Lite kort om mötet i Rom

Jag ska börja ta bloggen lite mer på allvar nu. Det har varit lite dåligt hittills, jag vet. Men nu har jag dels kommit på plats lite bättre i tillvaron, tror jag, och dels också börjat läsa lite andra bloggar, vilket är inspirerande.
Så vad har hänt på sista tiden?
Jag måste ju nämna Taizés europamöte i Rom. Helt fantastiskt och underbart och kaos på alla sätt. Det är fullkomlig galenskap att lägga ett möte med 50.000 unga vuxna m.fl. i en stad som Rom. Jag vet inte om någon över huvud taget hade en aning om vad som egentligen hände och om någon hade koll på något. Jag är tveksam. Den 22 dec åkte jag ner för att hjälpa till med förberedelserna. Jag hamnade i transport-teamet, och vi började varje dag med ett möte där det mer eller mindre konstaterades att vi inte visste vad vi gjorde eller vad vi skulle göra. Det är lärorikt på många sätt att ha en sådan tillvaro under en tid. Inför välkomnandet av det största antalet deltagare uttryckte br. Alois detta i sitt tal efter kvällsbönen genom att säga ungefär "Vi har planerat och tänkt intill sista sekund, och mycket är fortfarande inte klart", vid denna kommentar syntes ett roat och lite stressat leende i flera bröders ansikten, "Men det är i sådana stunder som vi får öva oss i tilliten och lämna över det vi inte kan klara av till Kristus, och lita på att han bär resten".

Förberedelse av skyltar för det stora
välkomnndet den 28:de

Ja, under detta möte fick många av oss nog lära oss var våra gränser går och att släppa taget när vi kämpat till det yttersta, samt lära oss att resa oss igen och ta nytt tag, hitta ny kraft. Jag hade bland annat en incident under första stora kvällsbönen den 28:de, efter en lång och stressig dag där allt bara gått fel: Min uppgift för kvällen var att möta upp med ett av mina team för den kyrka jag var ansvarig för. Vi hade tidigare under dagen haft möte med teamledarna, visat dem var de skulle jobba, var det behövdes skyltar för att visa vägen och människor att guida folk rätt, sedan fick de träffa teamet de skulle ha till sin hjälp. När jag anländer till kyrkan, något sen pga Roms "utmärkta" kollektivtrafik, förväntar jag mig att möta teamet där jag sagt åt dem att vara. Men när jag kommer upp ur tunnelbanan ser jag ingen. Jag passerar alla de platser som jag specifikt pekat ut och sagt åt ledarna att placera personer, men inte en teammedlem eller skylt syns till. Jag går upp till kyrkan och spanar runt, ingen. Jag går bort till den andra stationen. Inte en enda människa. Tillbaka mot kyrkan. Nu är det snart dags för kvällsbön, det är fullt med folk som springer hur som helst över vägarna (vilket var en av de saker mitt team skulle hjälpa till att förhindra). Tillslut ser jag en person. På fel plats, med en skylt, som pekar åt fel håll. I det läget gav jag upp, mer eller mindre. Till råga på allt var jag ansvarig för en av de kyrkor (bönerna var uppdelade mellan sju olika kyrkor) som låg mest i centrum, vilket ledde till att många som egentligen skulle ta sig längre bort helt enkelt var lata och valde den närmaste kyrkan, så min ansvarskyrka blev helt enkelt överfull. Personer hindrades från att gå in, och blev tvungna att stanna ute på torget. Men i detta läge hade jag som sagt redan gett upp. Jag var helt slutkörd efter sömnbrist samt en lång dag där ingenting fungerat, det var kallt och huvudvärken var påtaglig. Hela kvällsbönen spenderade jag bakom en av pelarna utanför ingången, där jag grät, darrade som ett asplöv (jag har någon slags kroppsfunktion som gör att jag börjar darra och skaka när jag kommer i obalans) och spottade galla över hela idén med ett möte i Rom och min egen bristande förmåga att klara av någonting. Efter 45 minuters tårar ryckte jag dock upp mig, lyckades hitta ett par av de personer som skulle jobba, och lyckades på något sätt få ihop slutet av kvällen.
Detta var dock mötets värsta incident, resten gick betydligt bättre. Bland annat måste jag nämna de fantastiska Ursuline-systrarna där vi fick bo, otroligt trevliga och gästfria systrar. Vi firade jul tillsammans med dem, och blev varmt omhändertagna. Och att fira in nya året med en över två timmar lång katolsk mässa i kyrkan vid toppen av Spanska trappan, följt av en otrolig utsikt över hela Rom och dess fyrverkerier, wow! Eller bara att återse så många av de vänner jag fått under året som gått; Lynn, Florian, Yvonne, Max, och många, många fler! Underbart!