Ikea och muffins

Igår var jag med min mamma på IKEA. Jag skulle egentligen kolla på en bokhylla och eventuellt en soffa, men istället kom vi ut med byrålådor och sängbord till min mamma. Själv köpte jag lite småprylar, ni vet såntdär som man bara måååste ha, typ värmeljus, en liten fin korg, förvaringslådor.. Köpte faktiskt en gardinstång också, så nu måste jag hitta någon som är lång och inte höjdrädd, samt något händig, som kan hjälpa mig att sätta upp mina fina gardiner.

Skulle egentligen åkt hem till mig efteråt, men det blev att jag följde med hem till familjen. Så idag har jag och fosterbror Adam, 11 år, bakat chokladmuffins med vita chokladbitar i, när han kom hem från skolan. Dessa ska tas med och säljas imorgon för att samla pengar till klasskassan. Efter provsmakningen tror jag att klasskassan kommer bli överfull av cash, för det var verkligen supergoda muffins!

Ja' ä' int' bitter

I huset där jag bor firar vi mässa varje måndag. Så även igår.
Mässan börjar vanligtvis klockan åtta på kvällen, men från sju är det lite samvaro med fika och trevliga samtal. Igår när vi satt i salongen kom återigen samtal kring psalmer upp, och det blev lite bittert mumlande från mitt håll angående konceptet "Ung Psalm", och även 700-psalmerna fick sig en släng (som jag har förklarat tidigare tycker jag naturligtvis att det finns fina och bra sånger bland såväl Ung Psalm som 700-psalmerna, men jag är skeptisk till hur de många gånger används). Mitt under denna diskussion anländer den präst som ska leda mässan. En relativt ung man, som inte säger så mycket, utan slår sig ned vid bordet och följer samtalen lite nervöst.
Efter ett tag kommer en av husets hemiter Rickard, som är ansvarig för mässorna och kapellet. Han och prästen ögnar igenom agendan lite, reser sig och går iväg en bit. Så hör jag Rickard nämna att vi vanligtvis brukar sjunga fyra psalmer, och att det alltså saknas en psalm. Prästen ser lite mer nervös ut, och säger sedan lågt till Rickard att han kanske kan lägga till någon som han tycker passar, "men;", så lägger han till med ett snabbt ögonkast mot bordet, "ta ingen 700-psalm!"

Att vara eller inte vara

Det är så många som vill tala om hur vi ska vara, vilka vi är och vad som förväntas av oss. Jag kan bli så trött på det. Därför är jag också glad att många idag tar och ger sig in i debatten kring tillexempel det här med genus. För mig är det självklart att vi i samhället (föräldrar, lärare, vänner, omgivningen i stort) börjar forma och påverka varje individ från det första lilla bebisandetaget. Att vi gör vissa saker, att vi beter oss på olika sätt, beror på att vi har fått lära oss det. Det är inte något biologiskt som gör att flickor gillar rosa och barbies, medan pojkar gillar blått och bilar. Däremot är det biologiskt att från födseln härma och anpassa sig till omständigheterna och omgivningens förväntningar. Om hela din omgivning uppmanar, uppmuntrar och förväntar sig att du ska leka med bilar och tycka om det, då kommer du förmodligen att börja leka med bilar. När du sedan börjar identifiera dig med ett kön, du förstår att du är pojke och har snopp, och pappa är pojke och har snopp, mamma är flicka och har snippa, jag är flicka och har snippa; då börjar också identifikationen på det sättet: pappa meckar med bilen, jag leker med bilar eller mamma lagar mat och tar hand om bebisen, jag bakar sandkakor och nattar dockan, och vidare på dagis, med kompisar: Kalle, Adam och Gustav har snopp och leker med bilar, jag har snopp och ska också leka med bilar. Maja, Emma och Saga har snippa och leker med dockor, jag har snippa och ska också leka med dockor. Det är så vi utvecklar självbilder och börjar sätta oss själva i fack.

Flickor och pojkar, inte så olika egentligen.
Loke med kompis på stranden. 

Jag själv har på många sätt haft tur med min tidiga barndom. Jag är född i Jämtland, på en relativt liten ort, och mina första sex år var skogen och naturen min lekplats. Jag gick inte på dagis mer än sporadiskt, och vi hade inte ett överflöd av leksaker. Jag umgicks med andra barn, både pojkar och flickor, och jag satt inte framför tv:n och blev matad med stereotyper. Jag fick som barn vara just barn, utan fokus på att jag var en liten flicka. Det var inte så viktigt. 

Som sexåring flyttade jag sedan till en stockholmsförort, jag började sexårs, och genast blev spelet lite annorlunda. De flickor och pojkar jag mötte här hade nämligen, i många fall, redan blivit tydligt indelade i sina respektive grupper. Många av dem var redan just Pojkar eller Flickor, med allt vad det innebar. Flickorna lekte med dockor, eller lekte häst (en lek jag för övrigt aldrig förstod, då jag var uppvuxen på hästgård och helt saknade förståelse för vad som var så speciellt med just hästar), och pojkarna brummade med bilar eller slogs med svärd. Själv blev jag bästa kompis med Marcus, och vi tillbringade rasterna med att bygga med klossar, helst hus och grottor som våra dinosaurier skulle bo i.

Lilla jag vid farmors bil

Men när man är i den åldern, och sedan när man blir äldre, så förändras saker, och vad kompisar och andra tycker blir plötsligt viktigt på ett annat sätt. För nu är det inte längre vi har snippor så vi gör såhär och de har snoppar så de gör sådär utan det utvecklas ett steg till; Vi har snippor och vi leker med dockor, men hon har snippa och leker inte med dockor, därför är hon konstig. 

Och är det bara en eller två av klasskompisarna så kan man kanske hävda ett tag att det här är inte jag, det här är inte vad jag gillar. Men när lärare trycker på, andra vuxna, de som ska vara och är förebilder, då är det svårt att börja tänka att kanske är jag fel, kanske borde jag vara mer som andra tjejer eller killar.
Jag har själv den erfarenheten, på många plan. Som när jag gick i första klass och lekte själv under en rast, och rastvakten Maggan mer eller mindre tvingade in mig i gruppen av tjejer som lekte häst, för det var vad som var normalt (att jag inte brukade leka med dem eller var helt ointresserad av att leka häst spelade tydligen ingen roll).
Jag har blivit kallad pojkflicka många många gånger, för jag har inte varit så sockersött flickaktig, eller senare under högstadiet inte varit intresserad av smink, mode eller att vara "sexig". Länge kände jag mig helt okej med min stil, jag gillade mina kläder. Men när alla runt omkring börjar påpeka att man är konstig, då tror man tillslut på det själv, och osäkerheten börjar sippra in.

Därför är jag så glad att det sakta men säkert börjar ske en förändring i samhället. Det är okej för tjejer att leka, springa och sporta, att klä sig i jeans och mjuka tröjor, och det är okej för killar att gilla hästar och testa nagellack.
Snälla föräldrar, lärare och andra, låt barnen få utvecklas till individer, inte till ett kön!

"Du är dålig, såhär blir du bra!"

Fördrev en stund på biblioteket igår när jag inte hade så mycket annat att göra. Bibliotek är bra på det sättet, man kan alltid läsa lite i någon bok, eller äta vindruvor (vilket jag gjorde) medan man väntar på bussen eller på något annat. Igår var de bord som jag normalt brukar slå mig ned vid upptagna, så jag satte mig lite längre in, och hamnade av en slump bredvid hyllan märkt "psykologi".  Jag kastade ett öga på titlarna medan jag åt mina små vindruvor, och slogs av en tanke.
Det man hittar på psykologihyllan är nämligen tämligen många titlar av kategorin "självhjälpsböcker". Det är titlar som Slipp stressen, Organisera dig bättre, Slappna av, Mental träning, Mindfullness, Tio steg mot ett lyckligare liv, Bli din egen livscoach, Fånga dagen!, Oroa dig mindre, Bli en bättre människa..

Jag vet inte hur det är med er, men när jag ser några hyllmeter skrika detta åt mig, då blir jag inte direkt lugn och fridfull till sinnet. Tvärtom. Jag börjar spinna på högvarv. Kanske borde jag läsa om hur jag ska slappna av, är jag inte lite oavslappnad? Och stressa mindre, tänk om jag egentligen är jättestressad fast det inte märks? Organisera, ja det skulle nog behövas. Och om jag inte känner mig så stressad och spänd och fel och omentaltränad och olivscoachad då? Är det något fel på mig? Om det finns hyllmeter efter hyllmeter med dessa böcker, måste det ju finnas en efterfrågan. Det måste ju betyda att många människor är stressade och spända, osv. Då måste det ju vara en slags normal sak. Betyder det att jag är onormal som är ganska nöjd med vad jag håller på med, med vem jag är? Kanske är det något jag borde stressa upp mig över, min brist på stress, oro och missnöjdhet?

Nej. Vet ni vad? Jag tänker strunta i vad alla de där böckerna vill att jag ska tro. Jag tänker vägra göra mig till en person som inte är den jag är. Jag behöver inga böcker som talar om hur jag ska tro att jag kan bli bättre. Jag är redan Good enough! Så det så!

Inte som du tror

Det händer att jag då och då tar en sväng förbi Uppsala domkyrka. Jag är så glad att jag numera bor i en stad där jag bara har ett par minuter till närmaste kyrka, jag uppskattar nämligen att ha ett rum som inbjuder till stillhet och som med sina symboler och sin rymd.
I domkyrkan finns möjlighet att sitta lite avsides, men visst kommer det in en hel del turister som vill se sig omkring. Ibland undrar jag vad folk tänker när de ser mig i kyrkan. Att det inte är vad de förväntar sig. För hur ser en "kyrkoperson" ut egentligen?
Jag är ju för det första blond och västerländsk. Ser ut som en "typisk svensk", eller något annat dumt. Man kanske inte föreställer sig att man går i kyrkan som vanlig västerlänning. Särskilt inte om man är en tjej i tjugoårsåldern. Och om det nu finns sådana så måste det ju vara ganska pryda och konservativa tjejer. Kanske inte som jag, med palestinasjalen virad kring halsen. Jag undrar om de blir lite förvånade, lite ställda? Uppfyller jag inte deras fördomar?

Ung. Svensk. Kristen. Feminist. Student. Storasyster.
Lillasyster. Dotter. Hundägare. Bloggare. Och allt detta, samtidigt,
men troligen inte som du tänkt dig.

Det är spännande det här med fördomar och föreställningar. De går inte att komma ifrån. Det är så vi måste fungera som människor, vi måste placera i fack och generalisera, för vi lever i en komplex värld, där vi matas med information som våra hjärnor måste bearbeta och smälta. På något sätt måste vi hantera detta, så vi lägger upp strategier och skapar kategorier. Fine.
Problemen uppstår när vi slutar omorganisera och möblera om när vi tar emot ny information och möter nya situationer. När vi glömmer bort att världen är komplex och innehåller mer än vad vi föreställer oss. När vi tror att vad vi först ser är det enda och sanna, det enda verkliga, och vägrar lyssna på något annat, vägrar ändra oss och avfärda våra tidigare bilder.
Jag älskar när jag får mina fördomar motbevisade, när jag får möta personer som inte är som jag tänkt mig att de ska vara.
Tyvärr möter jag många fördomar, och brist på kunskap och vilja att bli motbevisad. Det är tråkigt att det behöver vara så, att vi i ett samhälle som menar sig vara upplyst vägrar se längre än våra egna fördomar.

Om Läger, Musik och Lovsång

Jag måste ju också få nämna att jag var på läger direkt efter att jag kom hem från Rom, det vill säga förra helgen. Det var bara att packa om väskan och sticka iväg igen.
Lägret var arrangerat av Sv. Kyrkans Unga i Uppsala stift, och vi var väll knappa hundra deltagare (är inte så bra på det här med att uppskatta siffror) och hölls på Undersviks stiftsgård. Dock blir jag lite besviken på Kyrkans Unga Uppsala Stift, eftersom det alltid tycks vara musiken som är huvudtemat på varje läger. På detta exemplevis så kunde man varje dag välja wokshops som man deltog i under hela dagen. Man hade tre valmöjligheter; Kompgruppen (spela musik), Sånggruppen (Sjunga musik) eller Textgruppen/Gudstjänstgruppen (för oss övriga). Jag blir lite less på detta. Det finns faktiskt en mängd ungdomar i stiftet, och i landet/världen i övrigt, som inte är särskilt musikintresserade, som inte kan sjunga eller spela, eller som helt enkelt inte vill. Och det man erbjuds då är en text/gudstjänstgrupp. Vilket är helt okej, om man nu gillar att snacka bibeltext, skriva förböner och reflektera, vilket jag gör. Men SKU, skärpning, det finns så många talanger och personligheter i vårt stift, så många möjligheter. Valet behöver inte stå mellan musik och övrigt. Drama, Måla och Skapa, Textreflektion, Film, Foto, Spel, Sport, Världen.. Möjligheterna är så stora! Sluta välj den lätta vägen och dra nytta av mångfalden som finns. Annars riskerar personer som mig, som är helt ointresserad av musik, att känna oss som de överblivna som man inte riktigt har någon plats för. Är det sådan vi vill att kyrkan ska vara?
Att vara i text/gudstjänstgruppen var förövrigt helt okej. Jag gillar ju att prata och reflektera. Första dagens tema handlade ju dessutom om Taizé, och det har jag ju rätt bra koll på. Sedan blev kvällens mässa rätt kass, tempot var för högt, kompgruppen var bara fel, man missade tystnaden, och det mesta kändes fel.
Lördagens tema var Lovsång. Suck.
Men jag måste få förtydliga mig i den här frågan. Varje gång någon börjar prata om lovsång, lovsångstema, lovsångsteam, lovsångsgudstjänst, osv, så mår jag lite illa och drar en djup suck. Det beror inte på att jag ogillar lovsång i sig! Nej, men däremot anser jag att lovsångsbegreppet har blivit kidnappat och inträngt i ett hörn. Lovsång har kommit att handla om "moderna" popaktiga sånger som framförs i en speciell stil i kyrkan, och som man gärna förknippar med ungdomar och ungdomlig kyrka. "Ropa till Gud", "Prince of Peace", "Du är helig du är hel", "Så länge jag lever", "I ditt ansiktes ljus". Det finns massor av kända titlar som poppar upp så snart det talas om lovsång. Och visst, dessa är lovsånger, men lovsånger innefattar inte bara dessa. För mig är inte lovsång en musikstil eller en gudstjänsttyp. För mig handlar lovsång om något som sker i mitt hjärta. Min lovsång är helt förknippad med vem jag är, och min uttrycksform. Oftast är lovsången för mig tyst och lugn, men inte desto mindre brinnande. Jag lovsjunger bäst i tystnaden. Eller så lånar jag orden till min lovsång från de psalmer som i sv.psalmboken faktiskt också tituleras som lovsångspsalmer; "Gud, vår Gud, vi lovar dig", till exempel. Eller varför inte lovsjunga genom någon taizésång?
Problemet är att dessa typer av lovsångsalternativ aldrig nämns. Det är det som stör mig. Jag lovsjunger gärna och ofta, men sluta pracka på mig en definition som jag inte är bekväm med!
Sedan tycker jag också att det faktum att man under ungdomsläger, andakter med unga, konfirmandverksamhet osv, envisas med att använda en viss typ av psalmer, sånger och musik (läs: Ung Psalm) eftersom den är "ungdomsanpassad" är helt och hållet förkastligt och upprörande på alla sätt, eftersom man utgår från att alla individer mellan 12-25 är en homogen grupp som gillar samma saker och uttrycker sig på samma sätt, vilket är motsatsen till den kyrka som är eftersträvansvärd, där alla får plats och kan känna sig hemma, oavsett ålder, kön och bakgrund. Men detta har jag skrivit om tidigare, så jag tänker inte dra upp så mycket mer om det.
Nu låter jag som värsta gnällisen som bara klagar på allt som hände under lägret. Detta är inte sant. Jag hade ett mycket bra läger, jag träffade underbara människor, hade intressanta samtal, skrattade och hade kul på massor av sätt. Och det slår mig hur lyckligt lottad jag är som får vara an del av kyrkan och hennes dynamiska väsen. Kyrkan är underbar! Så sluta förminska den!

Lite kort om mötet i Rom

Jag ska börja ta bloggen lite mer på allvar nu. Det har varit lite dåligt hittills, jag vet. Men nu har jag dels kommit på plats lite bättre i tillvaron, tror jag, och dels också börjat läsa lite andra bloggar, vilket är inspirerande.
Så vad har hänt på sista tiden?
Jag måste ju nämna Taizés europamöte i Rom. Helt fantastiskt och underbart och kaos på alla sätt. Det är fullkomlig galenskap att lägga ett möte med 50.000 unga vuxna m.fl. i en stad som Rom. Jag vet inte om någon över huvud taget hade en aning om vad som egentligen hände och om någon hade koll på något. Jag är tveksam. Den 22 dec åkte jag ner för att hjälpa till med förberedelserna. Jag hamnade i transport-teamet, och vi började varje dag med ett möte där det mer eller mindre konstaterades att vi inte visste vad vi gjorde eller vad vi skulle göra. Det är lärorikt på många sätt att ha en sådan tillvaro under en tid. Inför välkomnandet av det största antalet deltagare uttryckte br. Alois detta i sitt tal efter kvällsbönen genom att säga ungefär "Vi har planerat och tänkt intill sista sekund, och mycket är fortfarande inte klart", vid denna kommentar syntes ett roat och lite stressat leende i flera bröders ansikten, "Men det är i sådana stunder som vi får öva oss i tilliten och lämna över det vi inte kan klara av till Kristus, och lita på att han bär resten".

Förberedelse av skyltar för det stora
välkomnndet den 28:de

Ja, under detta möte fick många av oss nog lära oss var våra gränser går och att släppa taget när vi kämpat till det yttersta, samt lära oss att resa oss igen och ta nytt tag, hitta ny kraft. Jag hade bland annat en incident under första stora kvällsbönen den 28:de, efter en lång och stressig dag där allt bara gått fel: Min uppgift för kvällen var att möta upp med ett av mina team för den kyrka jag var ansvarig för. Vi hade tidigare under dagen haft möte med teamledarna, visat dem var de skulle jobba, var det behövdes skyltar för att visa vägen och människor att guida folk rätt, sedan fick de träffa teamet de skulle ha till sin hjälp. När jag anländer till kyrkan, något sen pga Roms "utmärkta" kollektivtrafik, förväntar jag mig att möta teamet där jag sagt åt dem att vara. Men när jag kommer upp ur tunnelbanan ser jag ingen. Jag passerar alla de platser som jag specifikt pekat ut och sagt åt ledarna att placera personer, men inte en teammedlem eller skylt syns till. Jag går upp till kyrkan och spanar runt, ingen. Jag går bort till den andra stationen. Inte en enda människa. Tillbaka mot kyrkan. Nu är det snart dags för kvällsbön, det är fullt med folk som springer hur som helst över vägarna (vilket var en av de saker mitt team skulle hjälpa till att förhindra). Tillslut ser jag en person. På fel plats, med en skylt, som pekar åt fel håll. I det läget gav jag upp, mer eller mindre. Till råga på allt var jag ansvarig för en av de kyrkor (bönerna var uppdelade mellan sju olika kyrkor) som låg mest i centrum, vilket ledde till att många som egentligen skulle ta sig längre bort helt enkelt var lata och valde den närmaste kyrkan, så min ansvarskyrka blev helt enkelt överfull. Personer hindrades från att gå in, och blev tvungna att stanna ute på torget. Men i detta läge hade jag som sagt redan gett upp. Jag var helt slutkörd efter sömnbrist samt en lång dag där ingenting fungerat, det var kallt och huvudvärken var påtaglig. Hela kvällsbönen spenderade jag bakom en av pelarna utanför ingången, där jag grät, darrade som ett asplöv (jag har någon slags kroppsfunktion som gör att jag börjar darra och skaka när jag kommer i obalans) och spottade galla över hela idén med ett möte i Rom och min egen bristande förmåga att klara av någonting. Efter 45 minuters tårar ryckte jag dock upp mig, lyckades hitta ett par av de personer som skulle jobba, och lyckades på något sätt få ihop slutet av kvällen.
Detta var dock mötets värsta incident, resten gick betydligt bättre. Bland annat måste jag nämna de fantastiska Ursuline-systrarna där vi fick bo, otroligt trevliga och gästfria systrar. Vi firade jul tillsammans med dem, och blev varmt omhändertagna. Och att fira in nya året med en över två timmar lång katolsk mässa i kyrkan vid toppen av Spanska trappan, följt av en otrolig utsikt över hela Rom och dess fyrverkerier, wow! Eller bara att återse så många av de vänner jag fått under året som gått; Lynn, Florian, Yvonne, Max, och många, många fler! Underbart!