Min lilla mamma

Har i några dagar planerat att skriva om vikten av bra lärare. Men det inlägget får vänta.

Jag vill skriva lite om min mamma. Min lilla bräckliga, ömtåliga, sköra, men åh så starka och hårt kämpande mamma.

När jag föddes bodde vi i Åre, och min pappa var i Stockholm för att bli polis. Han var hemma någon helg då och då, annars var det min mamma som skötte om hus, två barn, hundar och hästar.

För ungefär 20 år sen fick min mamma diagnosen ledgångsreumatism. Sakta kroknade fingrarna, lederna svullnade och stelnade. Hon har haft mer eller mindre ont alltid, lite beroende på väder, temperatur eller någonting annant. En dag kunde hon inte längre böja handlederna, sedan inte heller fotlederna.

Hon går stapplande. Hennes händer och fötter är svullna, krokiga och felställda. Hon har svårt att öppna burkar och flaskor, eller ens dörrhandtag.

Men min mamma är den tuffaste och starkaste människa jag känner. Hon har alltid gjort det som måste göras, och burit mer än vad hon borde ha klarat av. Aldrig har hon sett sig själv som svag och liten, hjälplös. Aldrig. När hon och min pappa separerade, bröt hon upp, flyttade och började om. I ett hus utan tvättmaskin, tog hon med all tvätt till jobbet, eller till ridskolan där hon lyckades få låna en maskin. I tvister med advokater, i alla kamper hon måste fått utstå. Det tunga jobbet med utvecklingsstörda, som hon måste jobba fulltid på för att kunna försörja mig och min lillebror.

Någonstans har jag alltid känt, sedan tiden kring mina föräldrars skiljsmässa, att jag måste skydda min mamma från så mycket som möjligt. Jag såg ju hur mycket hon kämpade, och vad skulle hända om det brast, och hon inte orkade mer?

Det hände att pappa ringde, bara för att kolla hur läget var. Jag kände ofta att jag måste vara lojal mot mamma, stå på hennes sida. Känslan var att pappa på något sätt försökte sätta dit henne.

Han frågar ofta ledande frågor: Vad äter vi till frukost, vad äter vi till middag, är mamma glad, har vi gjort något särskillt? Alltid med en underton av något fördömmande. Om vi svarar fel får vi höra hur dåligt det är. Jag lär mig att ljuga, det är inte särskilt svårt att räkna ut vad det rätta svaret är.

Vad äter vi till frukost? Det sanna svaret är; Ingenting, eller en frukt, eller kanske en macka. Det rätta svaret är; Havregrynsgröt med skivad banan och mjölk, och ett glas vatten till. Eller A-fil med fullkornsmüsli, blåbär och kanel.

Vad äter vi till middag. Det sanna svaret är ibland Billys panpizza, eller uppvärmd mat sen igår, för mamma jobbar sent och jag kan inte laga så komplicerad mat, för jag går bara i femman. Det rätta svaret är allt utom pizza eller snabbmat eller micromat. Och jag får inte nämna att det är jag som fixar maten för att mamma jobbar.

Är mamma glad? Det sanna svaret är förmodligen nej, hon har för lite pengar, är trött och stressad, oroar sig för oss, fast iallafall jag försöker vara snäll och inte klaga. Hon är arg på pappa, hon har ont pågrund av sin sjukdom, och hon hinner inte med allt som borde göras hemma egentligen. Men hon försöker och hon kämpar, och hon gör allt för att få saker att gå ihop. Det rätta svaret; ja mamma är glad. Snabbt byta samtalsämne.

Sedan min mamma träffat min styvpappa Anders har det varit bättre, men osäkerheten finns fortfarande kvar någonstans i grunden. Jag har fortfarande svårt att prata med min mamma, och med min pappa också för den delen, särskilt när det gäller svåra saker och problem som jag kanske har. Jag vill inte störa och oroa i onödan. När mamma nämner att hon har lite mera ont någonstans, eller när hon behöver min hjälp med någon basal grej som att öppna en flaska, låtsas jag som om det är lugnt och helt normalt, spelar oberörd. Men någonstans börjar en liten ishamster gnaga lätt.

För några dagar sedan blev hennes ena fot svullen och lite öm. Inte jättemycket att reagera på, det har hänt förr. Men så för något dygn sedan snubblade hon, och fick mer ont. Ikväll när jag kom hem visade det sig att hon åkt till sjukhuset för att kolla upp det. Tydligen var det ett par frakturer i foten, som måste opereras.

Min lilla älskade mamma, hur ska det gå, och hur länge ska det gå?