Praktiskt tips - Andaktskitt

Jag har en ganska bra och konkret grej jag vill dela med mig av, nämligen mitt lilla andaktskitt, som jag brukar ta med mig ibland när jag är ute och reser eller så. Några av mina vänner har ibland lite skämtsamt kallat den min själsliga/andliga första-hjälpenlåda, vilket kanske är sant.

Men faktum är att man med små medel kan skapa sig ett rum för bön och andakt, antingen själv eller i grupp, och symboler kan vara navändbara.

Den har ändrat innehåll till viss del genom åren, men för tillfället ser den ut såhär:

Jag fick en helt vanlig, tråkig och grå necessär från min pappa för en väldigt massa år sedan, då han reste mycket i jobbet. Den fick ligga i en byrå ganska länge, innan jag kom på att det kunde bli ett bra andaktskitt. Den ser rätt skabb ut, med diverse fläckar. Bland annat har den varit insmetat med yoghurt som läckt ut i ryggan, och spritpennekorset har flutit ut då det attackerats av vatten och liknande,men har klarat sitt syfte bra, för sakerna i har aldrig tagit skada. 

Inuti finns två fack, ett lite större och ett lite mindre. I det större passar min lilla bibel perfekt. Har ni inte en bibel i litet format, typ denna eller motsvarande, så rekommenderar jag att man försöker skaffa en. Perfekt att ta med sig i väskan, väger inte lika mycket som en vanlig och tar inte lika mycket plats. Det finns även biblar i samma format som enbart innehåller Nya Testamentet eller NT och Psaltaren, exempelvis de biblar som Gideoniterna delar ut. Dessa är också bra, men vad jag gillar med just den bibel jag har är att det är hela bibeln, inklusive apokryferna. Detta kan vara bra om man hamnar i samtal om bibeln med kristna från andra riktningar, där apokryferna används mer.

I det andra facket har jag lite småprylar som kan vara navändbara:

1. Ett litet skrivblock stl. A6(?) och en penna (som "råkat" följa med från IKEA). 

I det kan man anteckna böner, sånger och liknande som man vill använda sig av.

2. En ikon. Just denna har jag fått av en av mina ryska vänner och den föreställer Abrahams tre besökare, men kallas också för treenighetsikonen.

3. Ett radband

4. En tändare och ett litet ljus. Ljuset är jag väldigt glad för. Hittade det i en liten märklig butik i Gamla stan, Stockholm. Det som är så bra är att det dels är litet, doftar gott, men framförallt att det är som en liten dosa med ett lock man kan stänga, vilket förhindrar att det går sönder och smular stearin i hela facket.

Tidigare har mitt andaktskitt också innehållit föremål som Frälsarkransen och Lilla Pilgrimsboken, och ett tag byttes alla föremål ut mot en psalmbok i samma storlek som bibeln. Men just nu ser det ut såhär, vilket jag är rätt nöjd med för tillfället. Naturligtvis kan man lägga i vad man vill, och vad man känner att man har användning för. 

Släkten är värst? Nejdå!

Sommaren har varit lite hipp som happ, i alla fall när det kommer till bloggen. Men jag tänkte att jag skulle ta och uppdatera lite om helgens stora händelse, så får vi se om det blir lite mera ordentligt bloggande när hösten och vardagen sätter igång på allvar.

Så:
Vart fjärde år har vi en stor släktträff någonstans. Det är egentligen min morfars del av släkten, och alla "kusiner" från hans sida, och vi brukar bli över hundra personer.
Kusinerna är barnbarn till den kände samiska fotografen Nils Thomasson (googla så hittar ni de mest fantastiska bilder)
Förra året var vi i Danmark, året innan det i Åre, och året innan det i Mittådalen. I år var det Östersund som gällde.
Vi körde upp från Norrtälje tidigt på fredagsmorgonen. Egentligen hade vi tänk ta en bil, men med sju personer insåg vi att det skulle bli lite trångt i sex-sju timmar, så det fick bli två bilar. Jag tror att Adam snackade hela vägen, men med musik i  hörlurarna och en skön kudde var det inga problem för min del. Och ett par glasstopp höll humöret uppe.
Så kom vi fram, och checkade in i stugan där vi skulle bo. Adam, mamma och styvpappa i ett rum, Johan och Anders i ett rum, jag på soffan i vardagsrummet, och Carro på madrass på golvet.
Sedan var det bara att invänta alla.
Det är kul med de här träffarna. Att ses vart fjärde år är ganska lagom. Hade det varit varje eller vartannat år hade det inte känts lika speciellt, och uppslutningen hade troligtvis inte varit lika stor. Nu kommer släktingar från Norge, Danmark, Usa, och från alla olika håll i Sverige. Det är en stor händelse, och hela helgen ägnas åt detta.
Först välkomstträff på fredagen, med en renklämma (tunnbröd med bla renkött) och kaffe/te. Namnlappar och pressentation av tidsschema och program för helgen. Så lite fritid innan kvällsmaten (Renskav!).
Hälsa på alla, kända och okända människor. Vissa ansikten är mer bekanta än andra, och många nya småknoddar har tillkommit. Under fredagskvällen fanns gott om möjligheter att återknyta till varandra. Vad gör du nuförtiden? Vems barn är du? Vars ä ni fra då?
Så kom lördagen, och den mest fullspäckade dagen mer olika programpunkter. Frukost, och sedan ner till museet Jamtli, där det bjöds på föreläsningar om släktens historia, och då främst Nils Thomasson. En film, men också släktingar som minns. Huvudpersonen var farbror/morbror Lars, den enda från sin generation som fortfarande är i livet. Nils Thomasson var hans far, och han delade en hel del anekdoter och minnen om både sin far och mor.
Därefter var det en av kusinerna, Ingrid, som bedrivit lite släktforskning, som talade om släktens matriark, Lussi Lars, eller Lucia Larsdotter. En häftig kvinna på många sätt.
Så till kvällen var det dags för träffens höjdpunkt, den stora festmiddagen. Ren, naturligtvis, från de egna renarna, och massa annat gott. Och en underbar stämning, dans och musik. Jag gav väll upp vid tvåtiden på natten, och jag var bland de tidiga.
Så på söndagen var det dags för avfärd igen. Jag hann med en högmässa i Östersund, kyrknörd som jag är, innan vi åkte neråt landet igen.
Nu är det fyra år till nästa gång. Vart vi ska vara återstår att se. Det lutar mot Gotland eller Snåsa i Norge, men inget är vad jag vet bestämt än.
Avslutningsvis bjuder jag självklart på lite bilder:

Glasspaus! Jag smaskar på en Magnum

Titt på bilder från tidigare släktträff

Lillebror Anders och fosterssyster Carro lite trötta efter tidig morgon och lång bilresa

Lördagens lunch, varmrökt lax!

Föreläsningsdags

Lillebror hälsar på en annan nära släkting

Lillebror, styvpappa, mamma och styvbror

Dags för gruppfoto

Enbart kusinerna

Storebror André hälsar på en av träffens yngre deltagare

Och så en bild på söta Adam. Han gillar inte kroppskontakt,
men under bilresan hem när han trodde att jag sov
så höll han mig i handen för att själv försöka sova

Katt vs halsduk

Om man ska gå ut, men känner att man vill skydda nacke och axlar lite extra, kanske från kyla eller vind, vad ska man då välja? Katt, eller halsduk/liknande plagg?

Låt oss titta på fördelarna resp. nackdelarna med att välja katten:

Fördelar:

1. Konstant och jämn värme. Katten håller en temp på 38-39°. Den blir inte svalare om det är kallt, och inte varmare om det är varmt.*

2. Självhäftande! Man slipper krångel med knappar, knytningar, dragkedjor, dra-över-huvudet. Katten håller sig kvar av sig själv!

3. Nackmassage! Ett konstant spinnande, trampande och buffande ger en skön massage.

4. Utseendet - Hur coolt är det inte med en katt på axlarna?

Nackdelar:

1. Förlustrisken. Katter är ganska så självständiga varelser - vill den inte ligga kvar, så gör den inte det.

2. Icke allergivänlig. Pälsdjursallergiker är i de flesta fall känsliga för katter. Pga detta kan katter inte heller medföras överallt.

3. Ljud - Spinnandet och jamandets baksida, om man inte gillar detta.

4. Klor. Aj.

* - förutsatt att man inte är ute väldigt länge i extremtemperaturer...

Konsumtionssamhället och Kyrkan

Allt oftare känner jag att många har den föreställningen att andlighet, Gud, tro och kyrka, är något som kan och ska konsumeras, något som man köper sig till och investerar i.
Jag tror att detta kan vara ett av kyrkans stora problem. Människor kommer, och fostrade i konsumtionsandan förväntar sig att finna en färdigpaketerad lösning som direkt matchar alla deras behov (för kunden har alltid rätt), och när de inte omedelbart finner detta ger de upp och hoppar på nästa tåg.
Ibland känns det som om kyrkan själv också tror att det ska vara på detta sätt. Vi måste möta konsumentens efterfrågan. Konsumenten tycker det är för krånglig liturgi, ja då drar vi ner på liturgin. Konsumenten tycker det är för mycket orgelmusik, ja då tar vi bort den. Konsumenten tycker det är svårt det här med synd och skuld, ja då försöker vi klä om det och ta bort det.
Missförstå mig inte nu! Jag tycker absolut att kyrkan måste vara lyhörd för människors behov och lyssna. Det är kanske en av de viktigaste saker vi kan göra som kyrka. Men jag tror inte att det är bra att ständigt försöka tillfredsställa allas önskemål och ständigt vara tillags. Då riskerar vi att urvattna allt, och kanske också göra människor en björntjänst. Jag tror att många som kallar sig sökare är ute efter just någonting annat än det vardagliga stressiga och snabbt tillfredsställande. Men kanske vet man inte om det själv.
Jag menar inte alls att som någon slags allvetande översittare tala om vad folk vill ha egentligen, inte alls. Nej, jag menar bara att vi inte ska vara så snabba i mötet med andra, att vi tror att det första vi hör egentligen är vad som sägs, och omedelbart ge en snabb respons och "lösning".
Som om en person skulle komma och säga "Jag är så stressad och har ett hektiskt liv, så jag tänkte att kyrkan kanske skulle vara en bra plats som omväxling, men högmässan, den är ju så långtråkig och svårbegriplig, högtravande och seg". Vad kan vi då ge för respons? Jo, vi kan antingen hålla med, kanske börja prata om att förändra musiken till något mer modernt lovsångsaktigt, dra ner på liturgiska moment, dra upp tempot och göra det mer anpassat till önskemålet. Eller så kan vi kanske fundera på vad som ligger bakom att personen ifråga tycker att något är segt, tråkigt och svårbegripligt. Kanske är det ovana? Om livet annars är hektiskt kan lugnet kännas främmande och konstigt. Kanske är det okunskap? Känner man inte till varför vissa saker görs och sägs så kan det bli väldigt märkligt. Eller så är det helt enkelt så att det behövs en förändring. Men jag tror det är viktigt att tänka ett extra varv.
Sedan tror jag, som jag nämnt tidigare, att det absolut finns behov av olika typer av gudstjänster, och olika uttryckssätt. Alla är inte lika, och alla uppskattar inte samma saker. Men vi måste också våga bjuda in till att pröva, och inte ge upp för första bästa motstånd när vi inte gillar något. (Jag vet tex att jag ogillar såkallade lovsångsgudstjänster och liknande, för jag har varit på typ tusen och prövat massor, och det är inte min grej. Men jag viftade inte bort det efter första gången)

För att komma tillrätta med detta tror jag att nyckeln ligger i att få människor att sluta se sig som konsumenter av kyrkan, och istället göra dem till den del av kyrkan som de faktiskt är. Och vi som känner oss som kyrka måste våga ställa motfrågor. Tycker du inte om det här, varför? Hur tänker du då? Vad tror du det beror på? Och vi måste våga tala om våra egna erfarenheter, bjuda in våra perspektiv. Okej, du gillar inte det här, av den och den anledningen. Jag hör vad du säger och kan sätta mig in i ditt perspektiv, men låt mig nu berätta hur jag tänker. Våga också föreslå att man prövar igen och igen, istället för att försöka fixa med en ny lösning. Och framförallt; sluta tänk att man måste fixa saker och vara till lags jämt!

Här ligger en hund begraven

Idag har jag kroppsarbetat lite. Jag har grävt en grav, och begravt min hund.
Det borde ha skett för länge sen, hon dog ju i mars och då var det ju fortfarande vinter. Men när det tinade upp... Jag kunde liksom inte, och urnan stod kvar.
Men så idag blev det av. Äntligen.
Tror jag behövde få göra det helt själv, nu när jag var ensam hemma.
Så nu är det gjort. Det var ganska svårt rent fysiskt, spett och spade med torr och stenhård jord, men psykiskt kändes det som en lättnad.
En fin grav med hennes favoritleksak blev det också.

Återkomst till Taizé - två veckor

Nu har det varit ett ganska så långt uppehåll på bloggen för min del, men det blir det ändring på från och med nu. Största anledningen till bloggtorka har varit att jag spenderat ett par veckor i Taizé, där dator och internet inte är så hög prio. Inte alls faktiskt.
Så det får bli vad detta nystartsinlägg får handla om!

Vi, det vill säga Norrtäljegänget, som blev Norrtäljeduon bestående av mig och Rebecka, åkte ner tillsammans med härliga Örsa, som vi lärde känna under deras helgläger med taizétema. Det blev väldigt lyckat, och oj vilket härligt gäng måste jag säga!
För mig och Rebecka kan man väll säga att resan startade redan på fredagen. Resfebrig som jag alltid blir (märkligt, jag reser ju faktiskt en del och borde börja bli van tycker man) lyckades jag knappt äta eller sova torsdagen till fredagen. Upp tidigt och hade bara packning och resandet i huvudet. Sedan möta upp Rebecka på kvällen och buss ut till Örsundsbro, där vi fick supergod grillad mat, och sedan filmmys i kyrkstugan, innan det var dags för ett par timmars sömn. Vi sov på golvet, så helt bekvämt var det kanske inte, men för mig funkade det helt okej. Sedan upp vid fyra, och hoppa på bussen. Lite mer än trettio timmar tar bussresan ner till Taizé. Natten genom Tyskland är den värsta biten, och återigen blev det inte mycket sömn, kanske 1-1,5 timme totalt under natten. Men så närmade vi oss äntligen. Vad lyckas busschauffören med då? Jo, han kör fel och hamnar på massa småvägar på den franska landsbygden. Jippie... Vi lyckades hitta rätt tillslut, och vi tog oss fram. Visserligen missade vi lunchen, men ärligt talat så var det ingen jätteförlust.
Barack lyckades vi få också, och jag lyckades snappa åt mig förmiddagsjobbet Welcome on the Field, som innebär att man går omkring på området och kollar så att allt är som det ska, att alla hittar till sina jobb och bibelintroduktioner och följer schemat, och att allt är okej. Blev dessutom igenkänd som ez-permanent (Permanent kallas de volontärer som stannar en längre tid i Taizé) av den broder som hade ansvaret för jobbet, så jag och en gammal bekant, Franz, blev satta i circulation-team, vilket mest innebar att gå omkring bland bilarna på parkeringen och kolla om det fanns något som såg misstänkt ut (lokala bilar som inte borde vara där, potentiella tjuvar och liknande), kolla området kring Oyak så att ingen tex stod där och rökte på, och lite sådana saker. Inget sådant inträffade som tur var, utan de flesta personer vi mötte var sådana som var lite vilse och inte visste vart de skulle för sin bibelintroduktion eller liknande. Vi hade en del lite mer dramatiska incidenter förvisso: En ung tjej som låg utanför kyrkan, och som inte mådde bra. Hon nämnde något om hjärtklappning, och vi kunde hjälpa henne att ta sig till sjukstugan, så det kändes bra.
En annan dag såg vi en bil som stod parkerad lite märkligt och med varningsblinkers påslagna, precis utanför butiken. Märkligt tänkte vi, och gick för att kolla läget. Ingen var i närheten, men så såg vi något som rörde sig i bilen. Det var ett litet barn, kanske i tvårårsåldern, som kröp omkring helt fritt därinne. Detta gjorde att vi fick lite panik både jag och Franz. Dels så vet jag inte hur det är med tvååringar i er närhet, men de flesta jag har mött kan få för sig att pilla/vrida/trycka/dra i det mesta, och kanske särskilt i det som ser ut som knappar/spakar/nycklar osv. Inte helt säkert att lämna i en bil med andra ord. För det andra, och nästan ännu värre, så var bilen ställd mitt i den gassande solen, och det var lätt över trettio grader ute. En bil blir stekhet på bara minuter. Fönstret på förarsätet var nerhissat kanske ett par centimeter, knappast tillräckligt, och dörrarna var låsta. Vi började desperat titta oss omkring efter ägaren till bilen. Eftersom barnet verkade piggt så var det inte helt akut. Vi fick hjälp av en fransk kvinna att kommunicera med barnet. Men vi började överväga hur vi skulle kunna krossa rutan om det skulle bli nödvändigt. Efter ett par minuter kom det dock en fransk kvinna ut från butiken. Hon verkade inte alls förstå varför vi var så uppjagade, och hon menade att hon bara varit borta max fem minuter, och att ACn hade varit på (bilen var avstängd..). Så det blev inget dramatiskt slut, men lite läskigt var det.
På eftermiddagarna hade jag bibelintro, lett av fr. Francis. Tre av de fyra bibelintron jag har haft på fältet har varit ledda av honom. Jag vill inte gnälla, han leder väldigt bra bibelintron, men kom igen, någon annan kunde det väll varit, för omväxlings skull? Återigen blev jag igenkänd som ex-permanent, och en av dagarna, bara minuter innan vi ska börja, kommer han fram till mig och frågar om jag kan tänka mig att säga något dels om att vara i tystnad några dagar (en möjlighet som finns) och dels något om att stanna längre som volontär/permanent. Jag fick alltså helt oförberedd kliva upp inför en grupp på kanske hundra personer, och berätta lite kort om mina erfarenheter. Tyckte jag klarade det rätt bra.

Att vara tillbaka kändes faktiskt bra. Lite märkligt att inte vara där i rollen som Permanent, och det tog lite tid att släppa det. Att tillexempel se någon ha vattenkrig eller gå utan tröja, och inte känna att man behövde gå fram och säga åt dem. Eller att hänga på Oyak på kvällen utan att känna att man inte borde vara där egentligen. Men det gick bättre än väntat.
Men självklart finns det en stor saknad. De fem månader jag bodde där betydde mycket för mig, och jag saknar många saker. Jag saknar gemenskapen, att varje dag ha människor som man lever tillsammans med. Här hemma kan man leva nära varandra, men ändå så åtskilda. Man lever parallella liv istället för i gemenskap. Jag saknar att aldrig behöva känna sig ensam (när jag var där kunde jag dock ibland sakna avskildhet!), utan ville man vara social fanns det alltid någon. Behövde man en kram, ett skratt, ett utbyte av tankar, någon att gnälla lite hos, så gick man bara och hittade någon. Och det fanns ingen prestige eller dolda avsikter hos den andre.
En person frågade mig en gång när vi talade om Taizé, om vi som levde så tätt inpå varandra aldrig hade konflikter. Jo, visst fanns det, men förvånansvärt få skulle jag vilja säga. Med tanke på att vi bodde runt femtio-sextio tjejer ganska tätt tillsammans, från olika bakgrunder och kulturer, och ibland utan ett gemensamt språk. Jag tror att det låga antalet konflikter har att göra med att man lär sig släppa garden ganska så snabbt, för att det är nödvändigt. Man lär sig att för att vi ska kunna leva tillsammans, måste vi förhålla oss till olikheter, och hantera varandra. Om jag stör mig på något måste jag ta tag i det, och bestämma mig för om det ä något som känns så pass viktigt att jag vill ta upp det med den andre, eller om jag inser att konflikten ligger i mig själv, och är något jag måste lära mig att leva med och släppa. Insikten om att alla inte tänker, tycker och känner som jag.
Vidare så saknar jag den dagliga rytmen. Morgonbön, frukost, jobb, middagsbön, lunch, jobb, fritid, kvällsmat, kvällsbön. Framförallt bönerna som gav en energi och ett fokus till livet.
En viktig grej som jag tror bidrog till att jag mådde bra i Taizé, är känslan av att bidra, att vara behövd. För ärligt talat, alla jobb är inte roliga och spännande. En del är skitjobbiga, tråkiga, och uttröttande. Men man har också känslan av att vad man gör är bra och viktigt, att det bidrar till något.
Sedan saknar jag också de regelbundna samtalen med min kontaktsyster. Samtal som ibland varade i tio minuter, och ibland en timme, och som kunde handla om allt från glädje och skratt till sorg och bekymmer. Jag hade tur och fick en väldigt bra kontaktsyster, jag vet andra som inte haft lika tur, men jag tror också att det handlade om att jag kanska tidigt valde att ta risken att vara väldigt ärlig och inte försöka förställa mig och mina tankar, något som jag i efterhand är väldigt glad för. Vi fick en fin kontakt, och nu när jag var nere så träffade jag henne igen och vi hade ett kort samtal, och hon ordnade också så vi fick ett par samtal under min andra vecka, min tystnadsvecka.

Jag är väldigt glad att det blev en resa i år. Det hängde ju löst ett tag. Till nästa år måste jag med flera jobba på att Norrtälje församling ordnar en egen resa. Jag personligen har inga problem att haka på tillexempel Örsa, för det var fantastiskt. En bra grupp att åka med på alla sätt. Men jag tror att det finns många som skulle vilja åka och som skulle uppskatta det, fast de kanske inte vet om det.
Jag ska också försöka jobba mycket mer med taizéarbetet överlag i församlingen, och styra upp våra taizéböner.. Jag har lite planer, och hoppas också på lite hjälp och stöd från ett par olika håll nu till hösten också.
Jag pratade också lite med br. Matthew om detta. Han föreslog bland annat att jag skulle försöka jobba för en resa med framförallt de som är ansvariga för taizébönerna, och för de som går på dem, dvs de vuxna som går på dem. Vi får se hur det går.
Återigen, för egen del är jag inte så orolig. Känner jag att det inte funkar, kan jag lägga ner och söka mig någon annanstans. Men jag känner ju att det finns så många möjligheter och så mycket potential i församlingen, så jag vill verkligen att det ska bli något bra utav det. Det gäller bara att få med alla andra på spåret. Lite energi, engagemang, våga satsa lite och positivt tänkande. Jag ska se vad jag kan göra...

Avslutningsvis lite bilder:

Åka buss i lite mer än 30 timmar, kul kul kul

Kö till lunchen

Frukost taizéstyle: Bröd, smör, choklad och sockerte

Sånghäfte och sångblad

Jättefullsatt kyrka

Äta kvällsmat taizéstyle, sittandes på marken

Under tystnadsveckan finns möjlighet att hålla på med lera. Detta blev min skapelse

Bebisdagar

Igår och idag har varit dagar som man kan ge temat bebis. Igår var det djurbebisar det handlade om, närmare bestämt en kull med fyraveckor gamla hundvalpar. Sötare är svårt att hitta, och man får tvinga sig till självbehärskning för att inte kidnappa allihop och ta med hem.
Men vi hade inte valpköp som mål, utan vi var där för att hälsa på en vän. Inga valpar ska införskaffas, inte just nu i alla fall. Men någon gång i framtiden så..
Jag älskar verkligen djur, och är uppväxt med hundar och med mera, så jag vill verkligen ha egen hunds så småningom. Men just nu får jag nöja mig med de djur som finns i föräldrahemmet.

Asså, liiiite söta va?

Dagens bebistema kom från ett helt annat håll. Telefonen ringde här hemma hos min mamma, och hon svarade. Det var en gammal vän till familjen, Chribbe. Han bodde granne med oss när vi bodde i Åkersberga. Då var han runt fjorton år och brukade vara lite barnvakt åt mig och min lillebror. Idag är han närmare trettio. 

Jag hörde samtalet lite halvt, från mammas sida.

"Måste du berätta något, jaha, vad är det då?" Hon lät lite nervös, och med rätta, han har nämligen haft en förmåga att ställa till det för sig och hamna i kniviga situationer.

Sedan hörde jag bara ett litet glatt skrik.

"Ska du bli pappa!?"

Japp, så var det. Lille Chribbe ska växa upp och bli förälder, haha! Vad ska man säga? Har en känsla av att han kommer bli värsta hönspappan... 

Så, i januari är det beräknat. Hoppas allt går bra!

Sommarfeeling overload

Idag har det varit en såndär riktig supersommardag på riktigt, extremt. Strålande sol, klarblå himmel. Jag tog en tur i hästhagen och fann en hel mängd smultron, som jag trädde på strån. Hästarna förundrades över vad jag pysslade med, men visst blev det en mysig stund.
Smultronen fick ju sedan bada med lite mjölk.
Detta är faktiskt lyx på riktigt!

Om du fick göra ett sommarprat...

... Vad skulle du då prata om?
Det är en intressant fråga. Om du fick 1,5 timme att tala om vad som helst, vad skulle du tala om? Något personligt, viktigt, fantastiskt och betydelsefullt. Det låter lätt men samtidigt så fantastiskt svårt.
 Jag tror nog att jag ändå skulle tala om det som jag skriver om här på bloggen. Om min relation till vad som anses normalt, om tro, och att vara udda.
Sedan måste man ju ha en spellista. Runt 12 låtar, gärna med en personlig koppling och eftertanke, något som passar med det man talar om. Jag tyckte det kunde vara kul att sätta ihop en lista. Det är faktiskt svårare än vad man tror. Jag lyssnar faktiskt väldigt sällan på musik. Väldigt sällan. När folk börjar tala musik står jag ofta som ett frågetecken. Men jag lyckades sätta ihop en lista med Sju låtar. Blandade och sjukt bra artister. För man får ju helst inte ha alltför lika musik heller...
Så, under mitt sommarprat skulle jag spela följande:

- Teapacks: Push the Button
- Kimya Dawson: Same Shit/Complicated
- Edith Piaf: La Marseillaise
- Michael Jackson: Will you be there
- Cristopher Tin: Baba Yetu
- ByeAlex: Kedveseme 
- Allan Edwall: Familjeporträtt

Låtarna är inte i ordning, och klickar ni på dem kommer ni till en youtubefilm. Jag rekomenderar för övrigt Kimya Dawson starkt. En fantastisk kvinna med mycket bra, konstig, underbar, tänkvärd, knasig och trallvänlig musik! Men självklart är de andra låtarna fantastiska också, och absolut värda att lyssna på.

..Och lite midsommar också

Tänkte att jag kanske kunde skriva något om midsommarfirandet också. Det blev ju faktiskt lite av en traditionell midsommar för mig i år. Annars brukar det bli lite si och så med "vanliga" traditioner i min familj. Antar att det beror på att den förändras lite titt som tätt; från klassisk kränfamilj till skiljsmässofamilj, till nya familjer.
Förra året var jag som sagt i Taizé, och då firades midsommar tillsammans med diverse nationaliteter som ville uppleva det här märkliga svenska, dansa kring en gigantisk penis och sjunga sånger om grodor utan svansar...

Men under midsommar i år så var familjen här i Norrtälje inbjudna till några grannar. Först var det sillunch, och dans kring stången. Sedan var det hem en sväng och ut med hundar och så, innan firandet fortsatte på kvällen med grillning och trevligt fram till midnatt ungefär.

Absolut roligast att se igår var Adam, min fosterbror. Han är ju ofta ganska ovillig till det mesta, och blir ofta stressad och obekväm i nya sammanhang och när det är mycket okänt folk. Han har ju både Asbergers och Adhd, och ganska mycket bagage från tidigare, vilket inte är lätt.
För att vara på den säkra sidan tog vi med hans iPad och sa att om det är så, finns möjligheten att gå undan och hålla på med den istället.
När vi kom dit visade det sig att det fanns två killar i tioårsåldern där. Och gissa vad? Inom tio minuter hängde han med och spelade kubb! Seda fick han följa med och köra fyrhjuling, och lyckan var gjord! Det var helt fantastiskt roligt att se. Han fick äntligen chansen att bara vara barn, och faktiskt leka, på riktigt, utomhus och med andra barn! Underbart!
Han log, skrattade, lekte och pratade.
När vi skulle åka hem efter lunchen och gå ut med hundarna ville han absolut inte följa med hem, utan stanna och leka. Mamman till ett av de andra barnen föreslog att de kunde åka en sväng med fyrhjulingen, och Adam svarade "Ja, det låter kul!". Ni fattar inte hur stort det är. Helt otroligt! Och på natten när det var dags att cykla hem, var det första han sa: "Kan jag komma hit igen och leka någon annan gång?" Jag blir tårögd!

Två veckor kvar

Om två veckor sitter jag förmodligen på bussen på väg mot Taizé. Om jag får gissa har vi nog kommit till Tyskland vid det här laget. Vi inväntar nattstoppet, och förbereder oss på en natt i bussen på autobahn. Vi är ganska möra och sega. Det börjar bli lite mörkare ute. Men vi närmar oss. Någon gång under natten stannar bussen till för att tanka och byta chaufför, men då sover de flesta av oss i diverse mer eller mindre bekväma ställningar i våra säten, begravda i kuddar och under filtar, lutandes mot fönster eller mot varandra.  På morgonen vaknar några till, det är dags att ta sig över gränsen till Frankrike. Återigen ett chaufförsbyte. Sedan är det äntligen dags för det efterlängtade morgonstoppet på den franska vägkrogen. Bröd, marmelad och något att dricka. Det luktar fransk landsbygd. Några timmar till. Småvägar, genom ett par byar med stenhus och blommor som klänger på väggarna. Sista byn är Cormatin. Jag kan peka ut den lilla butiken, apoteket, bageriet och kyrkan, och då vet man att det bara är minuter kvar. Vi svänger in från den lite större vägen. På skylten står det Taizé, och sedan en skylt med en pil, "Communauté". Vi är framme.

Bön i kyrkan, bild på bröderna
(jag vet att man inte ska fota i kyrkan, men jag lovar, jag var diskret!)

Jag kan inte beskriva med ord hur mycket jag längtar. Kan man sakna något så mycket att det gör ont? Kan man bli knäpp av längtan? Jag tror det, för det är så det känns. Jag räknar dagarna, timmarna. När får jag komma dit igen? Sedan jag åkte därifrån i augusti förra året, och särskilt nu under den ganska tuffa våren, då har det varit svårt. Jag kan ärligt säga att det inte gått en enda dag utan att jag tänkt på Taizé och tien där, åtminstone en gång. Under hösten och vintern hade jag ju visserligen mötet i Helsinki och sedan i Rom, där jag var i över två veckor och hjälpte till med förberedelser och genomförande. Men under våren har jag inte kunnat vara med på några möten eller åkt dit, och saker på hemmafronten har varit mycket, så då har det känts hårt att sommaren varit så långt bort. Men nu är det snart dags.
Två veckor, så är vi på väg.

Så här såg mitt midsommarfirande ut förra året.
På bilden är syns Julia från Tyskland, Vince från USA, John från Kanada
Hesta från Sydafrika, Signe från Sverige och Karolina från Kroatien. 

Jag funderar på hur jag ska göra i höst också. Som det ser ut kommer jag med största sannolikhet ge upp Norrtälje ungdomsgrupp. Istället tänker jag att jag ska lägga mycket fokus på taizéarbetet i församlingen. Tidigare har Taizékvällarna och Ungdomskvällarna legat samtidigt, men på olika platser. Så kommer det inte att se ut till hösten, och jag ska verkligen försöka få till att det blir lite fler ungdomar i taizésammanhanget. Jag hoppas få hjälp av de två, Johannes och Rebecka, som åker med på resan i år. Tillsammans kan vi få till något riktigt bra, det är i alla fall min förhoppning.
Det talas också om att det ska anordnas en vuxenresa, för de lite äldre aktiva taizéintresserade. Det vore ju fantastiskt roligt! Som engagerad har jag fått ett litet halvlöfte om att få följa med på en sådan resa, även om jag i taizémått (och kanske inte i vanliga kyrkomått heller?) räknas till vuxengruppen, utan till ungdomar/unga vuxna. Det är faktiskt skönt att vara i någon slags mellanålder ibland. Nu börjar jag ha varit med tillräckligt länge och vara tillräckligt gammal för att bli sedd som vuxen, samtidigt som jag fortfarande kan smälta in bra och vara en bro till de yngre ungdomarna.

Det klassiska taizékorset/duvan

Det jag hoppas på till hösten och nästa vår, är i alla fall att få upp antalet engagerade i taizégudstjänsterna, särskilt bland de yngre, och väcka ett intresse. Jag vill förbättra och utveckla taizémässorna.
Kanske kunde man också ha en eller ett par taizé-temadagar.
 En dag i taizéanda, eller något liknande. Men taizéböner, workshops i form av sångövningar och föredrag om Taizé, samtal och diskussion, mm. Det hade varit fantastiskt att få till något sådant. Jag ska fundera lite mer på hur man kan utforma något liknande, och lägga fram ett förslag.
Viktigt!
Har ni några idéer eller erfarenheter får ni väldigt gärna dela med er av dessa! Skriv en kommentar eller skicka ett mail (kontaktuppgifter hittar ni ovan i kategorifältet).

Taizébön med ljuständning

Sjukt pysselambitiös!

Har sedan jag skaffade mina gardiner funderat på om jag inte skulle fixa något typ av gardinomtag, för att hålla undan tyget och få in lite mera ljus. Problemet har varit att jag del tyckt det varit svårt att hitta något som passar mina fina gardiner, men också bara en ovilja till att shoppa något relativt onödigt och omständligt (i mitt huvud omständligt).
Men så tänkte jag att det kanske vore betydligt roligare och mer speciellt att göra något eget.
Så gissa vad, det gjorde jag!
Under skoltiden lärde jag mig att knyta sk vänskapsband. Denna kunskap återupplivade jag i Taizé, och det var denna kunskap som jag nu plockade fram, när jag knöt mina coola gardinomtag! Jag använde vanliga pyssel/broderitrådar i samma färger som finns i gardinerna. För enkelhetens skull använde jag den lättaste knytningen, ränder. Men visst tog det tid...
Lite pyssel var det allt, men jag älskar sådant!

Arbete och resultat:

Fastsatt med säkerhetsnål, och det är bara att börja knyta.
Här ser ni också en liten glimt av mina fantastiska pyjamasbyxor med rosa elefanter

En annan sätta-fast-teknik: Nål genom byxbenet. Knyta knyta knyta...

Arbetet slutfört! Två ganska så långa, färgglada band! En evighet tog det,
med knytande framför tv-serier och podcasts (X-men!)

Och såhär blev de på plats!

Nej, det är inte alltid lätt

Ber först och främst om ursäkt för bloggtorkan, igen. Har en del inlägg på gång, men det har inte gått hela vägen fram, men det kommer, jag lovar!

Men nu till dagens inlägg.

Jag stöter ofta på personer eller grupper som menar att man tillhör en privilegierad grupp och tillhör någon slags maktstruktur om man kallar sig kristen. Att kalla sig kristen i dagens Sverige, det är inga problem, tvärtom, det är lätt att vara kristen.
Jag tror att många av dem som uttrycker sig såhär har en ganska ensidig och många gånger förlegad bild av kristenheten i Sverige. Man kanske lever kvar med föreställningar om den pompöse gubbprästen i predikstolen som styr sin församling med järnhand. Eller så ser man en mystisk sekt där alla medlemmar är hjärntvättade och där allt bara går ut på att tvinga in "vanligt folk" i deras gemenskap, ofta genom att dunka bibeln i huvudet på dem.
Och de som är kristna, de är ju det för att deras föräldrar och omgivning tvingat in dem i kyrkan, eller? Och som kristen träffar man ju aldrig den "vanliga världen" utan umgås enbart med andra kristna, och kan därför aldrig bli ifrågasatt..?

Fast riktigt såhär ser det ju inte ut. Inte i de allra flesta fall skulle jag vilja påstå.
Jag kan mest tala från mitt eget perspektiv, som aktiv i Sv.Kyrkan. Jag möter visst personer som är uppvuxna med kyrkan, som har troende föräldrar osv. Men jag möter lika ofta (inkl mig själv) personer som inte är det. För båda grupper har tron varit en utmaning som mer eller mindre skavt mot förväntningar från omgivning och samhälle.
Min egen tro började väckas i tonåren, utan yttre påtryckningar (läs: tvång från andra individer). Tvärtom var jag livrädd för att berätta om mina funderingar kring Gud, min tro och livsfrågor, just för att jag kände att omvärlden var ytterst misstänksam och skeptisk till alla former av religion, eller åtminstone organiserad sådan. Jag själv också. Men jag ville ändå pröva det här med kyrkan och se vad det var.
När jag väl lyckades smyga iväg till kyrkan, gjorde jag det utan att berätta för någon. Sedan blev det att jag gick tillbaka, vecka efter vecka. Det var ingen som övertalade mig. Men det tog över ett år innan jag vågade erkänna för min icke-kyrkliga omgivning att jag hade något med kyrkan att göra, och att jag kallade mig kristen.

Jag har varit ganska mycket i många olika kyrkliga sammanhang. Sällan har jag upplevt att någon kristen eller någon kyrklig representant försökt tvinga på någon tro eller hotat på något sätt. Sällan har det varit kommentarer om någon annans livsval, varken inomkyrkligt eller utomkyrkligt, positivt eller negativt. I sakfrågor, javisst, men inte på ett personligt plan. Däremot får jag själv och andra jag vet ofta utstå spott och spe, blir pålagda fördomar och åsikter som inte stämmer, och tvingas i försvarställning av personer som kallar sig ateister. Inte i debatter vi själva valt, inte i officiella sammanhang på något sätt. Nej, det kan vara i skolan, på busshållplatsen, på jobbet, av den egna familjen. En främling ser att du bär ett kors runt halsen, och tar sig rätten att verbalt attackera dig. Det är inte helt ovanligt, faktiskt. Jag vet fler personer än jag som tyckt eller tycker att de måste smyga med sin tro för vänner och familj.
Det krävs mycket mod och styrka för att våga visa eller tala om att man går i kyrkan. Man får nästan räkna med att bli ifrågasatt och förväntas kunna ställa upp och ta diskussioner om allt hela tiden.
Jag har varit med om att personer i ungdomsgrupper bett ledare att inte skicka hem saker till dem, som information om läger och terminsstarter, för att de är rädda. Jag har varit med om att en annan ungdom blivit uppringd och tvingats gå hem när dennes förälder fick veta att hen var på kyrkans ungdomsgård. Observera att detta gäller personer som oftast inte sagt sig ha en uttalad tro, utan som enbart befunnit sig i ett sammanhang där kyrkan varit inblandad.

Nej, det är inte alltid lätt att vara kristen i Sverige idag.

Tio år

Får ni ibland den där frågan om vad du gör om tio år? När jag stöter på den frågan får jag ofta lite panik, tio år är ju inte alls lång tid, herregud det är ju snart! Skynda skynda, bli något, gör något, åstadkomma något...
Men då försöker jag stanna upp, och tänka efter lite. Var var jag för tio år sedan? Vem var jag då?
För tio år sedan var jag tretton år. Tretton.
Jag gick i högstadiet, och hade evighetslånga två år kvar tills jag slutande nian. Vad har jag gjort sedan dess? Massor! Skulle någon talat om för mitt trettonåriga jag att om tio år så läser du på universitetet och vill bli präst, du har varit volontär både utomlands och i sverige, och gjort massor av annat bra, är engagerad, och lärt dig extremt mycket! I princip ingenting har blivit som du tänkt dig, med du har haft en grymt intressant tid de senaste tio åren. En del har varit skitjobbigt och hemskt, men mycket mycket har varit väldigt bra och häftigt.
Jag försöker att tänka så, och då känns det lite bättre. För tio år är faktiskt en ganska lång tid.

Är det såhär jag föreställde mig att jag skulle vara om 10 år? Nej. Funkar det rätt bra i alla fall? Absolut!

70årsfest!

Igår var jag på min morfar Pockes 70årsfest. Han firade på Grönalund, med en restaurang som var bokad enbart för oss gäster, fria åkband (fast det inte blev så mycket åkande pga långa köer och lite tid), och supergod mat! Dessutom hade vi strålande sol, och bra stämning!
Härligt!

Mamma klunkar på en cola

Flera personer minglar runt, bland annat min mormor, och i
bakgrunden min storebror med flickvän

Morfars bästa vän Olle höll tal..

..Liksom två av hans andra vänner, mer kända som Tomas Ledin och Niklas Strömstedt.

Festens huvudperson hade fullt upp med att mingla runt bland gästerna

Jag och lillebror passade på att larva oss lite

Vi har olika preferenser

Jag tänkte på det häromdagen, när jag satt på bussen och hörde två personer i 20års-åldern snacka. Det handlade om studentliv, och om pengar. Först var de inne på hur de skulle vilja bo, om de kunde välja fritt och inte behöva bekymra sig så mycket om ekonomi och sådant. Stor lägenhet, toppvåning! Inte behöva dela, inte behöva anpassa sig! Bestämma själv! Så löd resonemangen. Efter ett tag övergick diskussionen också till mat. Slippa skitmat, kunna äta lyxmat varje dag i veckan...
Det här fick mig att fundera lite. Var har jag bott och känt mig som allra mest hemma och bekväm? När har jag ätit den bästa måltiden?
Och jag minns hur det var att vakna upp i baracken i Taizé. Den kvava och instängda luften i det lilla rummet som fyra tjejer delar. Halvunken nattdoft av svett, andedräkt och smutskläder. Ganska så hårda sängar. Men så ljudet av vännerna, de som knorrar lite då de sträcker på sig, någon som fortfarande snusar lugnt. Ett leende i halvmörkret och ett viskande "Good morning!"
Eller en av de bättre måltiderna. Europamöte i Berlin kring nyår 2011/2012, en stor mässhall med slitna golv. En plastpåse där någon slänger ner en burk med ljummen soppa, ett bröd, en kaka och en yoghurt. Tiotusen personer, och fler som strömmar in. En liten ledig fläck mitt bland alla främmande människor från olika länder. Jag får sällskap av andra främlingar, och ett öppet samtal inleds. Vem är du? Var är du ifrån? Vill du byta din aprikosyoghrt mot en med jordgubbssmak? Vill någon ha min kaka? Och soppan är kall och metallisk, brödet är torrt, och vattnet är slut, för det delas bara ut en flaska per dag. Men i leenden, blickar och öppenhetens gemenskap, mättas man mer av sällskapet än av maten, och soppan smakar nästan gott.

Jag vet att jag kanske romantiserar boendet i kollektivet. Jag vet att jag ibland kunde längta efter att få vara ifred en stund, att kunna ha mitt eget och vara själv. Och jag vet att ljudnivån i mässhallen var hög, och det var trångt och obekvämt och man blev trött. Men när jag då och då återkommer till frågan var jag trivts som bäst, var jag känt mig bekväm och hemma, då är det bland annat dessa situationer som dyker upp nästan direkt.
Nej, jag delar nog hellre en bit bröd med någon annan, än äter en hummer i min ensamhet.

För vad gör en bra måltid eller ett gott hem? Gemenskapen och tryggheten, delandet.
Det finns en vers i en psalm, Sv.Ps nr. 396:

Närhet, ljus, och ingen utanför,

en fattigmåltid, enkelt vin och bröd,

En kärleksfest med himmelskt överflöd

Matdags under Europamötet i Berlin.

Heteronorm och pillerhets

För ett tag sedan var jag hos gyn för att göra ett såntdär standrardprovtagningsgrejs. Allt gick bra, men det var en del saker som slog mig.
Innan undersökningen frågade läkaren om jag någon gång haft sex. Ingen konstig fråga alls, och jag svarade ja. Sedan frågade hon om jag använde något typ av p-piller eller liknande. Nej, svarade jag. "Du vill inte ha det då?", frågade hon. Nej, det vill jag inte. Då tittade hon på mig med lite sur min, och suckade. "Jaha, ja då lär du snart vara gravid då! Kondomer ger ju inte särskilt bra skydd!"Jag upprepade igen att jag inte känner ett behov av p-piller just nu, sedan tänkte jag inte så mycket mer på det. Men nu efteråt så..
För det första: Hon förutsätter att jag när jag säger att jag har haft sex dels menar heterosexuellt sex och penetrerande vaginalt sex, och dels att jag fortfarande aktivt har det. Den här personen var någon jag aldrig tidigare träffat, och hon visste absolut ingenting om mig eller mina sexuella preferenser. Alls. Men hon förutsätter att jag är heterosexuell, och har ett aktivt heterosexuellt sexliv. Och att min eventuella parter och jag naturligtvis är kapabla att få barn tillsammans. Är inte det lite märkligt? Ni vet sånt som man kommer på i efterhand att man hade velat säga, om man bara kommit på det då? Jag hade så gärna velat säga något i stil med "Jag ska tänka på det om jag nu har sex med en man någon gång i framtiden". Bara för att se hur hon hade reagerat. Nu är jag visserligen heterosexuell, men ändå, det är en principsak.
Sedan när jag skulle gå frågade hon återigen om jag inte ville ha p-piller ändå. Återigen svarade jag nej. Och det kan jag också finna märkligt, den här pressen på att äta p-piller, eller använda någon annan typ av hormonell p-metod. Och att jag nästan då kände att jag var tvungen att förklara och försvara mig, inför den här människan som jag inte känner och som inte känner eller vet något om mig.
Missförstå mig inte nu; Jag tycker att p-piller och liknande är bra grejer. Jag är inte på något sätt emot användande av detta. Men det måste väll vara upp till varje individ att själv få bestämma vilka substanser man stoppar i sig? Jag känner spontant att just nu har jag inget större behov av att knapra hormoner. Och ja, jag har noga tänk igenom detta, vägt för och nackdelar, och är medveten om vad jag gör. I framtiden kanske jag ändrar mig, men just nu fungerar det bra som det är. Varför ska jag då känna mig tvingad att börja äta piller som påverkar min hormonbalans och riskerar att ge bieffekter och påverkar min kropp på massa olika sätt?
Nej, det behöver jag inte!

Bara lite tankar såhär en tisdagskväll (när jag egentligen behöver sitta med min uppsatsskiss...).

Lantis eller stadsbo?

Jag har alltid tänkt mig att jag skulle vilja bo i en mindre eller halvstor stad. En stad där man har det mesta man behöver, olika urval av butiker och aktiviteter. Men ändå tillräckligt litet för att man ska kunna ha lite koll, gå på stan och känna igen en och annan människa. Men inte så litet att man vet allt om alla hela tiden. Lite anonymitet och sådär.
Sedan har jag inga problem med att bo i lägenhet, tvärtom. Hus med allt vad det innebär, jag vet inte om det skulle passa mig.
Sedan finns det ju en lantis i mig också. Nära naturen, kunna gå i skogen. Kunna gå omkring utomhus utan hus och människor och trafik överallt... Någonstans finns väll en naiv dröm om något slags kollektiv på en stor gård. Storfamilj och gemenskap, djur och natur.

Min mamma med familj bor ju som ni kanske vet på landet, en bit utanför Norrtälje. De har nyligen renoverat sitt sovrum, och det har blivit så fint!
Och när det ser ut såhär, ljust och mysigt, och våren spirar, ja, då vill jag egentligen bo på landet.

Nyrenoverat sovrum

Med den här utsikten rakt utanför sovrumsfönstret;
hästarna som äter lunch lite fridfullt mellan syrengrenarna...

Bröder...

Träffade min bror, då vi båda hälsade på hos min mamma över natten. 

Det är otroligt att vi två delar gener, för vi är så otroligt olika när det gäller, ja allt! Kanske är det mest tydligt när det gäller åsikter och värderingar, och hur man ser på saker över lag. Här är exempel på två av de konversationer vi hann avverka:

Konversation ett - Vi sitter i soffan och jag lägger ena armen bakom huvudet och han ser min håriga armhåla.

Lillebror (med något stöddig tonfall): Martina, du har visst glömt att raka dig under armarna va?

Jag: Nej, det har jag inte glömt. Varför skulle jag raka mig?

Lillebror (med högljud suck): Åh, du är såndär feminist...

Konversation två - Vi är ute med hunden i skogen. Han skryter lite om hur mycket han jobbar och hur mycket pengar han tjänar.

Lillebror: Jaha, och när ska du känna på hur det är att jobba då? 

Jag: Vad menar du, jag har ju jobbat en hel del?

Lillebror: A, eller hur, när då?

Jag: Jag jobbade ju med samma sak som mamma en sommar tillexempel (Vår mamma jobbar som personlig assistent på ett gruppboende).

Lillebror: Men det räknas ju knappast som ett jobb. Man gör ju ingenting, och det är ju inte så mycket jobbigt och tungt.

Jag: ...Så du menar att det inte är så mycket jobb? Tunga lyft, av- och påklädning, hygien, blöjbyte...?

Lillebror: Nej, inte som mitt jobb (Han räknar upp sina arbetsuppgifter i butiken där han jobbar; möta hundratals kunder, bära, fixa, mm).

Jag: Mhm, men jobbet jag hade förra året då, när jag var utomlands och volontärarbetade i fem månader, alla dagar i veckan, ledde team med 10-30 personer, hade en miljard uppgifter osv?

Lillebror: Räknas inte. Du fick inga pengar för det.

Vad tror ni, är det han eller jag som är adopterad? För vi kan ju inte ens vara från samma planet, än mindre från samma föräldrar, eller?