Nemas problemas?

Vet inte om Joakim förstår hur bra det var, det han sa igår under lektionen i troslära. Precis innan benstäckarrasten på fem minuter, efter att vi pratat om sådana där lätta saker som "Vad är Gud" och liknande, ställer läraren frågan: "Några problem?", varpå de flesta skakar lite på huvudet och börjar resa sig. Men Joakim svarar: "Nej, inga problem direkt, men jag förstår det inte."
Tycker att det är så underbart sagt, för så är det ganska ofta kan jag känna, särskilt när vi diskuterar de stora frågorna om tro och liv. Vi förstår inte alltid allt, men det kan vara okej, det behöver inte bli ett stort hinder och problem.

Jesus sträckte genast ut handen

Min reflektion kring Matt 14:29-31, som jag skrev inför en middagsbön nyligen. Detta är en något mer utvecklad och iordningställd version, eftersom jag då jag talade gjorde det ganska fritt. Texten handlar alltså om hur Jesus går på vattnet, och när lärjungarna ser honom blir de rädda, men Jesus säger till dem att det är han, och då vill Petrus gå på vattnet fram till Jesus.


(Matt 14:29-31) "Han sade: "Kom!" och Petrus steg ur båten och gick på vattnet fram till Jesus. Men när han såg hur det blåste blev han rädd. Han började sjunka och ropade: "Herre, hjälp mig!" Jesus sträckte genast ut handen och grep tag i honom. "Du trossvage", sade han. "Varför tvivlade du?"

Jag återupptäckte den här texten ganska nyligen. Tidigare har jag ibland tyckt att den har varit lite svår, jag har på något sätt känt att Jesu ord till Petrus, "Du trossvage, varför tvivlade du?" har låtit så hårda och förebrående, nästan lite anklagande på något sätt.
Om du tvivlar så sjunker du, drunknar och är evigt förlorad, så se till att ha en stark tro så att du kan gå på vattnet bredvid Jesus utan att tvivla och sjunka.
Ser man texten på det sättet så blir det väldigt hårt och skrämmande, och jag vet att det inte bara är jag som har upplevt det så, det finns flertalet filmer och böcker där någon av karaktärerna brottas med just den här bilden av tvivlet som något som inte får förekomma, för då sjunker man. Som exempel kan jag nämna miniserien De halvt dolda som gick på SVT för ett par-tre år sedan, där en av karaktärerna, Ragnar, som är uppväxt i kyrkomiljö, får höra texten om Jesus som går på vattnet och Petrus som sjunker. Hans mamma förklarar för honom att det handlar om att allt är möjligt bara man tror. Straxt efteråt ser han sin mamma gå genom isen och drunkna. Ragnar drömmer sedan om hur han sitter i en båt och ser sin mamma tillsammans med Jesus stående på vattnet en bit bort, men när han ska gå till dem faller han hejdlöst i det kalla vattnet och hur han än kämpar kan han inte ta sig upp.
 Har man den synen på texten blir den tung, för då blir tro plötsligt en prestation, och jag vet inte om det bara är jag, men när jag tänker tro i kontexten prestation så lägger det sig som ett tryck över bröstet och oron kommer krypande (Vilket inte direkt hjälper mot tvivlet).
Men läser man texten en gång till, faller det kanske ett nytt ljus över den, vilket det gjorde för mig för ett tag sedan, då jag gjorde upptäckten att det är ju inte alls så att Jesus förebrår den som tvivlar. För när Petrus blir rädd och börjar sjunka, så står inte Jesus en bit bort med armarna i kors och suckar "Nehe, det var väll det jag trodde, du fixade inte det här, sorry, dig vill jag inte ha att göra med längre".
Nej, det är helt tvärtom.
Det finns en liten rad i texten som jag tycker är helt avgörande på många sätt, nämligen början av vers 31: "Jesus sträckte genast ut handen och grep tag i honom. [...]"
Och genast tycker jag att texten ändrar karaktär i mina ögon. Trycket över brösten lättar och försvinner, för i den meningen finns ingen oro och rädsla kvar, endast kärlek. För visst är det så att när vi sjunker ner i tvivel och rädsla, så är Jesus där och sträcker sig efter oss, griper tag i oss och håller oss. Han överger inte, han är där med oss. Och orden, "Du trossvage, varför tvivlade du?" är inte längre fyllda av förebråelse och anklagan, nej, i dem finns bara den djupaste kärlek och omtanke.
"Jesus sträckte genast ut handen och grep tag i honom."

Tillbaka i bloggvärlden!

Ber först och främst om ursäkt för en tids frånvaro. Jag har flyttat tillbaka ner till Helsjöns Folkhögskola, och det har tagit lite tid att komma i ordning, både rent fysiskt på rummet och sådant, men också komma på plats mentalt med alla nya människor och intryck. Nu börjar allt hamna på plats, nästa vecka börjar lektionerna på riktigt, vi  kör igång med elevledda andakter i kapellet plus kapellvärdskap.
Första elevledda middagsbönen ska för övrigt jag och två till hålla i. jag har fått i uppgift att läsa en bibeltext och hålla någon typ av reflektion. Texten blir från Matteus 14, när Jesus går på vattnet. Reflektionen lägger jag upp här så småningom, jag måste bara skriva ner den först. Har grunden klar i huvudet.
Måste säga att det känns bra att vara tillbaka på skolan igen. Helsjön är den bästa skola jag har gått på någonsin. Det ska bli så spännande att se hur den här kursen, Svenska Kyrkans Grundkurs, kommer att vara. Förra läsåret läste jag ju allmän linje.
Min nya klass verkar i alla fall bra. Lite blandade åldrar, jag och några till som är i 20-25årsåldern och några som är 40+. Tror att det är nyttigt med lite olika åldersgrupper och erfarenheter, det ger vidd åt diskussioner och fler perspektiv. Ska som sagt bli intressant att se vad kursen kommer att bjuda på.
Blev föresten invald som ordinarie i skolans Kursråd. Från suppleant i Studeranderådet till ordinarie i Kursrådet, uppköp eller nerköp? Det återstår att se.
Imorgon är det utflykt till Varberg som gäller. Skolan bjuder, mycket snällt!

Slut på sommaren

Så är det dags. Äntligen. Imorgon åker jag iväg mot söder igen, åter till Helsjöns Folkhögskola. Jag har längtat, verkligen! I höst ska jag ju läsa Svenska kyrkans grundkurs, och det ska bli riktigt skoj! SKGarna i våras och i höstas verkade ha så sjukt intressanta lektioner, jag som gick allmän linje var lite avundsjuk ibland.

Hela dagen har jag rotat ihop mina prylar. Kläder, saker och grejor. När man tror att det börjar bli klart, kommer man på nästa grej. Hopplöst. Förmodligen tar jag med mig mer än jag behöver, det brukar vara så.

Men den här terminen får jag iallafall skjuts ner. Skönt, förra året åkte jag tåg och buss, sjukt jobbigt med flera tunga väskor. Nu passar mamma och styvpappa på att hälsa på någon släkting, som en bonus, så jag får åka bil, härligt!

På måndag är det dags. Sweet!

Ljudet av en tyst skog

Jag har nog aldrig varit rädd för mörker. Aldrig sådär riktigt mörkrädd som många är. Tvärtom kan jag snarare njuta av att gå en promenad mitt i natten. Under en period i gymnasiet hade jag en vana att ta med min hund, som inte behöver koppel, på en promenad ungefär en halvtimme kring midnatt. Nu är det tyvärr inte möjligt längre, eftersom min hund har blivit lite för gammal och inte hör så bra längre, vilket gör att jag inte kan ropa på henne om det kommer en bil eller så.
Men promenader ensam, och särskilt på kvällen eller natten, är fortfarande betydelsefulla. Jag vet inte riktigt vad det beror på. Kanske har det att göra med hur annorlunda perspektivet blir när det är mörkt. Under dagen använder vi människor mest vår syn. När vi inte kan det finns det plats för de andra sinnena att träda fram. Därför hör vi andra ljud än vanligtvis, känner nya dofter. Vi börjar röra oss annorlunda, inte bara för att vi måste vara försiktigare eftersom vi inte ser, utan också för att vi blir känsligare för hur marken känns under oss. Vi kan till och med märka att luften smakar på ett nytt sätt.
Det är en märklig upplevelse.
För mig är det ett sätt att slappna av, rensa hjärnan. Lite som meditation eller tyst bön. Något som jag ibland behöver mycket av, eftersom jag ibland har återkommande perioder med sömnsvårigheter och mardrömmar.
Promenader över huvudtaget är ett bra sätt att få lite egen tid. Och det är något i rörelsen som skapar i oss. Det är ingenting nytt. Rörelse är centralt i många andliga övningar och traditioner. Inom judendomen är det vanligt att man under bön gungar fram och tillbaka, och i flera religioner har andliga vallfärder, pilgrimsresor, varit vanliga och är än idag, liksom radband, då man ständigt rullar pärlor mellan fingrarna medan man ber. Man ser ett tydligt mönster, där rörelsen är återkommande.
För mig är promenaderna, dagtid som nattetid, nästintill heliga. Om jag utan förvarning blir störd kan jag bli väldigt irriterad för en lång tid framöver.
Så det kanske är någonting att pröva. Fler promenader åt folket, eller något sådant.

In manus tuas...

Fört och främst vill jag tipsa om Taizés hemsida, där man kan lyssna på delar av bönerna från Taizé. Länk hittar du här. man kan även lyssna på några av sångerna osv. Det är inte riktigt samma sak som att vara på plats, men å andra sidan är ingenting som att vara på plats. Inte ens den bästa taizémässa i Sverige kan bli som en bön i Taizé. Men det här ger kanske en lite skymt. Bönerna är liveinspelade, vilket gör att man hör alla små ljud, som hostningar, felsjungningar osv, underbart!

Dagens andra fundering har med ämnet tatuering att göra. Jag vill tatuera mig igen, men är ännu inte helt säker på exakt hur jag vill ha tatueringen, eller om jag ska göra två. För det första vill jag ha en Jesusfisk på handleden. Jag har ju en pusselbit på vänster handled, och fisken skulle i så fall sitta på höger handled. men jag vill dessutom ha en text. Här kommer det svåra. För det första vet jag inte helt säkert vilken av texterna. Det ena är In manus tuas, Pater, commendo spiritum meum. Det är den text som jag lutar mest åt. Den andra eventuella texten är Mane nobiscum, Domine Jesu Christe. Båda texterna är taizesånger. Den första betyder Fader, i dina händer lämnar jag min ande, vilket enligt Lukasevangeliet är Jesus sista ord på korset. Det är en text som fungerar alltid, i alla tider och i alla situationer. Den andra texten betyder Stanna hos oss, Herre Jesus Kristus. Jag lutar mer åt den första texten. Men frågan är om man kan kombinera den med fisken på ett snyggt sätt? Eller ska jag dela upp det till två individuella tatueringar?
Jag ska skissa lite, fundera lite mer. Kom gärna med åsikter, förslag och idéer!

Om du fick leva om ditt liv..

Hittade en av mina favoritfilmer idag. "Livet är en schlager".
Filmen handlar om Mona, en schlagergalen fyrabarnsmamma med en brorsa som är transa och sjuk i aids och en man som är arbetslös. Mona är assistent åt David, som har en cp-skada.
Filmen innehåller en av de bästa scenerna någonsin, nämligen den då David ligger på sin säng och är arg, ledsen och sviken, då han får besök av Candy (Monas bror). En bit in i scenen frågar David "Om du fick leva om ditt liv, skulle du vara transa då?" Candy svarar: "Om du fick leva om Ditt liv, skulle du vara cp då?"  David: "Annars vore ju jag inte jag."
Manuset till filmen är skrivet av Jonas Gardell. Honom kan man tycka vad man vill om, men han har en otrolig förmåga att skildra människor. Det märks kanske inte alltid i hans uppträdanden på scen, men om man ser hans filmer och läser hans böcker.