Bibel, kreativitet och att räkna till tio

Har varit en slitig men mestadels bra vecka. Jag är helt slut!

I måndags hade vi på Sv. kyrkans grundkurs, plus bibellinjen, en heldag med Bibeläventyret. Bibeläventyret är en metod att lära ut och komma ihåg bibeln med hjälp av en kombination mellan ord och rörelser. Fantastiskt roligt och det fungerade verkligen att memorera alla 77 rörelser så att man tillslut kunde hela Gamla testamentet. Härlig dag!

Resten av veckan har gått i skapandets tecken. Vi har hållit till i skolans kreativa hus, Bergshällan, där vi i grupper har fått skapa vad vi velat på temat "Möten". Jag och några till bildade en grupp med tanken om att skapa en korsvandring ute i skogen kring skolan. Utrustade med kreativitet, entusiasm samt en del verktyg som sågar, knivar och hammare, fick vi gå lös på medelstora block av lättbetong. Idag blev vi färdiga, och resultatet blev totally awesome, för att använda korrekt svenska. Jag lär lägga upp bilder vid lämpligt tillfälle.

Arbetet har som sagt varit toppen, i alla fall mestadels. En liten irritation har varit att en av gruppmedlemmarna, som även vanligtvis är en rätt så speciell person, har gått mig på nerverna under stor del av tiden. Dels genom att inte vara där hon ska, göra det hon behöver göra, men också genom att komma med orimliga förslag, vägra att samarbeta och kritisera och vara allmänt negativt inställd. Det är tråkigt när det blir så, och är man dessutom ganska trött och arbetar hårt, så kan det vara svårt att hantera en sådan person. Jag har flertalet gånger behövt andas in och räkna till tio, och med en verklig kraftansträngning kämpat med att hålla tand för tunga för att inte slänga ur mig något riktigt elakt och destruktivt. Men jag kan nog stolt säga att jag lyckats hålla mig riktigt bra, inte sagt något förhastat, men ändå visat vad som är okej och inte.

Man brukar säga att om man ber Gud om tålamodets gåva, ger han då tålamod, eller möjligheten att vara tålmodig? Det senare är vad jag har fått idag, och jag tror att jag, trots att det var stressande, irriterande och frustrerande, ändå har lärt mig något, och kanske vuxit lite. Förhoppningsvis.

Nu ska jag packa ihop lite prylar, för imorgon tar jag tåget hem mot Stockhomshållet igen. Visserligen bara över helgen, måndag åker jag ner till skolan, men i alla fall. På lördag ska jag på dop, och mellan lördagen och söndagen ska vi fira min mormor som fyller jämt. Misstänker att jag kanske återigen kan få möjlighet att pröva mitt tålamod, men jag räknar med att ha en mestadels rolig helg.

Allt gott mina vänner!

Våga tilliten

De senaste dagarna då jag vaknat och halvt medvetslöst kravlat mig upp ur sängen har det varit tungt. Det märks att mörkret börjar komma, trots att jag alltid har sovit med rullgardinen neddragen, så har hittills någon form av morgonljus ändå letat sig in, om än väldigt lite. Men så är det inte riktigt längre, för morgonen är mörkare nu än för några veckor sedan. Det gör mycket för uppvaknandet. Hela jag skriker att det verkligen inte är morgon än, fast mobilens väckningslarm är av motsatt åsikt.
Men så, när jag trots allt lyckats ta mig upp, och stapplar fram till fönstret, och drar upp rullgardinen, då möts jag av hela vår jords fantastiska härlighet. I kyrkan under högmässan finns det en del med det latinska namnet Sanctus, dvs Helig, då vi sjunger hur jorden är full av Guds härlighet. Det är vad jag slås av när jag nyvaken står vid fönstret på morgonen. Det lätta fuktiga morgondiset som stiger mot skyn, sjöns spegelblanka vattenyta, och trädens numera brandgulröda löv blandat med de mörkgröna barrträdens spetsiga toppar, allt omgivet av morgonljusets nästan tvekande men ack så beslutsamt starka vilja att genomtränga världen.
Det är så underbart vackert. Samtidigt finns det en djup vemodig och sorgsen känsla i höstens klara färger. De bär på vetskapen om att deras tid snart är förbi. Tiden hastar, redan ikväll har många löv släppt taget om sitt fäste och seglat ner mot den gråfuktiga marken där de multnar ihop till en brunkladdig massa.
Hösten och våren är stilla stressade årstider. Först lång väntan, aningar som är knappt märkbara men trots det tydliga. Blåser det inte lite kallare idag? Är inte kvällen lite mörkare? Så är man plötsligt där, då man inser att tiden för sommarens sista dopp är förbi. Man kommer på sig själv med att se sig om efter en extra tröja innan man går ut. Man stänger fönstret till sovrummet om natten, och de där kortbyxorna man använde så frekvent ligger dag efter dag kvar i garderoben. Det går fort, och just därför dyker alla dessa tunga känslor upp då jag ser de vackra utanför fönstret. För dess tid är snart passerad. En tid av mörker, fukt, kyla och trötthet står för dörren. Och efter det isig snö med allt vad det innebär av skottning, hårt arbete, förseningar i trafik och tärande på både kropp och själ.
Hur kommer det sig att vi klarar detta år efter år? Det måste ju vara förhoppningen och tron på att det kommer nya tider efter det hårda och svåra. Detta vet vi, att en årstid efterträds av en annan. Den kunskapen har vi förvärvat empiriskt såväl som logiskt vetenskapligt. Men för mig ligger en viktig aspekt också i min tro. I Nya Testamentet säger Jesus att vi inte ska göra oss bekymmer, att morgondagen får bära sina egna bekymmer. Det är tryggt att vila i. Det sägs också (jag har inte kontrollerat), och fraser som "Var inte rädd", "Känn ingen oro", och liknande, återkommer 366 gånger i Bibeln. Det är ganska exakt en gång per dag om man slår ut det, plus en extra om det inte är skottår. Förtröstan om en morgondag, en ny tid, ligger i tron och tilliten till att Gud är Gud, och bär allt.

Växa och vårdas med kärlek

Mina små basilikafrön har som tidigare nämnt slagit rot och skjutit skott. Ljust gröna och vackra är de, om än fortfarande späda. Men de börjar märkas en påtaglig styrka hos dem, de är inte riktigt lika sköra som de där första dagarna då de letat sig upp ovan jord.
När jag ser på mina små skott blir jag alldeles varm och stolt över dem. På något sätt tycker jag att de är de vackraste små växter jag någonsin skådat. Jag vill ge dem all omvårdnad jag kan, se dem växa och mogna till rika basilikaplantor som verkligen lever upp till sin potential. De är mina, tillhör mig, och någonstans där väcks en kärlek för dem. De är så fantastiskt underbara. Jag känner mig lite som den nyblivne föräldern som ser sitt lilla skrynkliga knyte och tänker: Detta barn är det finaste i världen. Mina gröna skott, de finaste.

Så pysslar jag med mina små, då tanken flyter genom mig: Undrar om det inte är lite på detta sätt som Gud känner för oss, och för hela sin skapelse. Han har skapat oss, och vill vårda, följa och se oss växa till rika plantor, just bara för att vi är Hans, vi tillhör Honom.