På stadig grund

Såg nyligen ett program på Animal Planet om hundar.

Hundar är verkligen något särskilt för mig. Just nu när jag sitter i soffan och skriver, ligger min svartvita gamling Thea och snarkar till höger, och på nackstödet ligger den andra svartvita, Carol, som en boll och väntar på middagen.

Thea blir 12 år nu i sommar. Hon har varit med mig mer än halva mitt liv. Vi har varit med om mycket tillsammans, åkt på läger, badat, tränat, sovit, tävlat och bara hängt ihop.

Jag har haft många tillfällen att vara stolt över henne, och över mig själv med tanke på den träning och det jobb jag har lagt ner för att fostra den här fantastiska hunden.

Jag minns än idag att det var en söndag vi åkte dit. Valparna var av rasen Engelsk Springer Spaniel, svartvita och det sötaste som någonsin skådats. Mamma talar med uppfödaren, och det bestäms att en av valparna ska bli min. En liten tikvalp. Just den valpen är egentligen tingad redan, men uppfödaren ser direkt att den här valpen passar oss bättre än den andra tiken som finns i kullen. Valpen heter Tee, men vi väljer att ge henne namnet Thea.

Två dagar senare, på tisdagen, hämtar vi hem henne. Femtusen betaler vi, lite underpris eftersom hon har underbett och navelbråck som gör att hon aldrig kan bli avlad på, men för mig spelar det ingen roll, hon är den vackraste vovven någonsin.

En annan hund, en av de coolaste hundar jag någonsin känt, var Vando.

Någon gång kring år 1994 får min mamma höra från en vän om en hund som behöver ett nytt hem. Vännen vill gärna ta hand om hunden själv, men av någon anledning går det inte. Hon har redan en schäferhona, och fyra barn.

Hunden är Vando, en tvåårig rottweilerhanne som blivigt misskött av sin ägare. Ägaren skaffade hunden att ha som vakthund. För att göra valpen aggressiv och asocial låter han den bo i en kall källare. Han retar och skrämmer hunden. Ändå vägrar den att bli aggressiv, och den biter aldrig. Ägaren bli frustrerad och arg, den här hunden kan inte bli vakthund. Han bestämmer sig för att avliva Vando. På något sätt får mammas vän Lena höra talas om allt detta, och hon ber ägaren att vänta lite. Nu frågar hon min mor.

Vando var från början en osäker hund. Han skällde till vid plötsliga ljud, och vi barn fick stränga order om att vara lugna när vi var runt hunden.

När vi fick honom hade han (bortsett från de tidiga valpveckorna som nyfödd) aldrig varit inne i ett riktigt hus. När han skulle gå ut på en promenad första gången ville han inte lämna huset. Han var även extremt mörkrädd, och ville inte gärna gå ut själv på kvällen.

Mamma tränar honom, och han blir sakta tryggare. Hon tar med Vando på spår- och sökkurser, men eftersom han vägrar att öppna munnen och bära saker så går det inte så bra. Mamma kommer på tricket att lära honom kommandot skall, så att han kan skälla när han hittar något.

Vando är den absolut snällaste hunden som någonsin skådats. Han blir som vår barnvakt. Om ni minns hunden Nanna i Peter Pan så får ni en bild av vad jag menar.

Jag är övertygad om att människor mår bra av att djur omkring sig. Man upptäcker nya sidor hos sig själv med hjälp av djuret. Jag kan exempelvis komma på mig själv med att vara arg eller stressad när jag ska gå ut med hundarna, eftersom mellanhunden, Skipper, helt enkelt vägrar att följa med då. Genom att se hur hundarna reagerar, kan jag se hur jag mår för stunden, vilken jag kanske inte är medveten om alltid.

Sen kan hundar vara bra vänner, såklart. Thea har varit min bästa vänn i 12 år snart. En kompis som sover i sängen, leker när man vill leka och tröstar när man är ledsen. Djur är underbara.

Påtal om hundar, så behöver mina en promenad nu :)