"...och vilka är mina bröder?"

Ibland kan jag tycka att begreppet Familj är lika svårt att definiera som begreppet Gud. Vad är en familj egentligen? Eller som Jesus uttrycker det i bland annat Matt 12:48: "Vem är min mor, och vila är mina bröder?"

Familj är inte nödvändigtvis mamma-pappa-barn. Likväl kan mamma-pappa-barn vara en alldelles utmärkt familj.

När jag får frågan om hur många syskon jag har måste jag alltid stanna upp och tänka efter, för det finns så många olika svar. Jag skulle kunna att jag har två syskon, mina biologiska bröder. Fast redan där blir det konstigt, för om man ska vara riktigt nogräknad så är min storebror egentligen min halbror, vi har inte samma pappa. Så ska jag säga 1,5 syskon? Eller ska jag kanske svara att jag har tre syskon, om jag räknar in min styvbror också? Fast min styvpappa har ju förutom Johan också en dotter, Ida. Ska hon räknas in också, fast hon inte känns som en syster? Och om jag räknar min mammas sambos barn som syskon, borde jag inte då räkna in min pappas sambos barn, som jag inte har någon relation till? I sådana fall är syskonantalet uppe i sex stycken. Och så har vi min mammas och styvpappas två fosterbarn. Är de mina syskon? Då har jag plötsligt åtta syskon.

Fast nej, jag har inte åtta syskon. Så var går gränsen för familj? För jag skulle också kunna säga att jag har cirka 7 miljarder syskon (det vill säga, alla människor på jorden).

"För Gud är allas pappa och jorden är vårt bo..."

Jag tror att alla människor själva måste välja vilka man ser som sin familj och sina syskon.

Så på frågan om hur många syskon jag har, brukar svaret bli någonstans mellan tre och fem.

Men visst kan det vara smärtsamt, särkskilt för den som blir bortvald, om den man väljer inte väljer tillbaka. Eller när man upptäcker att den valda familjen inte nödvändigtvis kommer att fortsätta vara en familj. Ibland kan man också känna sig tvingad att välja bort någon, fast man egentligen inte vill innerst inne.

När mina föräldrar skildes var jag ungefär 10 år. Av någon anledning kände jag att jag var tvungen att ta mammas parti i konflikten mellan henne och min pappa, vilket gjorde att relationen mellan oss inte var lika självklar längre. Innan hade han varit en del av familjen, och oavsett om vi hade en bra relation eller inte, så tillhörde han liksom huset. När han flyttade fattades det något. Han hade valt bort oss, och jag tvingade mig själv att välja bort honom. Plötsligt var det tydligt hur främmande vi blev för varandra.

Visst saknade jag pappa, fast jag inte ville erkänna det. Det hände att jag smög in i mammas rum, la mig i deras föredetta gemensamma säng, och luktade på det som hade varit pappas kudde. Såsmåningom, efter tvätt och tid, så försvann hans lukt.

När jag var i pappas lägenhet, som aldrig kändes som hemma, gick jag in och la mig i hans säng, för att vara nära utan att han visste om det. Men det var inte samma sak längre. Hans säng och hans rum, hans lägenhet, det tillhörde inte oss längre. Det tillhörde inte mig.

För ungefär fyra år sedan, när jag gick andra året på gymnasiet, var en familjekris nära att splittra min familj, det villsäga min mamma och styvpappa. Lyckligtvis blev det inte så, men känslan av att hela världen rasar under fötterna finns kvar.

Dels fanns förtåss oron över vad som skulle hända med oss, om vi var tvungna att flytta, hur vi ekonomiskt skulle klara oss, och hur jag skulle orka att ta hand om min mamma. Men vad som också var hemskt, var tanken på att förlora min familj. Relationen till min styvbror tillexempel.

Jag vet hur lätt någonting kan ryckas bort. Därför försöker jag att ofta påminna mig själv om vad ajg väljer, och varje dag välja mina familjer pånytt. Det gäller min närmaste familj, som min mamma, styvpappa och syskon. Det gäller kompisfamiljerna som jag väljer i skolan, och andra.

Att medvetet välja: Det är här jag vill vara, och ha mitt hem, min familj.

Också att välja Gud, min Fader. Säga att jag vill tillhöra.