Min mamma fick för ett tag sedan hem ett papper från socialen. Pappret var angående det yngsta fosterbarnet i vår familj, och bestod av ett formulär med frågor som skulle kryssas i. Av ren nyfikenhet bläddrade jag lite i formuläret för att kolla vilken typ av frågor som behandlades. Det mesta var inget nytt, mest sånt jag hade förväntat mig, frågor om social kompetens, skola, temperament osv. Men ett par frågor störde mig.
"Visar barnet/ungdomen intresse för nikotin (gäller 12 år och äldre)" och liknande: "Visar barnet/ungdomen intresse för alkohol (gäller 12 år och äldre)".
Visst vore det väldigt bra om barn och unga inte visar intresse för alkohol och nikotin. Men det är ju inte så. Försvinner ett problem för att man ignorerar det? Varför får man inte fylla i frågorna om barnet är 10? Det finns tioåringar som testar tobak, tyvärr, men så är det.
Jag rökte min första ciggarett när jag gick i fyran. Jag minns det mycket väl, eftersom jag i samma veva fick ett jack i knät som blödde floder, och jag berättade det inte för någon utan plåstrade istället om mig själv.
Jag vet inte varför jag testade att röka. Kanske för att det var något vuxet, och jag ville vara allt annat än 10 år. Kanske trodde jag att livet inte gjorde lika ont om man var äldre.
Visst vore det bra om barn alltid var skyddade från världens ondska, men så ser det inte ut. Nu ska jag dela med mig av mitt minne:
Vi har bestämt oss för att testa. Det är något som är förbjudet, så förbjudet. Rökning. Jag stjäl ett paket cigaretter av min mamma, Sara snor en tändare. Vi är nio eller tio år gamla. På lunchrasten ska det ske. Lektionen efter är träslöjd, som vi har i högstadieskolans lokaler en bit bort. På vägen dit finns en liten grusad fotbollsplan med mycket buskage runtomkring. Gömda där bakom buskarna står vi, nervösa och fnittriga. Jag plockar fram cigaretterna, och vi tänder varsin. Det är lite svårt, vi vet inte hur man gör riktigt, men tillslut får vi en glöd. Vi hostar när vi försöker dra halsbloss, det blir mest bara munnbloss. Vid något tillfälle passerar någon på gatan en bit bort. Vi är nervöst tysta, för att (när personen försvunnit), bryta ut i gapskratt. Vi skrattar så att vi nästan ramlar ihop. Jag sätter mig på knä, och jag har något vagt minne av att något sticker till lite, men jag lägger inte vidare fokus vid det.
Så tar ciggaretten slut och vi beger oss mot träslöjdssalen. Lektionen börjar och jag sätter igång med något projekt. Men så märker jag att något känns konstigt. Från vänsterknät och över smalbenet känns det stelt, och vått. Jag drar handen över byxbenet. Hela handflatan blir blodröd. Hjärtat hoppar till lite, men jag säger inget. Istället smiter jag in i ett litet rum brevid, drar upp byxbenet och ser efter. Hela smalbenet är blodigt, och källan till blodflödet är ett jack precis vid knäskålen. Cirka 1,5 cm långt, och ganska djupt. Jag konstaterar att det verkar ha slutat blöda.
Istället för att säga något går jag in på toaletten och tvättar bort blodet från benet, och rengör såret så gott jag kan. Det verkar inte finnas något kvar i såret. Något plåster kan jag inte få tag på, så det får vara. Jag går ut, och fortsätter som vanligt med lektionen.
När jag kommmer hem är jag som vanligt ensam ngon eller några timmar. Jag tvättar såret igen och sätter på ett plåster. Försöker tejpa ihop så gott jag kan. Jag säger ingenting till någon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar