Om Läger, Musik och Lovsång

Jag måste ju också få nämna att jag var på läger direkt efter att jag kom hem från Rom, det vill säga förra helgen. Det var bara att packa om väskan och sticka iväg igen.
Lägret var arrangerat av Sv. Kyrkans Unga i Uppsala stift, och vi var väll knappa hundra deltagare (är inte så bra på det här med att uppskatta siffror) och hölls på Undersviks stiftsgård. Dock blir jag lite besviken på Kyrkans Unga Uppsala Stift, eftersom det alltid tycks vara musiken som är huvudtemat på varje läger. På detta exemplevis så kunde man varje dag välja wokshops som man deltog i under hela dagen. Man hade tre valmöjligheter; Kompgruppen (spela musik), Sånggruppen (Sjunga musik) eller Textgruppen/Gudstjänstgruppen (för oss övriga). Jag blir lite less på detta. Det finns faktiskt en mängd ungdomar i stiftet, och i landet/världen i övrigt, som inte är särskilt musikintresserade, som inte kan sjunga eller spela, eller som helt enkelt inte vill. Och det man erbjuds då är en text/gudstjänstgrupp. Vilket är helt okej, om man nu gillar att snacka bibeltext, skriva förböner och reflektera, vilket jag gör. Men SKU, skärpning, det finns så många talanger och personligheter i vårt stift, så många möjligheter. Valet behöver inte stå mellan musik och övrigt. Drama, Måla och Skapa, Textreflektion, Film, Foto, Spel, Sport, Världen.. Möjligheterna är så stora! Sluta välj den lätta vägen och dra nytta av mångfalden som finns. Annars riskerar personer som mig, som är helt ointresserad av musik, att känna oss som de överblivna som man inte riktigt har någon plats för. Är det sådan vi vill att kyrkan ska vara?
Att vara i text/gudstjänstgruppen var förövrigt helt okej. Jag gillar ju att prata och reflektera. Första dagens tema handlade ju dessutom om Taizé, och det har jag ju rätt bra koll på. Sedan blev kvällens mässa rätt kass, tempot var för högt, kompgruppen var bara fel, man missade tystnaden, och det mesta kändes fel.
Lördagens tema var Lovsång. Suck.
Men jag måste få förtydliga mig i den här frågan. Varje gång någon börjar prata om lovsång, lovsångstema, lovsångsteam, lovsångsgudstjänst, osv, så mår jag lite illa och drar en djup suck. Det beror inte på att jag ogillar lovsång i sig! Nej, men däremot anser jag att lovsångsbegreppet har blivit kidnappat och inträngt i ett hörn. Lovsång har kommit att handla om "moderna" popaktiga sånger som framförs i en speciell stil i kyrkan, och som man gärna förknippar med ungdomar och ungdomlig kyrka. "Ropa till Gud", "Prince of Peace", "Du är helig du är hel", "Så länge jag lever", "I ditt ansiktes ljus". Det finns massor av kända titlar som poppar upp så snart det talas om lovsång. Och visst, dessa är lovsånger, men lovsånger innefattar inte bara dessa. För mig är inte lovsång en musikstil eller en gudstjänsttyp. För mig handlar lovsång om något som sker i mitt hjärta. Min lovsång är helt förknippad med vem jag är, och min uttrycksform. Oftast är lovsången för mig tyst och lugn, men inte desto mindre brinnande. Jag lovsjunger bäst i tystnaden. Eller så lånar jag orden till min lovsång från de psalmer som i sv.psalmboken faktiskt också tituleras som lovsångspsalmer; "Gud, vår Gud, vi lovar dig", till exempel. Eller varför inte lovsjunga genom någon taizésång?
Problemet är att dessa typer av lovsångsalternativ aldrig nämns. Det är det som stör mig. Jag lovsjunger gärna och ofta, men sluta pracka på mig en definition som jag inte är bekväm med!
Sedan tycker jag också att det faktum att man under ungdomsläger, andakter med unga, konfirmandverksamhet osv, envisas med att använda en viss typ av psalmer, sånger och musik (läs: Ung Psalm) eftersom den är "ungdomsanpassad" är helt och hållet förkastligt och upprörande på alla sätt, eftersom man utgår från att alla individer mellan 12-25 är en homogen grupp som gillar samma saker och uttrycker sig på samma sätt, vilket är motsatsen till den kyrka som är eftersträvansvärd, där alla får plats och kan känna sig hemma, oavsett ålder, kön och bakgrund. Men detta har jag skrivit om tidigare, så jag tänker inte dra upp så mycket mer om det.
Nu låter jag som värsta gnällisen som bara klagar på allt som hände under lägret. Detta är inte sant. Jag hade ett mycket bra läger, jag träffade underbara människor, hade intressanta samtal, skrattade och hade kul på massor av sätt. Och det slår mig hur lyckligt lottad jag är som får vara an del av kyrkan och hennes dynamiska väsen. Kyrkan är underbar! Så sluta förminska den!