Att vara eller inte vara

Det är så många som vill tala om hur vi ska vara, vilka vi är och vad som förväntas av oss. Jag kan bli så trött på det. Därför är jag också glad att många idag tar och ger sig in i debatten kring tillexempel det här med genus. För mig är det självklart att vi i samhället (föräldrar, lärare, vänner, omgivningen i stort) börjar forma och påverka varje individ från det första lilla bebisandetaget. Att vi gör vissa saker, att vi beter oss på olika sätt, beror på att vi har fått lära oss det. Det är inte något biologiskt som gör att flickor gillar rosa och barbies, medan pojkar gillar blått och bilar. Däremot är det biologiskt att från födseln härma och anpassa sig till omständigheterna och omgivningens förväntningar. Om hela din omgivning uppmanar, uppmuntrar och förväntar sig att du ska leka med bilar och tycka om det, då kommer du förmodligen att börja leka med bilar. När du sedan börjar identifiera dig med ett kön, du förstår att du är pojke och har snopp, och pappa är pojke och har snopp, mamma är flicka och har snippa, jag är flicka och har snippa; då börjar också identifikationen på det sättet: pappa meckar med bilen, jag leker med bilar eller mamma lagar mat och tar hand om bebisen, jag bakar sandkakor och nattar dockan, och vidare på dagis, med kompisar: Kalle, Adam och Gustav har snopp och leker med bilar, jag har snopp och ska också leka med bilar. Maja, Emma och Saga har snippa och leker med dockor, jag har snippa och ska också leka med dockor. Det är så vi utvecklar självbilder och börjar sätta oss själva i fack.

Flickor och pojkar, inte så olika egentligen.
Loke med kompis på stranden. 

Jag själv har på många sätt haft tur med min tidiga barndom. Jag är född i Jämtland, på en relativt liten ort, och mina första sex år var skogen och naturen min lekplats. Jag gick inte på dagis mer än sporadiskt, och vi hade inte ett överflöd av leksaker. Jag umgicks med andra barn, både pojkar och flickor, och jag satt inte framför tv:n och blev matad med stereotyper. Jag fick som barn vara just barn, utan fokus på att jag var en liten flicka. Det var inte så viktigt. 

Som sexåring flyttade jag sedan till en stockholmsförort, jag började sexårs, och genast blev spelet lite annorlunda. De flickor och pojkar jag mötte här hade nämligen, i många fall, redan blivit tydligt indelade i sina respektive grupper. Många av dem var redan just Pojkar eller Flickor, med allt vad det innebar. Flickorna lekte med dockor, eller lekte häst (en lek jag för övrigt aldrig förstod, då jag var uppvuxen på hästgård och helt saknade förståelse för vad som var så speciellt med just hästar), och pojkarna brummade med bilar eller slogs med svärd. Själv blev jag bästa kompis med Marcus, och vi tillbringade rasterna med att bygga med klossar, helst hus och grottor som våra dinosaurier skulle bo i.

Lilla jag vid farmors bil

Men när man är i den åldern, och sedan när man blir äldre, så förändras saker, och vad kompisar och andra tycker blir plötsligt viktigt på ett annat sätt. För nu är det inte längre vi har snippor så vi gör såhär och de har snoppar så de gör sådär utan det utvecklas ett steg till; Vi har snippor och vi leker med dockor, men hon har snippa och leker inte med dockor, därför är hon konstig. 

Och är det bara en eller två av klasskompisarna så kan man kanske hävda ett tag att det här är inte jag, det här är inte vad jag gillar. Men när lärare trycker på, andra vuxna, de som ska vara och är förebilder, då är det svårt att börja tänka att kanske är jag fel, kanske borde jag vara mer som andra tjejer eller killar.
Jag har själv den erfarenheten, på många plan. Som när jag gick i första klass och lekte själv under en rast, och rastvakten Maggan mer eller mindre tvingade in mig i gruppen av tjejer som lekte häst, för det var vad som var normalt (att jag inte brukade leka med dem eller var helt ointresserad av att leka häst spelade tydligen ingen roll).
Jag har blivit kallad pojkflicka många många gånger, för jag har inte varit så sockersött flickaktig, eller senare under högstadiet inte varit intresserad av smink, mode eller att vara "sexig". Länge kände jag mig helt okej med min stil, jag gillade mina kläder. Men när alla runt omkring börjar påpeka att man är konstig, då tror man tillslut på det själv, och osäkerheten börjar sippra in.

Därför är jag så glad att det sakta men säkert börjar ske en förändring i samhället. Det är okej för tjejer att leka, springa och sporta, att klä sig i jeans och mjuka tröjor, och det är okej för killar att gilla hästar och testa nagellack.
Snälla föräldrar, lärare och andra, låt barnen få utvecklas till individer, inte till ett kön!