte om möten som i tråkiga, trista och långdragna sammanträden, nej, jag menar möten med medmänniskan och med mig själv.
Vi har fått tillfälle att dela våra livshistorier och kallelseberättelser som vi jobbat med under veckan. Vi valde själva vad vi ville dela, och vi samtalade två och två. Jag och underbara Emma samtalade liggandes i sofforna utanför kapellet, insvepta i filtar. Först berättade jag om mitt liv och min vandring med Gud från tio-årsåldern och fram till gymnasiet, ganska kortfattat,, men det huvudsakliga gick fram. Sedan delade Emma sin berättelse. Varken min eller Emmas berättelse fokuserade enbart på Gud, men trots det tyckte jag att båda samtalen genomsyrades av en Gudsnärvaro, både som i att Gud var närvarande då när berättelsen utspelade sig, men också i presens, då vi satt där och talade.
Vi avslutade lektionen i kapellet med en välsignelse- och korstecknarstund, då vi fick teckna korset på varandras pannor, öron, ögon, läppar, hjärtan och skuldror. Vi sjöng också Taizésångerna "I min Gud har jag funnit styrka", och "Tacka Herren". Särskilt den första sången talade till mig lite mer än vad den brukar, det var härligt.
Under fikat fortsatte samtalet lite. Det kändes bra, vi hann avrunda lite mer och dela lite mer.
Jag gillar när man kan mötas sådär, och kan dela saker. Få ta del av en liten bit av en annan människas historia och person. Det är utvecklande, stimulerande och spännande.

Jag har funderat över en sak. Några av våra lärare, och flera av våra tillfälliga föreläsare och besökare, har betonat hur bra, nyttigt och viktigt det är att ha en själavårdare. Jag har tänkt på det också, att det vore bra. Får se till att ta tag i det nu efter jul kanske, när jag är mer på hemmaplan ett litet tag.

Chips- och myshelg

Det har varit en riktig myshelg. Bästa vännen Ronja kom ner från Stockholm, och vi har spenderat helgen med att spela datorspel, kolla på film och bara mysa. Har visserligen pluggat lite grann, jobbar på min fredagsuppgift, kallelseberättelsen, och det går rätt bra. Kommer nog att lägga upp delar av den.
Annars har det bara varit latmaskhelg, helt underbart. Härligt att umgås med Ronja också, vi ses ju rätt sällan nu när jag bor utanför Kungsbacka och hon i Stockholm, och vi båda har fullt upp med plugg.
Har jobbat lite med med min julkrubba också. En herde och åsnan är helt klar, och Maria och Josef är nästan klara. Min stora utmaning blir att göra en kamel, lite ångest inför detta.
Såhär har arbetet förflutit hittills:

Knåda lera fiiint!

Forma fina små figurer: Krubba, Josef, Jesusbarn,
Maria, ett får och en  flaska!

Måla figurer i snygga färger färger och finfina mönster

..Och snart har man en halvfärdig julkrubba!

Uppgift: Ett liv

Idag har vi fått en mycket intressant och svår uppgift i skolan. Den ska göras på fredag egentligen, men jag måste nog börja nu, för den kan verkligen göras hur stor som helst, och jag känner att jag vill och måste göra den stor.
Vi ska, med fokus på tro, Gud och kallelse, fundera på hur våra liv ser och har sett ut. Från det att vi var små tills idag.
Det blir en utmaning. Finns mycket att tänka igenom. Spontant funderar jag på hur jag skulle göra den här uppgiften om kanske 20 år. Det känns ju som om jag redan nu kan skriva massor!
Vår rektor och tillika lärare i troslära, Lise-Lotte, som var den som delade ut uppgiften, berättade själv kortfattat i 45 minuter om sitt liv, utvalda delar.
Jo, det kommer bli en utmaning. Tanken är sedan att vi två och två ska dela något med varandra. Resten kan vi behålla för oss själva eller dela vid ett annat tillfälle, eftersom det inte finns plats för 12 elever att berätta om sina liv i 45 minuter var.
Jag funderar på om jag eventuellt ska publicera "min story" här på bloggen. Iallafall bitar och lite sammanfattat.  Vi får se hur jag väljer att göra.
Ha det gott sålänge mina vänner!

Advent i praktiken

Återigen förlåt mig så mycket för min bristande uppdatering av bloggen. Mycket annat har kommit i mellan tyvärr. Jag ber om överseende.

Vi lever i väntans tider. Snart är kyrkoåret till ända, och vi går in i adventstiden. I advent väntar vi på julen, och det fanastiska undret att Jesus, Guds son och Gud själv, låter sig födas som människa bland oss.
Advent är en förberedelsetid, men hur förbereder man sig då? Bön, meditation, fasta, eftertanke och reflektion kanske? Det är några lite mera andliga sätt. De flesta av oss förbereder oss på julen rent konkret, man byter gardiner, julpyntar, funderar på vilka man ska skicka julkort till, vad man ska ge bort och vad man ska önska sig. I min familj handlar mycket av julförberedelserna om logistik, vem ska vara vart? Inte så konstigt med tanke på att vår familj består av fosterbarn, helsyskon, styvsyskon osv. Det är ett väldigt stök med vem som ska till viken förälder, vems helg var det i år, och liknande. Den stilla väntan och fokuset försvinner lätt i julstressen.
Mitt sätt att förbereda mig, att leva i adventstiden, är att lägga det andliga i något praktiskt, och i något som jag tycker är roligt. Därför har jag igår införskaffat mig lite lera från Panduro. Målet är att göra en julkrubba, men egentligen är det inte så mycket det färdiga resultatet som är viktigt, utan vägen dit.
För mig är skapandet ett utmärkt sätt att fördjupa mig och få en närmare relation till vad jag håller på med. På köpet så lär jag mig massor, eftersom jag vill göra saker grundligt. Idag började jag med att göra en Josef-figur. När jag formar figuren med mina händer kommer jag nära gestalten. Jag måste bestämma mig för vilken kroppsställning han ska ha, var han ska titta, hur hans kläder ska se ut. Allt detta gör att jag måste fundera kring Josef. Vem var han, hur var han som person, hur kände han sig där i stallet, när han såg ned på babypojken Jesus i krubban? Sedan de praktiska sakerna, vilka kläder bar en man på den tiden i det området? Frisyr, skägg? Och så finns det en tradition att fördjupa sig i; färger, bar Josef en grön mantel, eller en lila, eller var den gulbrun? Till min hjälp har jag Google, diverse böcker som jag hela tiden springer och kollar i, samt en del bilder och ikoner som jag sneglar på.
Vi har olika sätt att ta till oss saker. För mig ligger skapandet nära tillhands, andra måste skriva ner eller läsa, och en del måste höra.
I skolan sitter jag bredvid en kvinna som alltid tar noggranna anteckningar på vartenda ord som läraren säger. Om hon missar något viskar hon stressat till mig och ber om upprepning. Problemet är att jag inte alls fungerar på samma sätt, så jag kan sällan ge henne ordagrant svar.
Om någon bläddrar i mitt anteckningsblock hittar man visserligen text, men det är mest korta meningar eller ord. Annars hittar man klotter. Många kanske tror att jag är o fokuserad när jag ritar bilder istället för att föra anteckningar, men så är det inte riktigt. Klotter är mitt sätt att minnas, skapandet hjälper mig.
Jag skulle ha svårare att minnas profeten Hesekiel (han som åt upp skriftrullar och påstod att de smakade sött som honung eller något sånt..) om jag inte kladdat ner denna under en lektion:

Så, nu när advent nalkas, fundera över hur dina förberedelser inför mystiken kan få uttryck.

Allt gott mina vänner!

Ber om ursäkt..

Ber om ursäkt för bristen på blogginlägg. Skyller på att.. Jag har faktiskt inget att skylla på.
Veckan har varit rätt seg. Har faktiskt inte kommit mig för att göra så mycket. Förra fredagen åkte jag upp till Norrtälje igen. Det är skönt med folkhögskola, man får vara lite barn och ha höstlov. Att vara hemma hos mamma igen förstärker hela liten-igen-känslan.
Att ha lov betyder inte nödvändigtvis att bara ligga och sova, nepp, åter till lantislivet. En av de första dagarna hemma var det till att stå uppe på höskullen och stapla höbalar på totalt 1500kg. Det är då man märker att man varken burit vattenhinkar, mockat eller kastat hö den senaste tiden, för huden på fingrarna och underarmarna tog stryk direkt av de stickiga stråna och vassa balsnören.
Sen upp senast klockan åtta och först ge hästarna mat och sedan ta hundarna på en timmeslång tur. Den turen är, när man väl kommit ur sängen, rätt skön. Att börja dagen med en promenad är inte alls fel. Jag vet inte om jag har skrivit det tidigare, men för mig är det viktigt med en promenad i ensamhet och tystnad, med bara mig själv (och hundarna, de är okej). Det blir en meditation.

En annan orsak till lite lägre aktivitet är att jag för ovanlighetens skull faktiskt är förkyld. Jag blir nästan aldrig sjuk, och om jag blir det så brukar jag må dåligt i ungefär en dag, sällan mer.
Nu är det så konstigt att när jag är förkyld så kommer alla sjukdomssyndrom lixom var för sig, ett i taget, så i förrgår hade jag ont i halsen, igår var jag trött och febrig, men inget halsont, och idag rinner näsan, men febern är borta. Jag vet inte om detta är onormalt, jag har fått för mig att de flesta får nästan allt på en gång; halsont, feber, huvudvärk, snorighet osv. Inte jag.

Idag är det föresten Alla Helgons Dag. Alla kyrkogårdar lyser av små gravljus. Vi har en liten tradition hemma: Vi åker till kyrkogården med några ljus, men istället för att tända dem i minneslunden (vi har inga av våra annhörigas gravar nära), så letar vi upp de minsta, mörkaste och ensammaste gravarna på kyrkogården, de som ofta är lite äldre och har glömts bort, och sätter våra gravljus på dem.

Nu är det dags för mig att krypa i säng. Ska försöka skärpa mig med bloggen i framtiden. G'natt alla!

Bibel, kreativitet och att räkna till tio

Har varit en slitig men mestadels bra vecka. Jag är helt slut!

I måndags hade vi på Sv. kyrkans grundkurs, plus bibellinjen, en heldag med Bibeläventyret. Bibeläventyret är en metod att lära ut och komma ihåg bibeln med hjälp av en kombination mellan ord och rörelser. Fantastiskt roligt och det fungerade verkligen att memorera alla 77 rörelser så att man tillslut kunde hela Gamla testamentet. Härlig dag!

Resten av veckan har gått i skapandets tecken. Vi har hållit till i skolans kreativa hus, Bergshällan, där vi i grupper har fått skapa vad vi velat på temat "Möten". Jag och några till bildade en grupp med tanken om att skapa en korsvandring ute i skogen kring skolan. Utrustade med kreativitet, entusiasm samt en del verktyg som sågar, knivar och hammare, fick vi gå lös på medelstora block av lättbetong. Idag blev vi färdiga, och resultatet blev totally awesome, för att använda korrekt svenska. Jag lär lägga upp bilder vid lämpligt tillfälle.

Arbetet har som sagt varit toppen, i alla fall mestadels. En liten irritation har varit att en av gruppmedlemmarna, som även vanligtvis är en rätt så speciell person, har gått mig på nerverna under stor del av tiden. Dels genom att inte vara där hon ska, göra det hon behöver göra, men också genom att komma med orimliga förslag, vägra att samarbeta och kritisera och vara allmänt negativt inställd. Det är tråkigt när det blir så, och är man dessutom ganska trött och arbetar hårt, så kan det vara svårt att hantera en sådan person. Jag har flertalet gånger behövt andas in och räkna till tio, och med en verklig kraftansträngning kämpat med att hålla tand för tunga för att inte slänga ur mig något riktigt elakt och destruktivt. Men jag kan nog stolt säga att jag lyckats hålla mig riktigt bra, inte sagt något förhastat, men ändå visat vad som är okej och inte.

Man brukar säga att om man ber Gud om tålamodets gåva, ger han då tålamod, eller möjligheten att vara tålmodig? Det senare är vad jag har fått idag, och jag tror att jag, trots att det var stressande, irriterande och frustrerande, ändå har lärt mig något, och kanske vuxit lite. Förhoppningsvis.

Nu ska jag packa ihop lite prylar, för imorgon tar jag tåget hem mot Stockhomshållet igen. Visserligen bara över helgen, måndag åker jag ner till skolan, men i alla fall. På lördag ska jag på dop, och mellan lördagen och söndagen ska vi fira min mormor som fyller jämt. Misstänker att jag kanske återigen kan få möjlighet att pröva mitt tålamod, men jag räknar med att ha en mestadels rolig helg.

Allt gott mina vänner!

Våga tilliten

De senaste dagarna då jag vaknat och halvt medvetslöst kravlat mig upp ur sängen har det varit tungt. Det märks att mörkret börjar komma, trots att jag alltid har sovit med rullgardinen neddragen, så har hittills någon form av morgonljus ändå letat sig in, om än väldigt lite. Men så är det inte riktigt längre, för morgonen är mörkare nu än för några veckor sedan. Det gör mycket för uppvaknandet. Hela jag skriker att det verkligen inte är morgon än, fast mobilens väckningslarm är av motsatt åsikt.
Men så, när jag trots allt lyckats ta mig upp, och stapplar fram till fönstret, och drar upp rullgardinen, då möts jag av hela vår jords fantastiska härlighet. I kyrkan under högmässan finns det en del med det latinska namnet Sanctus, dvs Helig, då vi sjunger hur jorden är full av Guds härlighet. Det är vad jag slås av när jag nyvaken står vid fönstret på morgonen. Det lätta fuktiga morgondiset som stiger mot skyn, sjöns spegelblanka vattenyta, och trädens numera brandgulröda löv blandat med de mörkgröna barrträdens spetsiga toppar, allt omgivet av morgonljusets nästan tvekande men ack så beslutsamt starka vilja att genomtränga världen.
Det är så underbart vackert. Samtidigt finns det en djup vemodig och sorgsen känsla i höstens klara färger. De bär på vetskapen om att deras tid snart är förbi. Tiden hastar, redan ikväll har många löv släppt taget om sitt fäste och seglat ner mot den gråfuktiga marken där de multnar ihop till en brunkladdig massa.
Hösten och våren är stilla stressade årstider. Först lång väntan, aningar som är knappt märkbara men trots det tydliga. Blåser det inte lite kallare idag? Är inte kvällen lite mörkare? Så är man plötsligt där, då man inser att tiden för sommarens sista dopp är förbi. Man kommer på sig själv med att se sig om efter en extra tröja innan man går ut. Man stänger fönstret till sovrummet om natten, och de där kortbyxorna man använde så frekvent ligger dag efter dag kvar i garderoben. Det går fort, och just därför dyker alla dessa tunga känslor upp då jag ser de vackra utanför fönstret. För dess tid är snart passerad. En tid av mörker, fukt, kyla och trötthet står för dörren. Och efter det isig snö med allt vad det innebär av skottning, hårt arbete, förseningar i trafik och tärande på både kropp och själ.
Hur kommer det sig att vi klarar detta år efter år? Det måste ju vara förhoppningen och tron på att det kommer nya tider efter det hårda och svåra. Detta vet vi, att en årstid efterträds av en annan. Den kunskapen har vi förvärvat empiriskt såväl som logiskt vetenskapligt. Men för mig ligger en viktig aspekt också i min tro. I Nya Testamentet säger Jesus att vi inte ska göra oss bekymmer, att morgondagen får bära sina egna bekymmer. Det är tryggt att vila i. Det sägs också (jag har inte kontrollerat), och fraser som "Var inte rädd", "Känn ingen oro", och liknande, återkommer 366 gånger i Bibeln. Det är ganska exakt en gång per dag om man slår ut det, plus en extra om det inte är skottår. Förtröstan om en morgondag, en ny tid, ligger i tron och tilliten till att Gud är Gud, och bär allt.

Växa och vårdas med kärlek

Mina små basilikafrön har som tidigare nämnt slagit rot och skjutit skott. Ljust gröna och vackra är de, om än fortfarande späda. Men de börjar märkas en påtaglig styrka hos dem, de är inte riktigt lika sköra som de där första dagarna då de letat sig upp ovan jord.
När jag ser på mina små skott blir jag alldeles varm och stolt över dem. På något sätt tycker jag att de är de vackraste små växter jag någonsin skådat. Jag vill ge dem all omvårdnad jag kan, se dem växa och mogna till rika basilikaplantor som verkligen lever upp till sin potential. De är mina, tillhör mig, och någonstans där väcks en kärlek för dem. De är så fantastiskt underbara. Jag känner mig lite som den nyblivne föräldern som ser sitt lilla skrynkliga knyte och tänker: Detta barn är det finaste i världen. Mina gröna skott, de finaste.

Så pysslar jag med mina små, då tanken flyter genom mig: Undrar om det inte är lite på detta sätt som Gud känner för oss, och för hela sin skapelse. Han har skapat oss, och vill vårda, följa och se oss växa till rika plantor, just bara för att vi är Hans, vi tillhör Honom.

Salt, Sims och Basilika

Fick reda på igår att jag är bjuden på barndop. Sjukt roligt, jag älskar dop. Också kul eftersom vi ganska nyligen talat om dopet  under lektionerna i troslära, så jag känner mig hyfsat uppdaterad. Just nu kollar jag runt efter någon bra doppressent från mig och resten av familjen. Jag känner att jag, som den förmodligen mest kyrknördiga familjemedlemmen, skulle kunna nörda mig riktigt ordentligt och ge någonting med massor av symbolik och sjukt kristendoms-relaterat. Kanske kan jag ge bort en liten fin påse med flingsalt? Har för mig att det är en halvt bortglömd dopsymbol...

Förutom dop så har jag under gårdagen fått min dator som jag köpt av en skolkamrat. Den verkar bra, har inte utforskat den ordentligt ännu, men det ska jag göra såsmåningom. Bland det första jag gjorde var i alla fall att beställa the Sims 3, så att jag äntligen kan komma igång och spela igen. Det är mitt absoluta favoritspel, skapa små människor, bygga hus och inreda, skapa intriger mellan de små figurerna... Risken finns att jag blir fast totalt, spelar till sent på kvällen, sitter inne hela helgerna. Fast å andra sidan finns det inte så mycket annat att pyssla med just under helgerna. Och det händer ju alltid saker på kvällarna, så jag kommer nog inte isolera mig trots allt.

Sist vill jag bara berätta att mina små basilikafrön växer så det knakar. Jag har aldrig varit bra på växter och sådant, allt jag rör vid vissnar, jag är som en omvänd kung Midas. Men det har faktiskt skjutit upp flera skott, och de sträcker sig mot ljuset utanför fönstret. Jag är oerhört stolt och ser efter de små gröna späda vännerna varje dag. Underbart!

Fredag, Lördag, Söndag, tillbaka!

Har haft en härligt intensiv helg med massor av rika händelser. Mest centralt har varit Bokmässan i Göteborg. Skulle ha varit där under lördagen enbart, men fick av en ren slump kontakt med en släkting, min pappas kusin, via facebook. När hon fick höra att jag skulle dit föreslog hon en träff. Hon fixade en gratisbiljett (hon jobbar på Norstedts förlag), och bjöd på fika. Det var riktigt trevligt. Ägnade resterande tid av dagen till att knalla runt och kolla böcker (döh!), fick Lina Neidestams seriealbum Maran signerad, vilket var en av de saker jag hade som mål under helgen, sweet! Hängde sedan några timmar i sv.kyrkans monter Se Människan och lyssnade på intressanta intervjuer, samtal och föredrag. Mest uppseendeveckande var förmodligen Nina Hagen, supercool och supernajs! Helgens roligaste var en dialog mellan ärkebiskop Anders Wejryd och föredetta ärkebiskop KG Hammar som utspelade sig på följande sätt:
AW: Så vad gör det då med en, att vara ärkebiskop? Jag kan ju inte svara eftersom jag är mitt i det.
KGH: Ja, jag vet inte om jag kan svara heller, eftersom jag inte är död än.
AW: Jaha, då måste jag be att få återkomma. 
Någon sekund av tystnad innan de båda brister ut i gapskratt.

Sov sedan hos Emma och Cissi, som båda gick på Helsjön förra året. Jag fick låna Cissis säng, och fick lite svårt att sova eftersom den inte var placerad vid en vägg (liten 90säng dessutom), och jag måste verkligen kunna krypa upp mot en vägg när jag sover. Detta resulterade i att jag runt klockan fyra på morgonen fick nog, gick upp och möblerade om i Cissis rum. Kunde sedan sova hela resterande natten, och efterföljande.
Lördag var det bokmässa igen. Mycket mera folk denna dag, långa köer för att komma in, men det gick trots allt förvånande fort.
Massor av böcker, några signeringar, prylar och grejor, och flera föreläsningar/samtal/intervjuer. På det hela taget mycket najs!
Fynd bland annat under årets mässa: Maran - Lina Neidestam (signerad), Rikitikitavi - Rikard Wolff (signerad), Jag lutar åt Gud - Tomas Sjödin (signerad), Änglarnas svar - Stefan Einhorn (signerad), några gratisböcker: Fred - 100 röster mot krig, Dawit Isaak, 25 frågor och svar om katolsk tro. Plus lite vykort, ett radband, ett skrivblock och fina knappar, samt en ny Frälsarkrans vilket var bra då min förra gått sönder. Najs!

Några av helgens fynd!

Söndagen var det mest lugnt häng med Emma. Vi gick till Hammarkullen och Mariakyrkan där vi firade gudstjänst. Helt okej, har inte varit där tidigare. Var dock lite tveksam, då det användes någon form av alternativ trosbekännelse. Jag är lite konservativ på det sättet. Föredrar den vanliga apostoliska, eller kanske någon av de andra vedertagna. Gillar inte heller välsignelsevarianten där man byter ut Fadern, Sonen och Anden. Förstår syftet, men föredrar "det vanliga". Någon har vid något tillfälle kommenterat att jag är väldigt liturgiskt högkyrklig men annars ganska folkkyrklig. Ja, så är det kanske. 

Ord två: Barfota

Jag fortsätter på temat med mina tre ord. Igår fick ni ordet pusselbitar, som står för dåtiden och dess användning i nutiden.

Dagens ord fokuserar nog mest på nutiden. Att vara här och nu.

Ordet är Barfota.

Att förhålla sig barfota till världen, vad handlar det om? Liksom med pusselbitarna kan man tolka in mycket i detta. Jag tänker bland annat på att om man går barfota måste man vara mer uppmärksam på sin omgivning, samtidigt som man tydligare känner vägen man rör sig på mycket bättre än om en tjock sula ligger emellan. Att gå barfota kan alltså, översatt, innebära att avlägsna det lagret som ligger emellan oss och vår verklighet, vardag och vårt samhälle. Att verkligen behöva öppna ögonen och se vad som finns omkring oss. Går vi barfota måste vi anpassa oss på ett helt annat sätt än när vi har skor på fötterna. Vi måste kanske använda huvudet och vara mer mentalt närvarande. Går man barfota kan man inte alls trampa på i sin egen lilla värld, för då kanske man missar någon vass sten och gör sig illa.

Att man måste hinna vara uppmärksam gör också att man kanske rör sig i lite långsammare takt än vanligt. Det blir inte att man bara stövlar på. Långsamheten är viktigt och på många sätt underskattad. I långsamhetens rörelse hinner vi skaffa oss en annan syn av vår värld. Kanske hinner vi se, höra och uppfatta något nytt. Skönheten i detaljerna som annars bara svischar förbi. Kanske hinner vi uppfatta en svag röst som ropar efter oss.

Vad som är viktigt att komma ihåg med långsamheten och barfotandet, är att det trots allt är rörelsen som är centralt. Jag skrev om detta för ett tag sedan, angående promenader. Rörelse skapar någonting inom oss. Inte för inte är rörelse, uttryck med kroppen och vandringar, centralt inom i stort sätt alla religioners andliga övningar och traditioner. Vallfärder och pilgrimsvandringar som stort exempel, eller varför inte muslimernas böneställningar och rörelser.  Radband är ett annat exempel, som återfinns i bland annat buddhismen, islam och kristendomen. Handens och fingrarnas rörelse leder bönen. Ordet barfota står för vandringen, i sinnet såväl som fysiskt. Bli inte kvar för länge, stelna inte.



från:
denna hemsida

 För att fortsätta på religionsspåret nu när vi är där och nosar så kan man ju också konstatera att det inte är helt ovanligt att i tempel och på andra heliga platser är det vanligt med seden att ta av sig om fötterna. Återigen kan muslimernas moské som statuera exempel.

2 Mosebok kap 3 berättar om hur Mose möter Gud genom en brinnande buske. Bland det första Gud säger till Mose är att han ska ta av sig sina sandaler, för han står på helig mark.

Jag funderar på om detta kanske kan ha med sårbarhet att göra. Våra fötter är viktiga för oss, och tänk på att Mose var en fåraherde vid den här tiden, han levde på att vandra runt. Jag tror att därför är våra fötter också väldigt känsloladdade, vi vill inte gärna skada dem, för vi vet om att vi är så pass beroende av dem. För visst är fötterna lite speciella på det sättet för oss? Många vill inte att man rör vid fötterna, och jag vet flertalet personer som får närmast panik om de blir fasthållna i foten, vilket inte enbart beror på att de är kittliga. Det är helt enkelt obehagligt. Att komma nära fötterna är väldigt intimt och kräver tillit. Att våga vara barfota är att våga visa sig från en sårbar sida.

Osökt tänker jag också på ett annat bibelställe, den här gången från Johannesevangeliet kapitel 13, nämligen när Jesus tvättar lärjungarnas fötter.  Lärjungen Petrus är tveksam till att få sina fötter tvättade, inte så konstigt eftersom det var tjänarens uppgift att tvätta sin herres fötter.  Att låta sig tjänas, däri finns också en tillit. Att våga lita på en person så mycket att man låter denne anta en tjänares gestalt, fast det känns främmande.

Öppenhet för nuet och tillvaron, närvaro i detsamma, rörelse, sårbarhet och tillit. Det ryms i ordet Barfota för mig.

Pusselbitar

Jag har funnit tre ord som jag på något sätt har format en slags livshållning kring. Tänkte att jag skulle dela dem med er, och förklara lite hur jag tänker.  Allt som skrivs är som vanligt mina egna tankar och tolkningar, och håller ni inte med så är det okej.

Det ord ni får idag är Pusselbitar.

Pusselbitar kan ha flera bottnar. För det första så kan de stå för vilka vi är. Man skulle kunna säga att varje människa är lite som ett pussel i sig själv. Vi består av många bitar formade av olika erfarenheter, vår historia, människor omkring oss och saker vi har lärt oss. På det sättet kan ordet pusselbitar stå för det som har varit, dåtid.

Kanske några nu tycker att dåtid är ett negativt laddat ord. Man ska inte leva i det förgångna, se för mycket bakåt eller tänka att det var bättre förr. Nej, det kanske stämmer.

Men det vi har bakom oss är också det vi har med oss. Det vi är uppbyggda av. Att förstå att vår bakgrund påverkar och formar vilka vi är och vad vi gör tror jag kan vara viktigt. Ser vi på vår historia kan det hjälpa oss att inse varför vi reagerar som vi gör.



En av mina tatueringar



Om vi förstår det, kan vi också använda oss av det i nya situationer, på två sätt. Vi kan ta våra erfarenheter och applicera på den nya situationen för att lösa ett dilemma eller problem. Empirisk kunskapstillämpning med andra ord. På samma sätt kan vi, om vi fårstår oss på oss själva, också undvika att bara göra saker på rutin, och därmed riskera att fatta fel beslut just för att vi inte fattar något beslut. Är man medveten om hur man reagerar på saker och varför, kan man också bryta mönster som inte fungerar.

Den andra aspekten av ordet pusselbitar är det större perspektivet. Om vi alla är massor av små pusselbitar, så kan man säga att världsalltet är det stora pusslet som vi alla är del av. Våra många pusselbitar har en liten plats i det stora hela. Detta synsätt ger dels en tröst för mig som individ. Jag har en plats, jag tillhör, jag finns, jag behövs för att göra bilden komplett. För alla som lägger pussel vet ju hur irriterande det är om någon eller några bitar saknas, och pusslet inte kan färdigställas.

Det är också en påminnelse när vi möter andra. Deras pusselbitar behövs också, av samma anledning.

I mötet med andra kan bilden av pusselbitar också fungera på ytterligare ett sätt, nämligen insikten om att alla pusselbitar inte matchar med varandra. Och det är kanske okej. Vi vet ju hur det är att träffa en människa som man inte alls klickar med och förstår sig på. Om vi få bär bilden av pusslet med oss kanske vi kan försöka lite till. För om vi består av massor av bitar, kanske i alla fall några av dem matchar. Låt oss då fokusera på dem, och vara ödmjuka inför att de bitar jag inte gillar hos den andre personen, förmodligen passar in någon annanstans. Då behöver jag inte heller ha dåligt samvete för att jag inte tycker om allt hos en person. Jag kan låta en del små irritationsmoment, småsaker och negationer bara passera. Vi behöver kunna sålla så ibland.

Så detta ord är vad jag vill ge er idag. Pusselbitar. Tack.

Helg hos farmor

Jag ska till farmor och styvfarfar i helgen, tillsammans med pappa och lillebror. Ska bli riktigt roligt hoppas jag, har inte träffat dem på länge, någon av dem. Dessutom har jag ju inte sett deras nya hem. Så det ska bli spännande, vet bara att det ligger på en liten ö utanför Hamburgsund.

Pappa kommer och hämtar upp mig på skolan. Han hade tydligen någon kurs i den här delen av landet, så det passade sig bra att han kunde åka den här vägen förbi, annars ligger ju skolan rätt avigt. På söndag får jag därför ta mig tillbaka själv. Känns bra att han iallafall kan hämta upp mig, så får han ju se hur jag bor också. 

Men innan jag åker iväg för helgen och lämnar folkhögskole-bubblan så har jag lite saker att fixa med. Måste göra klart fredagsuppgiften; att skriva en pressentation av en trosperson - en person som på något sätt är inspirerande och förankrad i den kristna tron, samt lite om denne persons livsfrågor och kontakt med Gud. Jag hade först tänkt att skriva om Den Ryske Pilgrimen, men det skulle bli lite för svårt insåg jag, så därför skriver jag om Broder Roger av Taizé istället. 

Vidare har jag tänkt hinna jobba lite på planeringen av kvällsbönen jag ska hålla på måndag, samt ringa till flygbolaget för att kolla att det inte blivit några dubbelbokningar till Berlin, eller något annat strul...

Natur, och lite svamp i skogen

Vår natur är verkligen en otrolig skatt. Jag älskar att vara i skog och mark, ta promenader och bara vara i naturen, den vackra naturen. Sedan jag var liten har jag trivts i skog och natur. Så långt tillbaka jag kan minnas. Bara ett par-tre år gammal knallade jag omkring i hagarna och skogsdungen vid mina föräldrars hus i utkanten av Åre. Klättrat i träd, ätit harsyra, plockat blommor, byggt kojor, plaskar i bäckar och lekt.
Sedan var jag ju scout som liten, fick lära mig surra vindskydd, hantera kniv och lite mer om växter och djur, tältliv och vandringar.
Mycket av mitt naturintresse kommer också från min pappa naturligtvis. Han tog ofta med mig och min lillebror ut och campade om somrarna. Helghajker, fjällvandringar.
Drför har det på något sätt blivit naturligt för mig att röra mig i skogen och naturen. Jag tycker om tanken på att använda mig av vad den har att erbjuda, nyttja utan att för den sakens skull utnyttja, det finns en otroligt viktig skillnad där!
Hur som helst så blev jag riktigt glad häromdagen då jag fann sjukt mycket trattkantareller en bit ifrån stigen. Detta blev, tillsammans med lite blodpudding och spenat, en supergod kvällsmåltid!

Kvällsmat på gång!

Jag är väldigt lyckligt lottad att jag bor dels i ett land där det är tillåtet att gå ut i skogen, och dessutom plocka svamp, bär och whatever. Allemansrätten är ingen självklarhet för alla människor på vår jord. Just nu är jag även väldigt glad att jag bor på en plats med skog och mark så nära, det är bara några meter från skolbyggnaden till skogskanten, och det finns många olika stigar och turer att vandra om man som jag tycker om det. Här finns stigen runt sjön, en stig upp på en bergskam med utsikt över hela jorden känns det som, ytterligare stigar i skog, och fantastisk miljö. Ja, jag har haft tur.

Utsikt från mitt fönster om kvällen

Blyertspenna

Jag har någonstans hört uttrycket "Skriv dina planer med blyertspenna, och låt Gud skriva med bläck." Jag försöker tänka på det ibland, för jag tycker att det är så bra. Att skriva med blyerts innebär ju inte att jag smiter ifrån det ansvar jag har att hålla ordning på och lägga upp planer för vad jag vill, att sätta upp mål. Däremot innebär det att jag, när jag skriver med blyerts, alltid har möjligheten öppen för att omständigheter kan kräva en förändring i mina planer, blyertsen går att sudda. Medvetenheten om att allt inte alltid blir som vi tänkt oss, tror jag är viktigt.

Idag har vi på Sv.Kyrkans Grundkurs (SKG), haft besök av en av prästerna som jobbar kring rekryteringen av präster i Göteborgs stift. Han pratade bland annat lite om vad det faktiskt innebär att vara präst, vad som ingår i vigningslöftena, och vad som är prästens uppdrag. Sedan berättade han också lite mer om själva utbildningen, vad som kan krävas för att bli antagen och så vidare. 

Eftersom jag har funderingar åt prästhållet för egen del, lyssnade jag med intresse. Visst verkar en del saker lite småläskiga. Intervjuer och antagningskonferenser, mycket pluggande i ämnen som exempelvis språk, för att inte tala om utmaningarna som ligger i själva ämbetet, om man nu klarar sig så långt!

Samtidigt känner jag mig inte helt avskräckt. Jag kan bäva lite när jag tänker på allt detta som kanske ligger framför mig, men det får mig inte att (för att koppla till början av inlägget) plocka fram suddet. Jo, jag vill fortfarande bli präst. Varför? Det är så svårt att sätta ord på. Det är något med att tjäna, leda och förvalta. Möta medmänniskor och vara till tjänst i olika skeden av livet, leda gudstjänster och förrättningar, vara en länk i kyrkan med allt vad det innebär i möten mellan tradition och nya influenser, och ha en roll med Gud i centrum...

Men som sagt, jag skriver med blyertspenna, så får vi se om det ska suddas och ändras, eller om mina planer fylls i med bläck så småningom.

Just nu är jag på Helsjöns folkhögskola. Jag börjar här.

Heliga vila, och dumma flygbolag

Tog mig lite sovmorgon idag, eftersom fredagar är lektionsfria. Låg i min säng och vaknade till lite halvt när mina korridorskompisar tog sig ner mot frukosten, slumrade om ett tag, men väcktes snart av kapellklockorna som kallade till morgonbön. Funderade en halv sekund på att skynda upp och ta mig till kapellet, men ångrade mig lika snabbt igen. Kände att jag verkligen behövde sova en längre stund just denna morgon. Och när allt kommer kring, visst var väll vilan (vilodagen förvisso) det första Gud kallade heligt?
När jag sedan kände att det började bli dags att kliva upp på riktigt, sträckte jag mig efter mobilen och knappade fram senaste inspelningen från bönen i Taizé, som återfinns här. Så jag hade min egen lilla morgonandakt utan att ens rulla ur sängen först.

På tal om Taizé så finns det nu möjlighet att skicka in anmälan till mötet i Berlin över nyår. Skulle själv beställa flygbiljetter idag, men flygbolaget dummade sig. Min internetbank fanns inte bland alternativen, och på grund av tekniska problem gick det inte heller att få faktura skickad. Ska testa igen imorgon och se, annars får jag be någon mycket snäll vän eller förälder om hjälp. För till mötet i Berlin ska jag, på något sätt.

Sen har jag faktiskt varit lite aktiv idag också. Har gjort vår fredagsuppgift, som bestod i att välja någon symbol med anknytning till den kristna tron, och ta reda på lite mer om den, samt ordna en bild eller liknande med symbolen. Själva faktabiten var inte så svår, råkade av en händelse, eftersom jag tycker symboler och symbolik är lite intressant, ha ett par böcker i hyllan om just symboler. En av böckerna var av en händelse just en bok om kristna symboler (Symbols of the Christian Faith, A.V Steffler). Dessutom skrev jag i våras en uppsats om religiösa symboler, med inriktning på först och främst de abrahamitiska religionernas symboler, och lite särskilt de kristna symbolerna, där jag fokuserade på Fisken och Korset.
Nu var jag lite ambitiös och valde vare sig Fisken eller Korset. Istället valde jag musslan/snäckan, som dels är aposteln Jakobs (d.ä.) attribut och därför symbol för pilgrimer som vandrar/vandrat Santiago de Compostela, men musslan symboliserar även jungfru Maria, eftersom man i musslans inre kan finna den värdefulla pärlan. Detta kopplas till det faktum att Maria bar på pärlan Jesus i sitt inre.
Som redovisningsmaterial att ta med på måndag, tecknade jag en liten bild :-)

Nemas problemas?

Vet inte om Joakim förstår hur bra det var, det han sa igår under lektionen i troslära. Precis innan benstäckarrasten på fem minuter, efter att vi pratat om sådana där lätta saker som "Vad är Gud" och liknande, ställer läraren frågan: "Några problem?", varpå de flesta skakar lite på huvudet och börjar resa sig. Men Joakim svarar: "Nej, inga problem direkt, men jag förstår det inte."
Tycker att det är så underbart sagt, för så är det ganska ofta kan jag känna, särskilt när vi diskuterar de stora frågorna om tro och liv. Vi förstår inte alltid allt, men det kan vara okej, det behöver inte bli ett stort hinder och problem.

Jesus sträckte genast ut handen

Min reflektion kring Matt 14:29-31, som jag skrev inför en middagsbön nyligen. Detta är en något mer utvecklad och iordningställd version, eftersom jag då jag talade gjorde det ganska fritt. Texten handlar alltså om hur Jesus går på vattnet, och när lärjungarna ser honom blir de rädda, men Jesus säger till dem att det är han, och då vill Petrus gå på vattnet fram till Jesus.


(Matt 14:29-31) "Han sade: "Kom!" och Petrus steg ur båten och gick på vattnet fram till Jesus. Men när han såg hur det blåste blev han rädd. Han började sjunka och ropade: "Herre, hjälp mig!" Jesus sträckte genast ut handen och grep tag i honom. "Du trossvage", sade han. "Varför tvivlade du?"

Jag återupptäckte den här texten ganska nyligen. Tidigare har jag ibland tyckt att den har varit lite svår, jag har på något sätt känt att Jesu ord till Petrus, "Du trossvage, varför tvivlade du?" har låtit så hårda och förebrående, nästan lite anklagande på något sätt.
Om du tvivlar så sjunker du, drunknar och är evigt förlorad, så se till att ha en stark tro så att du kan gå på vattnet bredvid Jesus utan att tvivla och sjunka.
Ser man texten på det sättet så blir det väldigt hårt och skrämmande, och jag vet att det inte bara är jag som har upplevt det så, det finns flertalet filmer och böcker där någon av karaktärerna brottas med just den här bilden av tvivlet som något som inte får förekomma, för då sjunker man. Som exempel kan jag nämna miniserien De halvt dolda som gick på SVT för ett par-tre år sedan, där en av karaktärerna, Ragnar, som är uppväxt i kyrkomiljö, får höra texten om Jesus som går på vattnet och Petrus som sjunker. Hans mamma förklarar för honom att det handlar om att allt är möjligt bara man tror. Straxt efteråt ser han sin mamma gå genom isen och drunkna. Ragnar drömmer sedan om hur han sitter i en båt och ser sin mamma tillsammans med Jesus stående på vattnet en bit bort, men när han ska gå till dem faller han hejdlöst i det kalla vattnet och hur han än kämpar kan han inte ta sig upp.
 Har man den synen på texten blir den tung, för då blir tro plötsligt en prestation, och jag vet inte om det bara är jag, men när jag tänker tro i kontexten prestation så lägger det sig som ett tryck över bröstet och oron kommer krypande (Vilket inte direkt hjälper mot tvivlet).
Men läser man texten en gång till, faller det kanske ett nytt ljus över den, vilket det gjorde för mig för ett tag sedan, då jag gjorde upptäckten att det är ju inte alls så att Jesus förebrår den som tvivlar. För när Petrus blir rädd och börjar sjunka, så står inte Jesus en bit bort med armarna i kors och suckar "Nehe, det var väll det jag trodde, du fixade inte det här, sorry, dig vill jag inte ha att göra med längre".
Nej, det är helt tvärtom.
Det finns en liten rad i texten som jag tycker är helt avgörande på många sätt, nämligen början av vers 31: "Jesus sträckte genast ut handen och grep tag i honom. [...]"
Och genast tycker jag att texten ändrar karaktär i mina ögon. Trycket över brösten lättar och försvinner, för i den meningen finns ingen oro och rädsla kvar, endast kärlek. För visst är det så att när vi sjunker ner i tvivel och rädsla, så är Jesus där och sträcker sig efter oss, griper tag i oss och håller oss. Han överger inte, han är där med oss. Och orden, "Du trossvage, varför tvivlade du?" är inte längre fyllda av förebråelse och anklagan, nej, i dem finns bara den djupaste kärlek och omtanke.
"Jesus sträckte genast ut handen och grep tag i honom."

Tillbaka i bloggvärlden!

Ber först och främst om ursäkt för en tids frånvaro. Jag har flyttat tillbaka ner till Helsjöns Folkhögskola, och det har tagit lite tid att komma i ordning, både rent fysiskt på rummet och sådant, men också komma på plats mentalt med alla nya människor och intryck. Nu börjar allt hamna på plats, nästa vecka börjar lektionerna på riktigt, vi  kör igång med elevledda andakter i kapellet plus kapellvärdskap.
Första elevledda middagsbönen ska för övrigt jag och två till hålla i. jag har fått i uppgift att läsa en bibeltext och hålla någon typ av reflektion. Texten blir från Matteus 14, när Jesus går på vattnet. Reflektionen lägger jag upp här så småningom, jag måste bara skriva ner den först. Har grunden klar i huvudet.
Måste säga att det känns bra att vara tillbaka på skolan igen. Helsjön är den bästa skola jag har gått på någonsin. Det ska bli så spännande att se hur den här kursen, Svenska Kyrkans Grundkurs, kommer att vara. Förra läsåret läste jag ju allmän linje.
Min nya klass verkar i alla fall bra. Lite blandade åldrar, jag och några till som är i 20-25årsåldern och några som är 40+. Tror att det är nyttigt med lite olika åldersgrupper och erfarenheter, det ger vidd åt diskussioner och fler perspektiv. Ska som sagt bli intressant att se vad kursen kommer att bjuda på.
Blev föresten invald som ordinarie i skolans Kursråd. Från suppleant i Studeranderådet till ordinarie i Kursrådet, uppköp eller nerköp? Det återstår att se.
Imorgon är det utflykt till Varberg som gäller. Skolan bjuder, mycket snällt!

Slut på sommaren

Så är det dags. Äntligen. Imorgon åker jag iväg mot söder igen, åter till Helsjöns Folkhögskola. Jag har längtat, verkligen! I höst ska jag ju läsa Svenska kyrkans grundkurs, och det ska bli riktigt skoj! SKGarna i våras och i höstas verkade ha så sjukt intressanta lektioner, jag som gick allmän linje var lite avundsjuk ibland.

Hela dagen har jag rotat ihop mina prylar. Kläder, saker och grejor. När man tror att det börjar bli klart, kommer man på nästa grej. Hopplöst. Förmodligen tar jag med mig mer än jag behöver, det brukar vara så.

Men den här terminen får jag iallafall skjuts ner. Skönt, förra året åkte jag tåg och buss, sjukt jobbigt med flera tunga väskor. Nu passar mamma och styvpappa på att hälsa på någon släkting, som en bonus, så jag får åka bil, härligt!

På måndag är det dags. Sweet!

Ljudet av en tyst skog

Jag har nog aldrig varit rädd för mörker. Aldrig sådär riktigt mörkrädd som många är. Tvärtom kan jag snarare njuta av att gå en promenad mitt i natten. Under en period i gymnasiet hade jag en vana att ta med min hund, som inte behöver koppel, på en promenad ungefär en halvtimme kring midnatt. Nu är det tyvärr inte möjligt längre, eftersom min hund har blivit lite för gammal och inte hör så bra längre, vilket gör att jag inte kan ropa på henne om det kommer en bil eller så.
Men promenader ensam, och särskilt på kvällen eller natten, är fortfarande betydelsefulla. Jag vet inte riktigt vad det beror på. Kanske har det att göra med hur annorlunda perspektivet blir när det är mörkt. Under dagen använder vi människor mest vår syn. När vi inte kan det finns det plats för de andra sinnena att träda fram. Därför hör vi andra ljud än vanligtvis, känner nya dofter. Vi börjar röra oss annorlunda, inte bara för att vi måste vara försiktigare eftersom vi inte ser, utan också för att vi blir känsligare för hur marken känns under oss. Vi kan till och med märka att luften smakar på ett nytt sätt.
Det är en märklig upplevelse.
För mig är det ett sätt att slappna av, rensa hjärnan. Lite som meditation eller tyst bön. Något som jag ibland behöver mycket av, eftersom jag ibland har återkommande perioder med sömnsvårigheter och mardrömmar.
Promenader över huvudtaget är ett bra sätt att få lite egen tid. Och det är något i rörelsen som skapar i oss. Det är ingenting nytt. Rörelse är centralt i många andliga övningar och traditioner. Inom judendomen är det vanligt att man under bön gungar fram och tillbaka, och i flera religioner har andliga vallfärder, pilgrimsresor, varit vanliga och är än idag, liksom radband, då man ständigt rullar pärlor mellan fingrarna medan man ber. Man ser ett tydligt mönster, där rörelsen är återkommande.
För mig är promenaderna, dagtid som nattetid, nästintill heliga. Om jag utan förvarning blir störd kan jag bli väldigt irriterad för en lång tid framöver.
Så det kanske är någonting att pröva. Fler promenader åt folket, eller något sådant.

In manus tuas...

Fört och främst vill jag tipsa om Taizés hemsida, där man kan lyssna på delar av bönerna från Taizé. Länk hittar du här. man kan även lyssna på några av sångerna osv. Det är inte riktigt samma sak som att vara på plats, men å andra sidan är ingenting som att vara på plats. Inte ens den bästa taizémässa i Sverige kan bli som en bön i Taizé. Men det här ger kanske en lite skymt. Bönerna är liveinspelade, vilket gör att man hör alla små ljud, som hostningar, felsjungningar osv, underbart!

Dagens andra fundering har med ämnet tatuering att göra. Jag vill tatuera mig igen, men är ännu inte helt säker på exakt hur jag vill ha tatueringen, eller om jag ska göra två. För det första vill jag ha en Jesusfisk på handleden. Jag har ju en pusselbit på vänster handled, och fisken skulle i så fall sitta på höger handled. men jag vill dessutom ha en text. Här kommer det svåra. För det första vet jag inte helt säkert vilken av texterna. Det ena är In manus tuas, Pater, commendo spiritum meum. Det är den text som jag lutar mest åt. Den andra eventuella texten är Mane nobiscum, Domine Jesu Christe. Båda texterna är taizesånger. Den första betyder Fader, i dina händer lämnar jag min ande, vilket enligt Lukasevangeliet är Jesus sista ord på korset. Det är en text som fungerar alltid, i alla tider och i alla situationer. Den andra texten betyder Stanna hos oss, Herre Jesus Kristus. Jag lutar mer åt den första texten. Men frågan är om man kan kombinera den med fisken på ett snyggt sätt? Eller ska jag dela upp det till två individuella tatueringar?
Jag ska skissa lite, fundera lite mer. Kom gärna med åsikter, förslag och idéer!

Om du fick leva om ditt liv..

Hittade en av mina favoritfilmer idag. "Livet är en schlager".
Filmen handlar om Mona, en schlagergalen fyrabarnsmamma med en brorsa som är transa och sjuk i aids och en man som är arbetslös. Mona är assistent åt David, som har en cp-skada.
Filmen innehåller en av de bästa scenerna någonsin, nämligen den då David ligger på sin säng och är arg, ledsen och sviken, då han får besök av Candy (Monas bror). En bit in i scenen frågar David "Om du fick leva om ditt liv, skulle du vara transa då?" Candy svarar: "Om du fick leva om Ditt liv, skulle du vara cp då?"  David: "Annars vore ju jag inte jag."
Manuset till filmen är skrivet av Jonas Gardell. Honom kan man tycka vad man vill om, men han har en otrolig förmåga att skildra människor. Det märks kanske inte alltid i hans uppträdanden på scen, men om man ser hans filmer och läser hans böcker.

Minne från Taizé

Fick nyss en bild skickad till mig. Min finaste bibelsamtalsgrupp i Taize! Uppe från väster: Gwenda (Nederländerna), Jelle (Nederländerna), Matthijs (Nederländerna), Jag, Natalie (Ukraina), Rachel (Kenya), Daisy (Nederländerna), J-T (Nederländerna), Ira (Ukraina). Saknas gör Saverio (Italien)

Lita på Piloten

Det har blivit lite dåligt med blogginlägg senaste tiden, vilket nog beror på en kombination av för mycket jobb och för lite sömn och fritid. Sådana förutsättningar gynnar inte bloggskrivandet.

Men detta innebär inte att det har varit brist på funderingar, tankar och utläggningar i mitt huvud. Tvärtom, med många långa bussturer, väntan på jobb och bussar, och ställtider, har jag haft mycket tid för mentala promenader.

Jag har alltid haft lätt för att roa mig själv, fantasi och kreativitet är något jag alltid har haft nära till, en gåva jag tackar ödmjukast för. Jag blir sällan rastlös, vilket gör att det inte är ett stort problem för mig att vänta. Dessutom har jag lätt för att slappna av och sova på exempelvis bussar, eller på nya platser. Jag tror att det var Karin Boye som skrev i sin dikt I Rörelse: ”På ställen där man sover blott en gång blir sömnen trygg och drömmen full av sång”. Jag känner igen mig i det.

Att jag har lätt för att sova i bilar, på bussar, tåg och flygplan, tror jag har att göra med att jag inte behöver ha någon direkt kontroll över vad som händer. Min lillebror är otroligt flygrädd och tycker att det är extremt obehagligt att flyga. Han kan inte heller sova i bilar eller liknande. När jag frågade honom varför svarade han att främsta orsaken var att ha inte hade kontroll. Han kunde inte kontrollera planet, eller biltrafiken, eller tåget, och därför kunde han inte slappna av.

Jag har ett annat perspektiv, nämligen att just för att jag inte har kontroll, kan jag släppa allt och överlåta det åt den som faktiskt ska ha kontroll. Det måste handla om att våga känna tillit, tro att jag inte behöver bära något som jag inte klarar av.

Samma tillit måste vi också hitta i Gud. Tron på att det jag inte klarar av att kontrollera själv, det ordnar Gud på bästa sätt.

För om jag kan lita på att planets pilot kan flyga mig säkert från en plats till en annan, trots att hon/han bara är en människa som också har fel och brister, då måste jag väll kunna lita på att Gud, som är hela alltets ”pilot”, men som inte är en människa med fel och brister, ska kunna föra mig hela vägen säkert?

Vad smakar en barndom?

Skrev detta inlägg igår kväll, men hade inte tillgång till internetuppkoppling, så postar det idag istället.

Hur smakar en barndom?

Röda, regnvåta vinbär. Ja, någonting sådant.

Jag sitter i en soffa i en radhuslänga. Bara ett tiotal meter från mig, på andra sidan väggen, ligger det som jag kallade för hemma när jag var sex år tills jag var elva. Det är altså lite drygt tio år sedan jag flyttade härifrån. Jag har inte varit här mer än någon gång sedan dess, och aldrig på det här sättet.

Rummet där jag sitter nu tillhör pappan till en kille som har varit lite storebror för mig, Christoffer.

Om jag kikar över planket ser jag in på tomten som brukade vara min. Lekstugan står kvar, och jag är nästan helt säker på att den har samma små gardiner i fönstret. Min farmor sydde de där gardinerna. Den mycket höga häcken de har ut mot vägen, planterade min mamma och pappa. En av plantorna tog sig dåligt, för min lillebror fick tag i en sprayburk och tyckte att den lilla busken skulle passa som blå. Nu står den där, som en hög grön mur.

Det rymms så mycket i väggarna på ett hus. Skratt från lyckliga lekar och bus. Gråt och skrik från bråk och slagsmål.

Familjer flyttar in när barnen är små, förskola och sexårs. Sedan följer lågstadie och mellanstadie, fritidsaktiviteter och klasskamrater. I någon bur en kanin som ungarna tröttnat på.

Under fem år hinner man uppleva en hel del, särskilt om man under de fem åren är barn. Det var här, under åren i radhus som jag lärde mig att cykla, lärde mig att läsa och skriva ordentligt, hade min första mellanstadieförälskelse, och fick min alldelles egna hund.

Men det var också här jag lärde mig att ljuga. Det var här jag lärde mig hur man gråter utan att det hörs. Hur man skyddar och försvarar sig och sin lilla bräckliga värld.

Alla hus här är likadant utformade. När jag står i Christoffers pappas hus, kan jag lätt föreställa mig hur det såg ut hos oss, fast det är spegelvänt. Hallen, köket och vardagsrummet. Och så upp för trappan. Mammas och pappas sovrum, som sedan blev bara mammas sovrum. Rakt fram lillebrors rum, med mitt rum till vänster och storebrors, som sedan blev mitt nya rum, till höger.

Jag minns att vi hade en byrå vid trappen, utanför mitt rum. Jag minns att jag brukade sitta på golvet, lutad mot byrån, när mina föräldrar bråkade. För att försöka behålla kontrollen. Jag minns hur jag tvingade mig själv att lyssna på vad de skrek åt varandra, hur jag metodiskt la undan alla känslor.

Nu sitter jag här, precis brevid. Där, på andra sidan väggen, bodde jag för lite mer än tio år sedan.

Jag var nyligen ute i trädgården. Hittade en buske med röda vinbär. När jag var liten hade vi två röda vinbärsbuskar. Jag älskade vinbär, och alla sorters bär och frukt. Har inte ätit vinbär på flera år.

Jag tog en näve vinbär och åt. Mindes.

Sneglade över staketet. Buskarna som stod där när jag var liten, är borta. Tiderna förändras, liksom husen ändrar sig efter sina inneboenden. Erfarenheter hämtar man från platser och händelser, de blir kunskaper som styr beslut och formar oss för resten av livet, vare sig vi är medvetna om det eller inte. Det märkliga är att det många gånger är de negativa erfarenheterna som leder till någonting bra i slutändan, medan de vi tyckte var bra egentligen mest höll oss tillbaka. Det är först efteråt som man märker att någonting hänt. Iblan inte ens då.

Det är underligt föresten, hur smaken av vinbär kan dra tillbaka en människa flera år. Hur man kopplar smaker till händelser eller tidsepoker. Jag vet tillexempel att en ev banorna på Supermario till Nintendo 8-bitar, smakar en speciell sorts chokladkaka. Av någon anledning har minnet av att äta en sådan kaka, samtidigt som Mario spelats, fastnat i min hjärna.

Så vad smakar en barndom? Röda, regnvåta vinbär. Bland annat.

Från Lejonhjärta till bibeltolkning

För att spinna vidare på ett tidigare inlägg, om Bröderna Lejonhjärta tolkat ur kristet perspektiv, Se här, kommer nu lite tankar kring bibeltolkning. Eftersom jag i det här inlägget och andra inlägg ibland hänvisar till bibelställen, kan jag tipsa om att söka på www.bibeln.se, skriv bara in bibelhänvisningen i sökrutan.
Så till själva inlägget:

Jag lade ju fram teorin om storebrodern Jonathan Lejonhjärta som en jesusfigur. Om nu Jonathan är en jesusfigur - vad säger det om Jesus? Eller kanske snarare, vad säger det om Astrid Lindgrens syn på Jesus, och/eller vår syn (Läs: Min syn) på Jesus, som tolkar in en jesusgestalt i Jonathan. Och kan den tolkningen säga något om oss i vårt andliga sökande?

Så återigen, om Jonathan är en jesusfigur, och Skorpan gestaltar jesusanhängarna, ger det i vår tolkning Jesus rollen som storebror gentemot sina anhängare, det vill säga oss, kyrkan och världens kristna idag. Jesus som storebror, angenämt eller märkligt?

Tanken på Jesus som vår broder är knappast främmande. den bilden dyker upp i liturgiska sånger, i psalmer (se exempel sv.ps 250), samt används även av Jesus själv efter uppståndelsen (se: Matt 28:10)

Samtidigt så möter vi många jesusbilder, inte ens bibelns Jesus är helt enhetlig. Vi möter brodern Jesus, vännen Jesus, tjänaren Jesus, men också mästaren Jesus, Gudasonen Jesus, domaren Jesus, konungen Jesus, Messias.

Är alla dessa bilder av Jesus förenliga, eller oförenliga? Och är förvirringen av motsättnignarna mellan dessa bilder något som stjälper vår tro? För visst kan vi ha svårt att ta till oss någon som hela tiden ger oss motsatta bilder? Eller är det tvärtom så att vår tro kan stärkas av detta?

Jag har tänkt en del på detta. För det första, Gud är ständigt densamme. Igår och idag och i evig tid. På samma sätt är Gudasonen Jesus en och densamme, eftersom Fadern och Sonen är ett.
Vad gör detta med våra Jesusbilder? Om Jesus alltid är densamme, kan Han inte själv förändras utifrån de bilder som finns. Alltså måste dessa bilder alla rymmas i Jesus gestalt. Alla ger de en liten del av Jesus i sin fullhet, utan att vara fullheten själv.
Vad händer om vi sedan ställer en annan fråga; nämligen den om varför alla dessa olika bilder presenteras, vad är deras syften?
För att kunna svara på det måste jag dela en av mina andra, mycket centrala övertygelser: Att Gud alltid vill möta oss där vi äroch där vi behöver bli bemötta, bekvämt eller inte.
Som exempel tycker jag mycket om att ta upp exempelvis profeten Jesajas kallelse och möte med Gud (Jes 6:1-8).
Jesaja får se Herren, och blir livrädd eftersom han är övertygad om att ingen kan se Gud och leva, särskilt som han anser sig oren. Gud låter då rena Jesaja med glödande kol, och sedan kan Jesaja besvara sin kallelse som Guds profet.
Lägg märket till i vilken ordning saker utspelar sig. Gud låter Jesaja se Honom, utan förbehåll, det är Gud som närmar sig Jesaja. Men pågrund av sina föreställningar om Gud kan inte Jesaja möta Gud utan att bli rädd, han tar ett steg bakåt från relationen genom att sätta upp en barriär, nämligen att han är oren. Gud ser vad Jesajas hinder för deras relation är, och låter därför rena Jesaja, eftersom det är vad Jesaja anser sig behöva. Först därefter kan Jesaja ta steget och besvara kallelsen.

Vad har då detta med Jesusbilderna att göra?
Jo, för om Gud och Jesus vill möta oss där vi behöver bli bemötta, behövs de olika delarna, bilderna. Vår tolkning säger på så vis också mycket om oss själva. Idag hör man mycket om betoningen på Jesus som en vän eller bror, samtidigt som vi ser ett ensamsamhälle växa fram, där singelboende, splittrade familjer och utanförskap tillhör normen. Var behöver vi då att Jesus är, jo, bredvid oss, som en vän eller bror.
Jesus möter oss där vi behöver Honom.

En vecka i Taizé del.2

Fortsättning på dagboken från Taizé:

Dag 5, torsdag 7 juli

Det har regnat mycket idag.

Skulle efter bibelintroduktionen ha reflekterat i tystnad, men ett rejält skyfall gjorde att jag inte riktigt kunde lämna kyrkan, så jag blev istället ståendes med en kille från min bibelgrupp, Matthijs, från Nederländerna. Vi pratade om hur det var att bo i Nederländerna respektive Sverige, och vi hann nog med det mesta, från infrastruktur, arkitektur och byråkrati, till relationer mellan länder, flyktingfrågor och en hel del om språkliga likheter och skillnader.

Vi satt brevid varandra under lunchbönen, så jag fick chans att verkligen förbättra min holländska under sången ”Idere nacht verlang ik”. Mycket trevlig kille!

Under eftermiddagen efter det andra bibelmötet, var jag på möte i El Abiodh, ett möte som handlade om att stanna för en längre tid i Taizé. Fick svar på en hel del frågor, och är allt säkrare på att jag vill komma tillbaka hit under våren. När under våren återstår att se, kring början av mars kanske.

Efter det mötet var det ytterligare ett möte, ett Sverigemöte med den svenske broder Johan, och broder Matthew som vi som varit i Taizé tidigare fick gå iväg och tala med, om livet i Sverige, hur det är att vara ung och troende. I smågrupper fick vi diskutera frågor som ensamhet, hur man står upp för sin tro, hur man får in mer religion i ungdomsgruppen osv.

I min grupp talade vi om hur man försvarar sin tro, inte en helt lätt fråga.

Under kvällsmaten var det lite uppbehåll i regnet, och maten var god, pasta med köttfärssås typ.

Under kvällsbönen talade broder Alois, med översättningar på massor av olika språk.

I slutet av kvällsbönen, tog jag mod till mig och gick för att tala med en av bröderna, som alltid finns tillgängliga efter kvällsbönerna för samtal. Valde att tala med Matthew, eftersom jag träffat honom en del under bibelintroduktionerna.

Jag frågade honom lite om hur jag skulle hantera min egen familj som inte är kristen, hur svårt det kan vara att tala om tro, när man inte vågar, och hur det känns när någon gör sig lustig över något som är så otroligt viktigt för mig. Och att det ibland känns som om jag är feg och nästan förnekat min tro vid de tillfällen då jag inte vill tala om den.

Han svarade att jag absolut inte behövde känna mig feg. Det bästa sättet var att vara ödmjuk och med handlingar visa min tro, och när någon säger något som sårar, så säg ifrån.

Det kändes bra att få lite råd och bekräftelse.

Bröderna och systrarna här fascinerar mig. Det finns ett slags ljus i deras ögon, och det liksom skimmrar om dem. Och det smittar av sig i alla som är här. När jag ser mig omkring i kyrkan, ser jag samma ljusskimmer bland oss alla. Visst måste det väll vara Guds ljus som återspeglas genom människorna här, och som går ut över och genom oss?

Det kan inte vara något annat.

Dag 6, Fredag 8 Juli

det slog mig just att veckan snart är slut på riktigt. Separationsångesten slog till. Snart börjar sommarlovsvardagen igen. Känslan av att lämna den här platsen.. Jag vill inte!

Hur behåller jag friden?

Hade ett spännande och mycket intressant samtal med min bibelgrupp om kulturskillnader, och hur vi ska göra för att världen ska bli en bättre plats. Vi talade en hel del om det faktum att vi västerlänningar söker ossså långt bort i världen för att förändra den, till Kenya tillexempel (vi har en gruppmedlem från Kenya), och när man inte har möjlighet att söka sig till en annan världsdel för att hjälpa, så gör man ingenting, för man vet inte hur. Istället för att se sig om på hemmaplan, börja med de små sakerna.

Snackade lite mer med min nyfunna vän Matthijs. Han sa att jag ”have a cute face, especially when you speak about donkies”. Tar det som en komplimang.

Men dagens mest speciella händelse ur ett religiöst perspektiv, var att krypa fram på knä till korset.

Varje fredag firas ett speciellt långfredagsmoment under kvällsbönen, när korset läggs ner, och man får gå på knä fram och lägga pannan mot korset för att överlämna vad man bär på.

Jag var på utsidan av kyrkan för att ta lite luft och vänta ut tiden så att det inte skulle vara så många påväg fram till korset, kön kan nämligen bli ganska lång, uppemot 45 minuter på knä är ganska smärtsamt. Men så beslutade jag mig för att gå in. Jag såg att det fortfarande var väldigt många vid korset, men bestämde mig ändå för att ställa mig i kö på knä. Sakta kröp den frammåt, då jag plötsligt upptäckte att jag stod brevid min gamla gymnasielärare.

För att ge lite bakgrund: I våras bestämde jag mig för att jag måste göra upp med och släppa taget om vissa saker, förlåta och gå vidare. Bland annat så var jag under mina sista två år i gymnasiet, och särskilt under det andra året, inte så engagerad i skolarbetet. Mådde inte så bra på flera sätt och kunde inte hitta motivation. Jag fick dåliga betyg och hamnade i en del små konflikter, bland annat med ovan nämnda lärare. Sedan slutade läraren, jag gick ut skolan med riktigt kassa betyg och med mycket irritation gentemot mig själv, och mot bland annat den här läraren. Så träffades vi inte mer på ett tag, inte förens förra året i Taizé, när en grupp från hennes församling och vi från Norrtälje råkade vara här samtidigt. En slump kanske, det var många svenskar just den veckan. Vi hälsade lite artigt på varandra, men inte mer än så.

Inför den här sommaren bytte vi i Norrtälje Taizévecka, men gissa vilka som av någon anledning också gjorde det? Precis, min gamla lärares församling. Kanske fortfarande bara en slump, visst. Men det faktum att jag utan vetskap väljer att krypa fram till korset för att överlämna allt gammalt, och hamnar precis brevid en av de personerna.

Först tänkte jag att nej vad fel och konstigt det här blev nu, inte alls som jag ville, krypa fram med henne, hur ska jag reagera nu?

Men så insåg jag plötsligt att det var just därför. Vi var här tillsammans just för att få möjligheten att verkligen överlämna allt, trots våra tidigare meningsskiljsaktigheter och historia.

Gud har verkligen speciella metoder för att ge oss, inte alltid vad vi vill ha eller tror oss vilja ha, utan vad vi behöver, när vi behöver det. Fast vi inte alltid inser det.

Jag blev så tagen av tacksamhet gentemot Honom när jag låg med pannan mot korset, att jag inte kunde hålla tillbaka tårarna. Med pannan mot korset, vid Jesu fötter, grät jag av tacksamhet.

Dag 7, Lördag 9 Juli

Inspirerad av gårdagens andliga upplevelse ställde jag larmet på halv sju, smög upp och tog en dusch, klädde mig och gjorde mig i ordning. Det kändes nästan som en reningsritual på något vis. Gick sedan iväg till kyrkan, innan någon annan i baracken ens hade funderat på att vakna.

La mig på golvet i kyrkan och bara var stilla en stund.

Efter frukost var det dags för vår sista bibelintroduktion. Intressant nog var att en av frågorna till texten lik lite av det jag tidigare under veckan samtalade med Brodern om. Att behöva försvara sin tro, och att bli sedd som konstig och annorlunda för att man är kristen. Jag kunde bara le, vilket nog Broder Matthew märkte nog det, för han frågade ”Martina, do you agree?”

Sista träffen med bibelgruppen gick lite för fort. Tråkigt, för jag kommer att sakna dem, vi har haft det så bra tillsammans, med djupa samtal och skratt.

Efter bibelgruppssamtalet upptäkte jag att mitt anteckningsblock/dagbok saknades. Den gick inte att finna någonstans. Så efter lunchen gick jag till La Morada, och lyckades tillslut återfå blocket efter lätt förvirring då den ansvarige för lost and found talade nästan enbart spanska, och min spanska är ganska så begränsad.

På eftermiddagen valde jag en workshop som handlade om att göra val och fatta beslut, men jag var så sjukt trött, eftersom jag tidigare under dagen mådde lite illa och tog en åksjuketabblet, som har bieffekten att man blir väldigt trött. Så jag gick och la mig en timme.

När jag sedan vaknade vid 17.30 sammanstrålade jag med Andreas och gick på en tysk-luthersk mässa i den lilla bykyrkan. Den leddes av tre präster, varav en av dem kvinna. Det var svårt att förstå vad som sades eftersom min tyska är begränsad till typ en mening (Ich liebe Kartoffelsalat), men rent liturgiskt var det ganska lätt att hänga med, momenten skiljde sig inte såmycket från Svenska kyrkan.Det svåraste var måltiden, då vi skickade brödet mellan oss, och delade ut till varandra. Eftersom min tyska som sagt inte är den bästa fick jag säga ”Body of Christ” istället, det fungerade nog bra tror jag.

Sedan hade Andreas såklar ett tiotal frågor till prästerna, som svarade så gott de kunde. Det var rätt coolt att ha deltagit, se hur mycket likheter det finns.

Och sedan kvällsbön med ljuständning. Jag älskar när barnen går mellan de många bröderna och tänder deras ljus, som sedan tänds vidare tills hela kyrkan består av små ljuspunkter. Barnens medverkan i gudstjänsten är vackert. Och alla ljusen, sångerna...

Talade återigen med Broder Matthew. Uttryckte lite frustration över att inte förstå hur Gud tänker och varför Han valt mig, varför han gör det så svårt.

Han svarade något i stil med att Gud väljer oss alla, och att det är något som man helt enkelt måste vara tacksam för, och låta sig ledas. Och att det kräver mycket mod, och visst kan det vara en kamp, men att gud alltid är med. Han gav mig också rådet att när jag kom hem tala med någon som har erfarenhet av tro, någon typ av andlig vägledare, särskilt eftersom jag inte kan tala med min familj om tro.

Så vem ska man välja som andlig vägledare, mentor i tron?

Efter samtalet tackade jag honom så mycket, dels för samtalet men också för hela veckan med bibelintrodutioner och sådant, jag har lärt mig så mycket.

Jag är fortfarande fascinerad över energin bland bröderna och systrarna, deras sken. Det är inspirerande.

Dag 8, söndag 10 juli

Hemresedag med uppstigning och städning. Lyckades få plats med allt jag ville i ryggsäcken utan problem, men pallen och tallrikar får jag ta som handbagage.

Regn i luften och diverse skurar.

Efter frukosten firades mässa i kyrkan, lite annorlunda än de vanliga taizébönerna, men fint iallafall.

Sedan väntan innan bussen kom, mer väntan på att få packa, lunch, och ännu mera väntan innan vi kunde ge oss iväg. Hela förmiddagen var rätt plågsam, för efter mässan vill man bara iväg, inte för att man vill lämna Taizé, utan för att man vill slippa hela den utdragna separationsprocessen på något sätt.

Så äntligen åkte vi.

Väl på bussen fick jag såsmåningom sitta ensam, skönt faktiskt, inte bara under natten då man kan sprida ut sig lite, utan skönt även annars, slippa trängas och kunna vara lite asocial om man vill.

Nu lämnar vi Taizé, Frankrike och hela denna vecka, och beger oss mot Sverige och vardagen igen.