Så idag har jag försökt hjälpa henne med en del. Varit ute med hundarna i regnet, dammsugit, tvättat, fixat mat och fyllt på fågelmat till alla grönfinkar, blåmesar, hackspettar och ekorrar.. Det är lite tålamodsprövande, för jag vet ju att hon vill ha koll på att jag gör allt rätt samtidigt som jag vill göra saker på mitt sätt. Men det har gått rätt bra trots allt. Det är skönt egentligen att det inte är så många hemma. Hade Caroline, vårt yngsta fosterbarn, varit hemma så hade jag förmodligen typ rymt hemifrån och gett upp. hon har nämligen ADHD och förmodligen också Aspergers, vilket gör att hon kan vara svår att hantera, nästintill omöjlig innan hon har tagit sin medicin på morgonen. Då behöver man extremt tålamod, vilket jag knappast har haft senaste veckan. Har varit rätt kasst faktiskt. Mycket jobb, lite sömn, kombinerat med mycket bråk på hemmaplan och detta med mammas ben.
Det har känts som lite för mycket. Stundtals har jag bara velat sticka iväg någonstans, ta en paus. I måndags när jag var ledig och mamma fortfarande var kvar på sjukhuset, tog jag bussen in till Norrtälje och tog en sväng förbi kyrkan, bara för att kunna andas lite. Blev sittande i bänken i tystnad i drygt en timme, vilket var mycket skönt, precis vad jag behövde. Saknar lite att ha tillgång till skolkapellet 24timmar om dygnet 7 dar i veckan.
Saknar överlag stabiliteten och tryggheten som fanns på Helsjön. Under de åren jag har varit hemifrån nu, och särskilt under året på Helsjön, har jag växt mycket, och vågat. Framförallt vågat öppna mig mer och blivit lite mera självsäker. Saknar långa nattliga diskussioner och samtal med Fredrik, som verkligen på riktigt är en av de mest fantastiska personer som lever på denna jord, få saker kan kännas så bra när man är lite ledsen eller irriterad, som en kram av den killen. Och alla andra kompisar som varit en andra familj under det gångna året.
Det har känts bra att ha haft möjlighet att vara öppen och trygg, att våga lita på andra. Det är något jag har behövt, och fortfarande behöver öva mig på. Jag kan ha väldigt svårt att prata om mig själv när det gäller saker som är lite svåra och jobbiga.
Jag bestämde mig redan när jag var ganska liten för att jag aldrig skulle lita på någon till hundra procent. Jag minns att jag och min mamma var på något utvecklingssamtal med läraren när jag gick i trean eller fyran, och jag fick svara på några frågor från ett papper. En av frågorna var om man tyckte att man hade någon vuxen som man kunde lita på och prata med om jobbiga saker. jag minns att jag tänkte att jag inte litade på någon, men att jag inte kunde svara det, så jag svarade att jag kunde prata med mamma om allting, och jag var verkligen så medveten om att jag ljög.
Jag vet inte var den här bristen på tillit kom ifrån riktigt, men jag höll fast vid den så länge att det tillslut har blivit svårt att släppa taget. Men jag övar mig, och övar. fortfarande sitter vissa mentala spärrar kvar, kan ha svårt att formulera mig, och bli osäker. Men jag vet ju nu att det inte är bra att bära allt själv. Ensam är aldrig stark, hur mycket man än låtsas att allt är okej.
Relationer till människor kan vara svårt. Alltid finns en viss rädsla att bli missförstådd, verka dum eller att inte bli tagen på allvar. Och rädslan för att stå i centrum, göra den andre personen obekväm eller ta upp någons tid förmycket. Det är något att jobba med, att inte låta rädslan ta över, utan våga vara viktig och våga söka stöd utifrån. Jag kan tycka att det är bland det värsta som finns, att be om hjälp. Samtidigt vet jag att jag behöver det ibland, det gör väll alla.
Och när jag inte orkar eller vågar, då finns trots allt någon slags tillit om en Gud som bär, och som ger kraften tillbaka. För som det står i andra versen psalm 522 i den svenska psalmboken:
I Guds kärlek vill jag vila,
vet mig önskad, älskad, sedd.
Övar mig i barnets tillit,
prövar höjd och djup och bredd
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar