Deltidspappa på distans.

Först lite kort info. Jag har ändrat lite inställningar på bloggen nu, mest sådant som inte syns, bland annat så har jag fixat så att alla, även de utan googlekonto, kan kommentera inläggen (så nu hoppas jag på en del kommentarer, hint hint). Eftersom jag ska vara i Taizé en vecka nu, kommer det förmodligen inte bli något nytt inlägg förrän tidigast nästa måndag, eller ännu troligare nästa tisdag, beroende på trötthetsstatus.
Då hoppas jag också på att kunna uppdatera bloggens design.

Så till dagens egentliga inlägg.
Min pappa ringde idag och ville prata med mamma. Ovanligt, då de försöker undvika och ignorera varandras existens så mycket som möjligt. Men idag ville han visst beklaga sig lite över min lillebror.
Ja, min lillebror är en partykille, som festar upp massor av pengar fast han kanske inte har råd. Det var väll det pappa ville gnälla över. Och visst är det helt sjukt att man kan bränna mer än ett par tusen per kväll, och dessutom vara ute och festa flera gånger i veckan.Och jag kan förstå att pappa blir less när han kommer hem och möts av sur mjölk på vardagsrumsbordet, gamla pizzakartonger och en allmänt sunkig lägenhet.
Men man kan ju också fråga sig vad det beror på. Hur kan det komma sig att min bror, som faktiskt bara är 18, är ute och ränner på klubbar på nätterna utan att någon säger något? Kanske skulle det behövas en förälder som kan sätta lite gränser. Inte en pappa som är borta några veckor här och där, och som när han är hemma inte bryr sig om att sätta tider för när sonen ska vara hemma eller ser till att man äter middag tillsammans, pratar med varandra.
Men pappa har väll egentligen alltid trivts bäst med att vara förälder lite sådär på distans. Det är kul att träffa sina ungar ibland och göra något roligt, typ gå på bio eller så. Men de jobbiga bitarna, när ungarna inte gör som man vill eller säger emot, då är det lättast att lämna över ansvaret någon annanstans. Precis så är det när det gäller mig och min bror, och även när det gäller hans familj uppe i Härjedalen. Det passar ibland, på hans villkor. Det riktiga familjelivet, med allt ansvar och delaktighet det kräver, det passar inte för honom.
Så har han alltid varit.
Jag kommer ihåg vid något tillfälle när jag och min bror var yngre, jag kanske var runt 12-13. Vi var med pappa och åkte bil någonstans. Jag och min bror bråkade om något, vilket inte var helt ovanligt, stämningen var alltid spänd mellan oss när vi var med pappa. I vilket fall som helst så fick pappa nog, och röt något om att vi var ouppfostrade j*vla skitungar eller något sådant. Jag svarade tillbaka med att lite kaxigt säga att om vi nu var så ouppfostrade, så kanske han skulle ha uppfostrar oss bättre. Hans svar: "Det var för f*n er mammas jobb,jag var ju inte ens där."
Spot on, pappa. Precis.
Ibland är det så svårt att veta var man har honom. Kanske är det inte så konstigt att min bror är som han är. Kanske är det inte så konstigt att han drömmer om att bli någon slags Stureplans-profil, någon som alla ser och hör och känner igen. det är hans revolt. Kanske är det inte så konstigt att min lillebror finns med i polisregister, dömd för rånförsök, häleri och misshandel. Det funkar inte med en deltidsförälder på distans och bara när det är roligt.
Min pappas förslag på lillebrorsproblemet förövrigt är att sälja lägenheten, köpa en liten etta i utkanten av stan och låta min bror bo där och sköta sig själv, medan pappa bor på jobbet eller söker någon utlandstjänst. Så han slipper undan ansvaret igen.
Det är så svårt med familjerelationer. Och frågan är vad min roll är. Jag ska ta vara på min broder. Men om brodern inte går att nå? Och jag ska hedra min far och min mor. Men vad innebär det?

I Lukasevangeliet kapitel 15 berättar Jesus liknelsen om den förlorade sonen.
11Han sade: "En man hade två söner. 12Den yngste sade till fadern: ’Far, ge mig den del av förmögenheten som skall bli min.’ Då skiftade fadern sin egendom mellan dem. 13Några dagar senare hade den yngste sonen sålt allt han ägde och gav sig i väg till ett främmande land, och där slösade han bort sin förmögenhet på ett liv i utsvävningar. 14När han hade gjort av med allt blev det svår hungersnöd i landet, och han började lida nöd. 15Han gick och tog tjänst hos en välbärgad man i det landet, och denne skickade ut honom på sina ägor för att vakta svin. 16Han hade gärna velat äta sig mätt på fröskidorna som svinen åt, men ingen lät honom få något. 17Då kom han till besinning och tänkte: ’Hur många daglönare hos min far har inte mat i överflöd, och här svälter jag ihjäl. 18Jag ger mig av hem till min far och säger till honom: Far, jag har syndat mot himlen och mot dig. 19Jag är inte längre värd att kallas din son. Låt mig få gå som en av dina daglönare.’ 20Och han gav sig av hem till sin far. Redan på långt håll fick fadern syn på honom. Han fylldes av medlidande och sprang emot honom och omfamnade och kysste honom. 21Sonen sade: ’Far, jag har syndat mot himlen och mot dig, jag är inte längre värd att kallas din son.’22Men fadern sade till sina tjänare: ’Skynda er att ta fram min finaste dräkt och klä honom i den, och sätt en ring på hans hand och skor på hans fötter. 23Och hämta gödkalven och slakta den, så skall vi äta och hålla fest. 24Min son var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.’ Och festen började.
Jag undrar vad min pappa hade svarat om han var fadern i berättelsen. Sonen: "Låt mig få gå som en av dina daglönare." Fadern: "Ptja, spaden står där borta, det är bara att börja jobba."

Nej. Jag tror inte att min pappa är hjärtlös. Självklart måste han älska min bror och mig. Men det är svårt att veta ibland.

Lindgren - Lejonhjärta - Jonathan - Jesus?

Astrid Lindgren är en person som de flesta, inklusive mig, har en särskild plats i hjärtat för.
Jag har en intressant bok med titeln "Astrid Lindgren och kristendomen". Astrid använde mycket symbolik i sina böcker, det är det ingen tvekan om. Kristendom, bibeln, Jesus, kyrka med mera, är inte sällsynta i många av hennes fantastiska sagor och berättelser.
En av mina favoritböcker (och även filmversionen) är utan tvekan Bröderna Lejonhjärta. Jag överdriver inte när jag säger att jag akn nästan varenda replik i hela filmen.
Det skrivs inte mycket om Lejonhjärta i ovan nämnda bok, mer än att det finns alldeles förmycket att skriva om, så jag tänkte att jag kunde reflektera lite. För det finns utan tvekan en hel del.
Jag förutsätter att berättelsen är relativt bekant men ger en sammanfattning för säkerhts skull:


Karl, alias Skorpan, är sjuk och vet att han ska dö snart. Han är rädd, och blir tröstad av sin storebror Jonathan, som är en mycket omtyckt pojke bland alla ungar i stan. Jonathan berättar för Skorpan om Nangijala, landet dit man kommer när man dör. Där är det lägereldarnas och sagornas tid, och man får vara med om äventyr från morgon till kväll.
Så en dag utbryter en brand. Jonathan tar Skorpan på ryggen och hoppar ut genom fönstret. Skorpan överlever men Jonathan dör. Just som Skorpan börjar tvivla på allt Jonathan har berättat om, kommer han i formen av en duva och besöker Skorpan, som straxt efter det dör, och vaknar upp i Nangijala.
I Nangijala pågår en kamp mellan det goda, med team-ledarna Maria, Orvar, Mattias och såklart Jonathan, och det onda, dvs Tengil plus medhjälpare, som också kontrollerar vidundret Katla.
Efter heroiska räddninguppdrag, mod och äventyr, står slutstriden, som tillsist enbart består av Jonathan mot Tengil, en strid som Jonathan vinner då han slår den svarta katlaluren ur Tengils händer. Jonathan och Skorpan går för att fjättra Katla i sin håla, men något går fel, och trots att Katla förgörs, blir Jonathan bränd av Katlas eld, och allt avslutas med att Jonathan och Skorpan återigen hoppar, men denna gång har Skopan Jonathan på ryggen.


Ju mer jag tänker på det, desto mer saker hittar jag. För är inte Jonathan en typ av Jesusfigur? Han är en förebild, omtyckt. Barnen hänger i hasorna på honom, och han ser och leker med dem. Favoriten är Skorpan, som kanske på något sätt får stå som symbol för jesusanhängare i alla tider, från de första lärjungarna fram till idag och de yttersta dagen.
Jonathan talar om vad som skall komma, för Skorpans del, och för sin egen. Man får inte riktigt veta om Jonathan berättar allt han vet, men det verkar inte så, för senare då de är i Nangijala säger han något i stil med "Men då visste jag inte att sagorna kunde vara så grymma". Det finns vissa likheter med hur mycket Jesus berättar. Jesus säger i Joh 15:15 "..därför att jag har låtit er veta allt vad jag har hört av min fader", och man kan ibland ställa sig samma fråga som man gör kring Jonathan; hur mycket visste Jesus?


När Jonathan dör smyger sig tvivlet på, kanske på samma sätt som för lärjungarna då Jesus togs ifrån dem. Men så kommer duvan. I kristen symbolik står duvan för Helig Ande. Då Jesus dog uppstod han visserligen, men sedan togs han åter bort från dem, men ersattes av Anden, hjälparen. Liksom Anden förändrar lärjungarna, förändras Skorpan av duvan. Filmrepliken är "Nej, jag är inte rädd längre".


Skorpan följer Jonathan, trots att Skorpan egentligen inte vet vad han ger sig in på. Det finns två likartade scener i boken. Den första är när Jonathan ger sig av från Ryttargården i Körsbärsdalen, och Skorpan tillslut beslutar sig för att följa efter, trots att det är så farligt, för han vill inte vara någon liten lort. Liksom alla Jesusanhängare, som lämnar sin säkerhet och trygghet för att följa Jesus, för att de känner att det är vad som är rätt.
I den andra scenen står Jonathan och Skorpan utanför ingången till Katlagrottan där Orvar sitter fängslad. Jonathan säger till Skorpan att det kommer dröja innan han kommer tillbaka. Skorpan svara "Om du går dit in, då följer jag med". Ett bibelställe fladdrar förbi för mitt inre, från Markus 10. Jesus är påväg med sina lärjungar till Jerusalem där han ska korsfästas. Ett par av lärjungarna frågar Jesus om de får sitta till höger och vänster om honom i hans rike. 
Jesus sade: "Ni vet inte vad ni ber om. Kan ni dricka den bägare som jag dricker eller döpas med det dop som jag döps med?" De svarade: "Ja, det kan vi." Jesus sade: "Den bägare som jag dricker skall ni få dricka, och det dop som jag döps med skall ni döpas med.


En av de mest symboliska scenerna i Bröderna Lejonhjärta, är enligt mig slutstriden. "Stridens Dag. Befrielsens Dag!". De goda mot de onda.
I slutstriden kämpar alla tappert, Tengils soldater stupar en efter en, och segern verkar nära för de goda. Så får Orvar tag i flaggan och knäcker pinnen mitt i tu. "Segern är vår!". Men det är inte över än, för just som Tengils soldater verkar retirera, blåser Tengil i sin stridslur. Orvar och hans soldater bleknar, och Orvar tjuter: "Katla kommer! Tillbaka, Katla kommer!"
Jag ser Katla som en symbol för döden. Döden i sin urform, som inte skonar någon. Tengil, som är ondskans yttersta befäl, är den som kontrollerar döden. När Tengil blåser i sin lur, då lyder hon blint. 
Men så, när allt verkar förlorat, när odjuret verkar förgöra allt, då dyker Jonathan upp. På sin vita häst rider han mot Tengil. Jämför med Upp 6:2. 
och Tengil möter honom, men duellen slutar med att Jonathan slår Tengils lur ur händerna på honom. Luren som kontrollerar Katla. Se kopplingen till hur Jesus tar kontroll över döden, avväpnar ondskan.


Bröderna Lejonhjärta har alltid varit en favorit, och kommer nog alltid at vara det för mig. Det är spännande när man kan börja se symboliken i böcker och filmer, det ger en ny dimension. förmodligen finns det mycket mer att upptäcka, men det här är en smakbit.

Församling - Familj

Det får bli en lite kortare reflektion denna gång. Vem vet kanske kommer det en vidareutveckling vid tillfälle.

Under det gångna året lärde jag känna en person vid namn Pia. Vi båda gick på Helsjön och kom bra överens. Pia är döv, eller i alla fall gravt hörselskadad. Jag tror hon hör ca 10% med hörselapparat, och läser läppar sjukt bra.

Pia talar teckenspråk, och lyckades lära många av oss, inklusive mig, litegrann. Många enstaka ord, men också hela meningar (jag kan exempelvis säga "Äta söta kor och får", jättenödvändigt).

Mycket av detta har jag faktiskt fått användning av under mitt sommarjobb med utvecklingsstörda, där flertalet av brukarna förstår bättre med tillämpat teckenstöd. Jag berättade detta för Pia när vi chattade lite tidigare, och hons svarade stencoolt ungefär: "Ja, se Gud planerar bra, så att vi träffades". Jag kan bara hålla med.

För att komma till saken. Jag fick också lära mig några av kyrktermer och sånt. Bland annat fick jag lära mig att tecknet församling och tecknet för familj är samma. Det är en tanke som tilltalar mig, församlingen och familj, församling som familj?

Vad blir församlingen för oss då, vilka dörrar öppnar det, vad gör det med oss? Det kan finnas mycket att hämta ur den tanken.

Jag tänker avsluta det här inlägget med det, och inte spinna vidare just nu, åtminstone inte i textform. Men fundera gärna, jag tror att det kan vara nyttigt.

Församlingen som familj...

Övar mig i barnets tillit (från sv.ps 522)

Med sitt ben i gips och med ännu mer begränsade rörelsemöjligheter än vanligtvis, börjar min mamma bli smått frustrerad över att inte kunna uträtta något av det hon brukar. Hon börjar helt enkelt bli rastlös. Man märker hur det kryper i henne, och jag har nästan fått skälla på henne för att hon inte ligger ner och tar det lugnt.

Så idag har jag försökt hjälpa henne med en del. Varit ute med hundarna i regnet, dammsugit, tvättat, fixat mat och fyllt på fågelmat till alla grönfinkar, blåmesar, hackspettar och ekorrar.. Det är lite tålamodsprövande, för jag vet ju att hon vill ha koll på att jag gör allt rätt samtidigt som jag vill göra saker på mitt sätt. Men det har gått rätt bra trots allt. Det är skönt egentligen att det inte är så många hemma. Hade Caroline, vårt yngsta fosterbarn, varit hemma så hade jag förmodligen typ rymt hemifrån och gett upp. hon har nämligen ADHD och förmodligen också Aspergers, vilket gör att hon kan vara svår att hantera, nästintill omöjlig innan hon har tagit sin medicin på morgonen. Då behöver man extremt tålamod, vilket jag knappast har haft senaste veckan. Har varit rätt kasst faktiskt. Mycket jobb, lite sömn, kombinerat med mycket bråk på hemmaplan och detta med mammas ben.

Det har känts som lite för mycket. Stundtals har jag bara velat sticka iväg någonstans, ta en paus. I måndags när jag var ledig och mamma fortfarande var kvar på sjukhuset, tog jag bussen in till Norrtälje och tog en sväng förbi kyrkan, bara för att kunna andas lite. Blev sittande i bänken i tystnad i drygt en timme, vilket var mycket skönt, precis vad jag behövde. Saknar lite att ha tillgång till skolkapellet 24timmar om dygnet 7 dar i veckan.

Saknar överlag stabiliteten och tryggheten som fanns på Helsjön. Under de åren jag har varit hemifrån nu, och särskilt under året på Helsjön, har jag växt mycket, och vågat. Framförallt vågat öppna mig mer och blivit lite mera självsäker. Saknar långa nattliga diskussioner och samtal med Fredrik, som verkligen på riktigt är en av de mest fantastiska personer som lever på denna jord, få saker kan kännas så bra när man är lite ledsen eller irriterad, som en kram av den killen. Och alla andra kompisar som varit en andra familj under det gångna året.

Det har känts bra att ha haft möjlighet att vara öppen och trygg, att våga lita på andra. Det är något jag har behövt, och fortfarande behöver öva mig på. Jag kan ha väldigt svårt att prata om mig själv när det gäller saker som är lite svåra och jobbiga.

Jag bestämde mig redan när jag var ganska liten för att jag aldrig skulle lita på någon till hundra procent. Jag minns att jag och min mamma var på något utvecklingssamtal med läraren när jag gick i trean eller fyran, och jag fick svara på några frågor från ett papper. En av frågorna var om man tyckte att man hade någon vuxen som man kunde lita på och prata med om jobbiga saker. jag minns att jag tänkte att jag inte litade på någon, men att jag inte kunde svara det, så jag svarade att jag kunde prata med mamma om allting, och jag var verkligen så medveten om att jag ljög.

Jag vet inte var den här bristen på tillit kom ifrån riktigt, men jag höll fast vid den så länge att det tillslut har blivit svårt att släppa taget. Men jag övar mig, och övar. fortfarande sitter vissa mentala spärrar kvar, kan ha svårt att formulera mig, och bli osäker. Men jag vet ju nu att det inte är bra att bära allt själv. Ensam är aldrig stark, hur mycket man än låtsas att allt är okej.

Relationer till människor kan vara svårt. Alltid finns en viss rädsla att bli missförstådd, verka dum eller att inte bli tagen på allvar. Och rädslan för att stå i centrum, göra den andre personen obekväm eller ta upp någons tid förmycket. Det är något att jobba med, att inte låta rädslan ta över, utan våga vara viktig och våga söka stöd utifrån. Jag kan tycka att det är bland det värsta som finns, att be om hjälp. Samtidigt vet jag att jag behöver det ibland, det gör väll alla.

Och när jag inte orkar eller vågar, då finns trots allt någon slags tillit om en Gud som bär, och som ger kraften tillbaka. För som det står i andra versen psalm 522 i den svenska psalmboken:

I Guds kärlek vill jag vila,

vet mig önskad, älskad, sedd.

Övar mig i barnets tillit,

prövar höjd och djup och bredd

Min lilla mamma

Har i några dagar planerat att skriva om vikten av bra lärare. Men det inlägget får vänta.

Jag vill skriva lite om min mamma. Min lilla bräckliga, ömtåliga, sköra, men åh så starka och hårt kämpande mamma.

När jag föddes bodde vi i Åre, och min pappa var i Stockholm för att bli polis. Han var hemma någon helg då och då, annars var det min mamma som skötte om hus, två barn, hundar och hästar.

För ungefär 20 år sen fick min mamma diagnosen ledgångsreumatism. Sakta kroknade fingrarna, lederna svullnade och stelnade. Hon har haft mer eller mindre ont alltid, lite beroende på väder, temperatur eller någonting annant. En dag kunde hon inte längre böja handlederna, sedan inte heller fotlederna.

Hon går stapplande. Hennes händer och fötter är svullna, krokiga och felställda. Hon har svårt att öppna burkar och flaskor, eller ens dörrhandtag.

Men min mamma är den tuffaste och starkaste människa jag känner. Hon har alltid gjort det som måste göras, och burit mer än vad hon borde ha klarat av. Aldrig har hon sett sig själv som svag och liten, hjälplös. Aldrig. När hon och min pappa separerade, bröt hon upp, flyttade och började om. I ett hus utan tvättmaskin, tog hon med all tvätt till jobbet, eller till ridskolan där hon lyckades få låna en maskin. I tvister med advokater, i alla kamper hon måste fått utstå. Det tunga jobbet med utvecklingsstörda, som hon måste jobba fulltid på för att kunna försörja mig och min lillebror.

Någonstans har jag alltid känt, sedan tiden kring mina föräldrars skiljsmässa, att jag måste skydda min mamma från så mycket som möjligt. Jag såg ju hur mycket hon kämpade, och vad skulle hända om det brast, och hon inte orkade mer?

Det hände att pappa ringde, bara för att kolla hur läget var. Jag kände ofta att jag måste vara lojal mot mamma, stå på hennes sida. Känslan var att pappa på något sätt försökte sätta dit henne.

Han frågar ofta ledande frågor: Vad äter vi till frukost, vad äter vi till middag, är mamma glad, har vi gjort något särskillt? Alltid med en underton av något fördömmande. Om vi svarar fel får vi höra hur dåligt det är. Jag lär mig att ljuga, det är inte särskilt svårt att räkna ut vad det rätta svaret är.

Vad äter vi till frukost? Det sanna svaret är; Ingenting, eller en frukt, eller kanske en macka. Det rätta svaret är; Havregrynsgröt med skivad banan och mjölk, och ett glas vatten till. Eller A-fil med fullkornsmüsli, blåbär och kanel.

Vad äter vi till middag. Det sanna svaret är ibland Billys panpizza, eller uppvärmd mat sen igår, för mamma jobbar sent och jag kan inte laga så komplicerad mat, för jag går bara i femman. Det rätta svaret är allt utom pizza eller snabbmat eller micromat. Och jag får inte nämna att det är jag som fixar maten för att mamma jobbar.

Är mamma glad? Det sanna svaret är förmodligen nej, hon har för lite pengar, är trött och stressad, oroar sig för oss, fast iallafall jag försöker vara snäll och inte klaga. Hon är arg på pappa, hon har ont pågrund av sin sjukdom, och hon hinner inte med allt som borde göras hemma egentligen. Men hon försöker och hon kämpar, och hon gör allt för att få saker att gå ihop. Det rätta svaret; ja mamma är glad. Snabbt byta samtalsämne.

Sedan min mamma träffat min styvpappa Anders har det varit bättre, men osäkerheten finns fortfarande kvar någonstans i grunden. Jag har fortfarande svårt att prata med min mamma, och med min pappa också för den delen, särskilt när det gäller svåra saker och problem som jag kanske har. Jag vill inte störa och oroa i onödan. När mamma nämner att hon har lite mera ont någonstans, eller när hon behöver min hjälp med någon basal grej som att öppna en flaska, låtsas jag som om det är lugnt och helt normalt, spelar oberörd. Men någonstans börjar en liten ishamster gnaga lätt.

För några dagar sedan blev hennes ena fot svullen och lite öm. Inte jättemycket att reagera på, det har hänt förr. Men så för något dygn sedan snubblade hon, och fick mer ont. Ikväll när jag kom hem visade det sig att hon åkt till sjukhuset för att kolla upp det. Tydligen var det ett par frakturer i foten, som måste opereras.

Min lilla älskade mamma, hur ska det gå, och hur länge ska det gå?

"...och vilka är mina bröder?"

Ibland kan jag tycka att begreppet Familj är lika svårt att definiera som begreppet Gud. Vad är en familj egentligen? Eller som Jesus uttrycker det i bland annat Matt 12:48: "Vem är min mor, och vila är mina bröder?"

Familj är inte nödvändigtvis mamma-pappa-barn. Likväl kan mamma-pappa-barn vara en alldelles utmärkt familj.

När jag får frågan om hur många syskon jag har måste jag alltid stanna upp och tänka efter, för det finns så många olika svar. Jag skulle kunna att jag har två syskon, mina biologiska bröder. Fast redan där blir det konstigt, för om man ska vara riktigt nogräknad så är min storebror egentligen min halbror, vi har inte samma pappa. Så ska jag säga 1,5 syskon? Eller ska jag kanske svara att jag har tre syskon, om jag räknar in min styvbror också? Fast min styvpappa har ju förutom Johan också en dotter, Ida. Ska hon räknas in också, fast hon inte känns som en syster? Och om jag räknar min mammas sambos barn som syskon, borde jag inte då räkna in min pappas sambos barn, som jag inte har någon relation till? I sådana fall är syskonantalet uppe i sex stycken. Och så har vi min mammas och styvpappas två fosterbarn. Är de mina syskon? Då har jag plötsligt åtta syskon.

Fast nej, jag har inte åtta syskon. Så var går gränsen för familj? För jag skulle också kunna säga att jag har cirka 7 miljarder syskon (det vill säga, alla människor på jorden).

"För Gud är allas pappa och jorden är vårt bo..."

Jag tror att alla människor själva måste välja vilka man ser som sin familj och sina syskon.

Så på frågan om hur många syskon jag har, brukar svaret bli någonstans mellan tre och fem.

Men visst kan det vara smärtsamt, särkskilt för den som blir bortvald, om den man väljer inte väljer tillbaka. Eller när man upptäcker att den valda familjen inte nödvändigtvis kommer att fortsätta vara en familj. Ibland kan man också känna sig tvingad att välja bort någon, fast man egentligen inte vill innerst inne.

När mina föräldrar skildes var jag ungefär 10 år. Av någon anledning kände jag att jag var tvungen att ta mammas parti i konflikten mellan henne och min pappa, vilket gjorde att relationen mellan oss inte var lika självklar längre. Innan hade han varit en del av familjen, och oavsett om vi hade en bra relation eller inte, så tillhörde han liksom huset. När han flyttade fattades det något. Han hade valt bort oss, och jag tvingade mig själv att välja bort honom. Plötsligt var det tydligt hur främmande vi blev för varandra.

Visst saknade jag pappa, fast jag inte ville erkänna det. Det hände att jag smög in i mammas rum, la mig i deras föredetta gemensamma säng, och luktade på det som hade varit pappas kudde. Såsmåningom, efter tvätt och tid, så försvann hans lukt.

När jag var i pappas lägenhet, som aldrig kändes som hemma, gick jag in och la mig i hans säng, för att vara nära utan att han visste om det. Men det var inte samma sak längre. Hans säng och hans rum, hans lägenhet, det tillhörde inte oss längre. Det tillhörde inte mig.

För ungefär fyra år sedan, när jag gick andra året på gymnasiet, var en familjekris nära att splittra min familj, det villsäga min mamma och styvpappa. Lyckligtvis blev det inte så, men känslan av att hela världen rasar under fötterna finns kvar.

Dels fanns förtåss oron över vad som skulle hända med oss, om vi var tvungna att flytta, hur vi ekonomiskt skulle klara oss, och hur jag skulle orka att ta hand om min mamma. Men vad som också var hemskt, var tanken på att förlora min familj. Relationen till min styvbror tillexempel.

Jag vet hur lätt någonting kan ryckas bort. Därför försöker jag att ofta påminna mig själv om vad ajg väljer, och varje dag välja mina familjer pånytt. Det gäller min närmaste familj, som min mamma, styvpappa och syskon. Det gäller kompisfamiljerna som jag väljer i skolan, och andra.

Att medvetet välja: Det är här jag vill vara, och ha mitt hem, min familj.

Också att välja Gud, min Fader. Säga att jag vill tillhöra.

Såg nyligen ett program på Animal Planet om hundar.

Hundar är verkligen något särskilt för mig. Just nu när jag sitter i soffan och skriver, ligger min svartvita gamling Thea och snarkar till höger, och på nackstödet ligger den andra svartvita, Carol, som en boll och väntar på middagen.

Thea blir 12 år nu i sommar. Hon har varit med mig mer än halva mitt liv. Vi har varit med om mycket tillsammans, åkt på läger, badat, tränat, sovit, tävlat och bara hängt ihop.

Jag har haft många tillfällen att vara stolt över henne, och över mig själv med tanke på den träning och det jobb jag har lagt ner för att fostra den här fantastiska hunden.

Jag minns än idag att det var en söndag vi åkte dit. Valparna var av rasen Engelsk Springer Spaniel, svartvita och det sötaste som någonsin skådats. Mamma talar med uppfödaren, och det bestäms att en av valparna ska bli min. En liten tikvalp. Just den valpen är egentligen tingad redan, men uppfödaren ser direkt att den här valpen passar oss bättre än den andra tiken som finns i kullen. Valpen heter Tee, men vi väljer att ge henne namnet Thea.

Två dagar senare, på tisdagen, hämtar vi hem henne. Femtusen betaler vi, lite underpris eftersom hon har underbett och navelbråck som gör att hon aldrig kan bli avlad på, men för mig spelar det ingen roll, hon är den vackraste vovven någonsin.

En annan hund, en av de coolaste hundar jag någonsin känt, var Vando.

Någon gång kring år 1994 får min mamma höra från en vän om en hund som behöver ett nytt hem. Vännen vill gärna ta hand om hunden själv, men av någon anledning går det inte. Hon har redan en schäferhona, och fyra barn.

Hunden är Vando, en tvåårig rottweilerhanne som blivigt misskött av sin ägare. Ägaren skaffade hunden att ha som vakthund. För att göra valpen aggressiv och asocial låter han den bo i en kall källare. Han retar och skrämmer hunden. Ändå vägrar den att bli aggressiv, och den biter aldrig. Ägaren bli frustrerad och arg, den här hunden kan inte bli vakthund. Han bestämmer sig för att avliva Vando. På något sätt får mammas vän Lena höra talas om allt detta, och hon ber ägaren att vänta lite. Nu frågar hon min mor.

Vando var från början en osäker hund. Han skällde till vid plötsliga ljud, och vi barn fick stränga order om att vara lugna när vi var runt hunden.

När vi fick honom hade han (bortsett från de tidiga valpveckorna som nyfödd) aldrig varit inne i ett riktigt hus. När han skulle gå ut på en promenad första gången ville han inte lämna huset. Han var även extremt mörkrädd, och ville inte gärna gå ut själv på kvällen.

Mamma tränar honom, och han blir sakta tryggare. Hon tar med Vando på spår- och sökkurser, men eftersom han vägrar att öppna munnen och bära saker så går det inte så bra. Mamma kommer på tricket att lära honom kommandot skall, så att han kan skälla när han hittar något.

Vando är den absolut snällaste hunden som någonsin skådats. Han blir som vår barnvakt. Om ni minns hunden Nanna i Peter Pan så får ni en bild av vad jag menar.

Jag är övertygad om att människor mår bra av att djur omkring sig. Man upptäcker nya sidor hos sig själv med hjälp av djuret. Jag kan exempelvis komma på mig själv med att vara arg eller stressad när jag ska gå ut med hundarna, eftersom mellanhunden, Skipper, helt enkelt vägrar att följa med då. Genom att se hur hundarna reagerar, kan jag se hur jag mår för stunden, vilken jag kanske inte är medveten om alltid.

Sen kan hundar vara bra vänner, såklart. Thea har varit min bästa vänn i 12 år snart. En kompis som sover i sängen, leker när man vill leka och tröstar när man är ledsen. Djur är underbara.

Påtal om hundar, så behöver mina en promenad nu :)

Barn ska inte röka

Min mamma fick för ett tag sedan hem ett papper från socialen. Pappret var angående det yngsta fosterbarnet i vår familj, och bestod av ett formulär med frågor som skulle kryssas i. Av ren nyfikenhet bläddrade jag lite i formuläret för att kolla vilken typ av frågor som behandlades. Det mesta var inget nytt, mest sånt jag hade förväntat mig, frågor om social kompetens, skola, temperament osv. Men ett par frågor störde mig.

"Visar barnet/ungdomen intresse för nikotin (gäller 12 år och äldre)" och liknande: "Visar barnet/ungdomen intresse för alkohol (gäller 12 år och äldre)".

Visst vore det väldigt bra om barn och unga inte visar intresse för alkohol och nikotin. Men det är ju inte så. Försvinner ett problem för att man ignorerar det? Varför får man inte fylla i frågorna om barnet är 10? Det finns tioåringar som testar tobak, tyvärr, men så är det.

Jag rökte min första ciggarett när jag gick i fyran. Jag minns det mycket väl, eftersom jag i samma veva fick ett jack i knät som blödde floder, och jag berättade det inte för någon utan plåstrade istället om mig själv.

Jag vet inte varför jag testade att röka. Kanske för att det var något vuxet, och jag ville vara allt annat än 10 år. Kanske trodde jag att livet inte gjorde lika ont om man var äldre.

Visst vore det bra om barn alltid var skyddade från världens ondska, men så ser det inte ut. Nu ska jag dela med mig av mitt minne:

Vi har bestämt oss för att testa. Det är något som är förbjudet, så förbjudet. Rökning. Jag stjäl ett paket cigaretter av min mamma, Sara snor en tändare. Vi är nio eller tio år gamla. På lunchrasten ska det ske. Lektionen efter är träslöjd, som vi har i högstadieskolans lokaler en bit bort. På vägen dit finns en liten grusad fotbollsplan med mycket buskage runtomkring. Gömda där bakom buskarna står vi, nervösa och fnittriga. Jag plockar fram cigaretterna, och vi tänder varsin. Det är lite svårt, vi vet inte hur man gör riktigt, men tillslut får vi en glöd. Vi hostar när vi försöker dra halsbloss, det blir mest bara munnbloss. Vid något tillfälle passerar någon på gatan en bit bort. Vi är nervöst tysta, för att (när personen försvunnit), bryta ut i gapskratt. Vi skrattar så att vi nästan ramlar ihop. Jag sätter mig på knä, och jag har något vagt minne av att något sticker till lite, men jag lägger inte vidare fokus vid det.

Så tar ciggaretten slut och vi beger oss mot träslöjdssalen. Lektionen börjar och jag sätter igång med något projekt. Men så märker jag att något känns konstigt. Från vänsterknät och över smalbenet känns det stelt, och vått. Jag drar handen över byxbenet. Hela handflatan blir blodröd. Hjärtat hoppar till lite, men jag säger inget. Istället smiter jag in i ett litet rum brevid, drar upp byxbenet och ser efter. Hela smalbenet är blodigt, och källan till blodflödet är ett jack precis vid knäskålen. Cirka 1,5 cm långt, och ganska djupt. Jag konstaterar att det verkar ha slutat blöda.

Istället för att säga något går jag in på toaletten och tvättar bort blodet från benet, och rengör såret så gott jag kan. Det verkar inte finnas något kvar i såret. Något plåster kan jag inte få tag på, så det får vara. Jag går ut, och fortsätter som vanligt med lektionen.

När jag kommmer hem är jag som vanligt ensam ngon eller några timmar. Jag tvättar såret igen och sätter på ett plåster. Försöker tejpa ihop så gott jag kan. Jag säger ingenting till någon.