Först lite kort info. Jag har ändrat lite inställningar på bloggen nu, mest sådant som inte syns, bland annat så har jag fixat så att alla, även de utan googlekonto, kan kommentera inläggen (så nu hoppas jag på en del kommentarer, hint hint). Eftersom jag ska vara i Taizé en vecka nu, kommer det förmodligen inte bli något nytt inlägg förrän tidigast nästa måndag, eller ännu troligare nästa tisdag, beroende på trötthetsstatus.
Då hoppas jag också på att kunna uppdatera bloggens design.
Så till dagens egentliga inlägg.
Min pappa ringde idag och ville prata med mamma. Ovanligt, då de försöker undvika och ignorera varandras existens så mycket som möjligt. Men idag ville han visst beklaga sig lite över min lillebror.
Ja, min lillebror är en partykille, som festar upp massor av pengar fast han kanske inte har råd. Det var väll det pappa ville gnälla över. Och visst är det helt sjukt att man kan bränna mer än ett par tusen per kväll, och dessutom vara ute och festa flera gånger i veckan.Och jag kan förstå att pappa blir less när han kommer hem och möts av sur mjölk på vardagsrumsbordet, gamla pizzakartonger och en allmänt sunkig lägenhet.
Men man kan ju också fråga sig vad det beror på. Hur kan det komma sig att min bror, som faktiskt bara är 18, är ute och ränner på klubbar på nätterna utan att någon säger något? Kanske skulle det behövas en förälder som kan sätta lite gränser. Inte en pappa som är borta några veckor här och där, och som när han är hemma inte bryr sig om att sätta tider för när sonen ska vara hemma eller ser till att man äter middag tillsammans, pratar med varandra.
Men pappa har väll egentligen alltid trivts bäst med att vara förälder lite sådär på distans. Det är kul att träffa sina ungar ibland och göra något roligt, typ gå på bio eller så. Men de jobbiga bitarna, när ungarna inte gör som man vill eller säger emot, då är det lättast att lämna över ansvaret någon annanstans. Precis så är det när det gäller mig och min bror, och även när det gäller hans familj uppe i Härjedalen. Det passar ibland, på hans villkor. Det riktiga familjelivet, med allt ansvar och delaktighet det kräver, det passar inte för honom.
Så har han alltid varit.
Jag kommer ihåg vid något tillfälle när jag och min bror var yngre, jag kanske var runt 12-13. Vi var med pappa och åkte bil någonstans. Jag och min bror bråkade om något, vilket inte var helt ovanligt, stämningen var alltid spänd mellan oss när vi var med pappa. I vilket fall som helst så fick pappa nog, och röt något om att vi var ouppfostrade j*vla skitungar eller något sådant. Jag svarade tillbaka med att lite kaxigt säga att om vi nu var så ouppfostrade, så kanske han skulle ha uppfostrar oss bättre. Hans svar: "Det var för f*n er mammas jobb,jag var ju inte ens där."
Spot on, pappa. Precis.
Ibland är det så svårt att veta var man har honom. Kanske är det inte så konstigt att min bror är som han är. Kanske är det inte så konstigt att han drömmer om att bli någon slags Stureplans-profil, någon som alla ser och hör och känner igen. det är hans revolt. Kanske är det inte så konstigt att min lillebror finns med i polisregister, dömd för rånförsök, häleri och misshandel. Det funkar inte med en deltidsförälder på distans och bara när det är roligt.
Min pappas förslag på lillebrorsproblemet förövrigt är att sälja lägenheten, köpa en liten etta i utkanten av stan och låta min bror bo där och sköta sig själv, medan pappa bor på jobbet eller söker någon utlandstjänst. Så han slipper undan ansvaret igen.
Det är så svårt med familjerelationer. Och frågan är vad min roll är. Jag ska ta vara på min broder. Men om brodern inte går att nå? Och jag ska hedra min far och min mor. Men vad innebär det?
I Lukasevangeliet kapitel 15 berättar Jesus liknelsen om den förlorade sonen.
11Han sade: "En man hade två söner. 12Den yngste sade till fadern: ’Far, ge mig den del av förmögenheten som skall bli min.’ Då skiftade fadern sin egendom mellan dem. 13Några dagar senare hade den yngste sonen sålt allt han ägde och gav sig i väg till ett främmande land, och där slösade han bort sin förmögenhet på ett liv i utsvävningar. 14När han hade gjort av med allt blev det svår hungersnöd i landet, och han började lida nöd. 15Han gick och tog tjänst hos en välbärgad man i det landet, och denne skickade ut honom på sina ägor för att vakta svin. 16Han hade gärna velat äta sig mätt på fröskidorna som svinen åt, men ingen lät honom få något. 17Då kom han till besinning och tänkte: ’Hur många daglönare hos min far har inte mat i överflöd, och här svälter jag ihjäl. 18Jag ger mig av hem till min far och säger till honom: Far, jag har syndat mot himlen och mot dig. 19Jag är inte längre värd att kallas din son. Låt mig få gå som en av dina daglönare.’ 20Och han gav sig av hem till sin far. Redan på långt håll fick fadern syn på honom. Han fylldes av medlidande och sprang emot honom och omfamnade och kysste honom. 21Sonen sade: ’Far, jag har syndat mot himlen och mot dig, jag är inte längre värd att kallas din son.’22Men fadern sade till sina tjänare: ’Skynda er att ta fram min finaste dräkt och klä honom i den, och sätt en ring på hans hand och skor på hans fötter. 23Och hämta gödkalven och slakta den, så skall vi äta och hålla fest. 24Min son var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.’ Och festen började.
Jag undrar vad min pappa hade svarat om han var fadern i berättelsen. Sonen: "Låt mig få gå som en av dina daglönare." Fadern: "Ptja, spaden står där borta, det är bara att börja jobba."
Nej. Jag tror inte att min pappa är hjärtlös. Självklart måste han älska min bror och mig. Men det är svårt att veta ibland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar