På stadig grund: juli 2013

Allt oftare känner jag att många har den föreställningen att andlighet, Gud, tro och kyrka, är något som kan och ska konsumeras, något som man köper sig till och investerar i.
Jag tror att detta kan vara ett av kyrkans stora problem. Människor kommer, och fostrade i konsumtionsandan förväntar sig att finna en färdigpaketerad lösning som direkt matchar alla deras behov (för kunden har alltid rätt), och när de inte omedelbart finner detta ger de upp och hoppar på nästa tåg.
Ibland känns det som om kyrkan själv också tror att det ska vara på detta sätt. Vi måste möta konsumentens efterfrågan. Konsumenten tycker det är för krånglig liturgi, ja då drar vi ner på liturgin. Konsumenten tycker det är för mycket orgelmusik, ja då tar vi bort den. Konsumenten tycker det är svårt det här med synd och skuld, ja då försöker vi klä om det och ta bort det.
Missförstå mig inte nu! Jag tycker absolut att kyrkan måste vara lyhörd för människors behov och lyssna. Det är kanske en av de viktigaste saker vi kan göra som kyrka. Men jag tror inte att det är bra att ständigt försöka tillfredsställa allas önskemål och ständigt vara tillags. Då riskerar vi att urvattna allt, och kanske också göra människor en björntjänst. Jag tror att många som kallar sig sökare är ute efter just någonting annat än det vardagliga stressiga och snabbt tillfredsställande. Men kanske vet man inte om det själv.
Jag menar inte alls att som någon slags allvetande översittare tala om vad folk vill ha egentligen, inte alls. Nej, jag menar bara att vi inte ska vara så snabba i mötet med andra, att vi tror att det första vi hör egentligen är vad som sägs, och omedelbart ge en snabb respons och "lösning".
Som om en person skulle komma och säga "Jag är så stressad och har ett hektiskt liv, så jag tänkte att kyrkan kanske skulle vara en bra plats som omväxling, men högmässan, den är ju så långtråkig och svårbegriplig, högtravande och seg". Vad kan vi då ge för respons? Jo, vi kan antingen hålla med, kanske börja prata om att förändra musiken till något mer modernt lovsångsaktigt, dra ner på liturgiska moment, dra upp tempot och göra det mer anpassat till önskemålet. Eller så kan vi kanske fundera på vad som ligger bakom att personen ifråga tycker att något är segt, tråkigt och svårbegripligt. Kanske är det ovana? Om livet annars är hektiskt kan lugnet kännas främmande och konstigt. Kanske är det okunskap? Känner man inte till varför vissa saker görs och sägs så kan det bli väldigt märkligt. Eller så är det helt enkelt så att det behövs en förändring. Men jag tror det är viktigt att tänka ett extra varv.
Sedan tror jag, som jag nämnt tidigare, att det absolut finns behov av olika typer av gudstjänster, och olika uttryckssätt. Alla är inte lika, och alla uppskattar inte samma saker. Men vi måste också våga bjuda in till att pröva, och inte ge upp för första bästa motstånd när vi inte gillar något. (Jag vet tex att jag ogillar såkallade lovsångsgudstjänster och liknande, för jag har varit på typ tusen och prövat massor, och det är inte min grej. Men jag viftade inte bort det efter första gången)

För att komma tillrätta med detta tror jag att nyckeln ligger i att få människor att sluta se sig som konsumenter av kyrkan, och istället göra dem till den del av kyrkan som de faktiskt är. Och vi som känner oss som kyrka måste våga ställa motfrågor. Tycker du inte om det här, varför? Hur tänker du då? Vad tror du det beror på? Och vi måste våga tala om våra egna erfarenheter, bjuda in våra perspektiv. Okej, du gillar inte det här, av den och den anledningen. Jag hör vad du säger och kan sätta mig in i ditt perspektiv, men låt mig nu berätta hur jag tänker. Våga också föreslå att man prövar igen och igen, istället för att försöka fixa med en ny lösning. Och framförallt; sluta tänk att man måste fixa saker och vara till lags jämt!

Nu har det varit ett ganska så långt uppehåll på bloggen för min del, men det blir det ändring på från och med nu. Största anledningen till bloggtorka har varit att jag spenderat ett par veckor i Taizé, där dator och internet inte är så hög prio. Inte alls faktiskt.
Så det får bli vad detta nystartsinlägg får handla om!

Vi, det vill säga Norrtäljegänget, som blev Norrtäljeduon bestående av mig och Rebecka, åkte ner tillsammans med härliga Örsa, som vi lärde känna under deras helgläger med taizétema. Det blev väldigt lyckat, och oj vilket härligt gäng måste jag säga!
För mig och Rebecka kan man väll säga att resan startade redan på fredagen. Resfebrig som jag alltid blir (märkligt, jag reser ju faktiskt en del och borde börja bli van tycker man) lyckades jag knappt äta eller sova torsdagen till fredagen. Upp tidigt och hade bara packning och resandet i huvudet. Sedan möta upp Rebecka på kvällen och buss ut till Örsundsbro, där vi fick supergod grillad mat, och sedan filmmys i kyrkstugan, innan det var dags för ett par timmars sömn. Vi sov på golvet, så helt bekvämt var det kanske inte, men för mig funkade det helt okej. Sedan upp vid fyra, och hoppa på bussen. Lite mer än trettio timmar tar bussresan ner till Taizé. Natten genom Tyskland är den värsta biten, och återigen blev det inte mycket sömn, kanske 1-1,5 timme totalt under natten. Men så närmade vi oss äntligen. Vad lyckas busschauffören med då? Jo, han kör fel och hamnar på massa småvägar på den franska landsbygden. Jippie... Vi lyckades hitta rätt tillslut, och vi tog oss fram. Visserligen missade vi lunchen, men ärligt talat så var det ingen jätteförlust.
Barack lyckades vi få också, och jag lyckades snappa åt mig förmiddagsjobbet Welcome on the Field, som innebär att man går omkring på området och kollar så att allt är som det ska, att alla hittar till sina jobb och bibelintroduktioner och följer schemat, och att allt är okej. Blev dessutom igenkänd som ez-permanent (Permanent kallas de volontärer som stannar en längre tid i Taizé) av den broder som hade ansvaret för jobbet, så jag och en gammal bekant, Franz, blev satta i circulation-team, vilket mest innebar att gå omkring bland bilarna på parkeringen och kolla om det fanns något som såg misstänkt ut (lokala bilar som inte borde vara där, potentiella tjuvar och liknande), kolla området kring Oyak så att ingen tex stod där och rökte på, och lite sådana saker. Inget sådant inträffade som tur var, utan de flesta personer vi mötte var sådana som var lite vilse och inte visste vart de skulle för sin bibelintroduktion eller liknande. Vi hade en del lite mer dramatiska incidenter förvisso: En ung tjej som låg utanför kyrkan, och som inte mådde bra. Hon nämnde något om hjärtklappning, och vi kunde hjälpa henne att ta sig till sjukstugan, så det kändes bra.
En annan dag såg vi en bil som stod parkerad lite märkligt och med varningsblinkers påslagna, precis utanför butiken. Märkligt tänkte vi, och gick för att kolla läget. Ingen var i närheten, men så såg vi något som rörde sig i bilen. Det var ett litet barn, kanske i tvårårsåldern, som kröp omkring helt fritt därinne. Detta gjorde att vi fick lite panik både jag och Franz. Dels så vet jag inte hur det är med tvååringar i er närhet, men de flesta jag har mött kan få för sig att pilla/vrida/trycka/dra i det mesta, och kanske särskilt i det som ser ut som knappar/spakar/nycklar osv. Inte helt säkert att lämna i en bil med andra ord. För det andra, och nästan ännu värre, så var bilen ställd mitt i den gassande solen, och det var lätt över trettio grader ute. En bil blir stekhet på bara minuter. Fönstret på förarsätet var nerhissat kanske ett par centimeter, knappast tillräckligt, och dörrarna var låsta. Vi började desperat titta oss omkring efter ägaren till bilen. Eftersom barnet verkade piggt så var det inte helt akut. Vi fick hjälp av en fransk kvinna att kommunicera med barnet. Men vi började överväga hur vi skulle kunna krossa rutan om det skulle bli nödvändigt. Efter ett par minuter kom det dock en fransk kvinna ut från butiken. Hon verkade inte alls förstå varför vi var så uppjagade, och hon menade att hon bara varit borta max fem minuter, och att ACn hade varit på (bilen var avstängd..). Så det blev inget dramatiskt slut, men lite läskigt var det.
På eftermiddagarna hade jag bibelintro, lett av fr. Francis. Tre av de fyra bibelintron jag har haft på fältet har varit ledda av honom. Jag vill inte gnälla, han leder väldigt bra bibelintron, men kom igen, någon annan kunde det väll varit, för omväxlings skull? Återigen blev jag igenkänd som ex-permanent, och en av dagarna, bara minuter innan vi ska börja, kommer han fram till mig och frågar om jag kan tänka mig att säga något dels om att vara i tystnad några dagar (en möjlighet som finns) och dels något om att stanna längre som volontär/permanent. Jag fick alltså helt oförberedd kliva upp inför en grupp på kanske hundra personer, och berätta lite kort om mina erfarenheter. Tyckte jag klarade det rätt bra.

Att vara tillbaka kändes faktiskt bra. Lite märkligt att inte vara där i rollen som Permanent, och det tog lite tid att släppa det. Att tillexempel se någon ha vattenkrig eller gå utan tröja, och inte känna att man behövde gå fram och säga åt dem. Eller att hänga på Oyak på kvällen utan att känna att man inte borde vara där egentligen. Men det gick bättre än väntat.
Men självklart finns det en stor saknad. De fem månader jag bodde där betydde mycket för mig, och jag saknar många saker. Jag saknar gemenskapen, att varje dag ha människor som man lever tillsammans med. Här hemma kan man leva nära varandra, men ändå så åtskilda. Man lever parallella liv istället för i gemenskap. Jag saknar att aldrig behöva känna sig ensam (när jag var där kunde jag dock ibland sakna avskildhet!), utan ville man vara social fanns det alltid någon. Behövde man en kram, ett skratt, ett utbyte av tankar, någon att gnälla lite hos, så gick man bara och hittade någon. Och det fanns ingen prestige eller dolda avsikter hos den andre.
En person frågade mig en gång när vi talade om Taizé, om vi som levde så tätt inpå varandra aldrig hade konflikter. Jo, visst fanns det, men förvånansvärt få skulle jag vilja säga. Med tanke på att vi bodde runt femtio-sextio tjejer ganska tätt tillsammans, från olika bakgrunder och kulturer, och ibland utan ett gemensamt språk. Jag tror att det låga antalet konflikter har att göra med att man lär sig släppa garden ganska så snabbt, för att det är nödvändigt. Man lär sig att för att vi ska kunna leva tillsammans, måste vi förhålla oss till olikheter, och hantera varandra. Om jag stör mig på något måste jag ta tag i det, och bestämma mig för om det ä något som känns så pass viktigt att jag vill ta upp det med den andre, eller om jag inser att konflikten ligger i mig själv, och är något jag måste lära mig att leva med och släppa. Insikten om att alla inte tänker, tycker och känner som jag.
Vidare så saknar jag den dagliga rytmen. Morgonbön, frukost, jobb, middagsbön, lunch, jobb, fritid, kvällsmat, kvällsbön. Framförallt bönerna som gav en energi och ett fokus till livet.
En viktig grej som jag tror bidrog till att jag mådde bra i Taizé, är känslan av att bidra, att vara behövd. För ärligt talat, alla jobb är inte roliga och spännande. En del är skitjobbiga, tråkiga, och uttröttande. Men man har också känslan av att vad man gör är bra och viktigt, att det bidrar till något.
Sedan saknar jag också de regelbundna samtalen med min kontaktsyster. Samtal som ibland varade i tio minuter, och ibland en timme, och som kunde handla om allt från glädje och skratt till sorg och bekymmer. Jag hade tur och fick en väldigt bra kontaktsyster, jag vet andra som inte haft lika tur, men jag tror också att det handlade om att jag kanska tidigt valde att ta risken att vara väldigt ärlig och inte försöka förställa mig och mina tankar, något som jag i efterhand är väldigt glad för. Vi fick en fin kontakt, och nu när jag var nere så träffade jag henne igen och vi hade ett kort samtal, och hon ordnade också så vi fick ett par samtal under min andra vecka, min tystnadsvecka.

Jag är väldigt glad att det blev en resa i år. Det hängde ju löst ett tag. Till nästa år måste jag med flera jobba på att Norrtälje församling ordnar en egen resa. Jag personligen har inga problem att haka på tillexempel Örsa, för det var fantastiskt. En bra grupp att åka med på alla sätt. Men jag tror att det finns många som skulle vilja åka och som skulle uppskatta det, fast de kanske inte vet om det.
Jag ska också försöka jobba mycket mer med taizéarbetet överlag i församlingen, och styra upp våra taizéböner.. Jag har lite planer, och hoppas också på lite hjälp och stöd från ett par olika håll nu till hösten också.
Jag pratade också lite med br. Matthew om detta. Han föreslog bland annat att jag skulle försöka jobba för en resa med framförallt de som är ansvariga för taizébönerna, och för de som går på dem, dvs de vuxna som går på dem. Vi får se hur det går.
Återigen, för egen del är jag inte så orolig. Känner jag att det inte funkar, kan jag lägga ner och söka mig någon annanstans. Men jag känner ju att det finns så många möjligheter och så mycket potential i församlingen, så jag vill verkligen att det ska bli något bra utav det. Det gäller bara att få med alla andra på spåret. Lite energi, engagemang, våga satsa lite och positivt tänkande. Jag ska se vad jag kan göra...

Avslutningsvis lite bilder: