Konsumtionssamhället och Kyrkan

Allt oftare känner jag att många har den föreställningen att andlighet, Gud, tro och kyrka, är något som kan och ska konsumeras, något som man köper sig till och investerar i.
Jag tror att detta kan vara ett av kyrkans stora problem. Människor kommer, och fostrade i konsumtionsandan förväntar sig att finna en färdigpaketerad lösning som direkt matchar alla deras behov (för kunden har alltid rätt), och när de inte omedelbart finner detta ger de upp och hoppar på nästa tåg.
Ibland känns det som om kyrkan själv också tror att det ska vara på detta sätt. Vi måste möta konsumentens efterfrågan. Konsumenten tycker det är för krånglig liturgi, ja då drar vi ner på liturgin. Konsumenten tycker det är för mycket orgelmusik, ja då tar vi bort den. Konsumenten tycker det är svårt det här med synd och skuld, ja då försöker vi klä om det och ta bort det.
Missförstå mig inte nu! Jag tycker absolut att kyrkan måste vara lyhörd för människors behov och lyssna. Det är kanske en av de viktigaste saker vi kan göra som kyrka. Men jag tror inte att det är bra att ständigt försöka tillfredsställa allas önskemål och ständigt vara tillags. Då riskerar vi att urvattna allt, och kanske också göra människor en björntjänst. Jag tror att många som kallar sig sökare är ute efter just någonting annat än det vardagliga stressiga och snabbt tillfredsställande. Men kanske vet man inte om det själv.
Jag menar inte alls att som någon slags allvetande översittare tala om vad folk vill ha egentligen, inte alls. Nej, jag menar bara att vi inte ska vara så snabba i mötet med andra, att vi tror att det första vi hör egentligen är vad som sägs, och omedelbart ge en snabb respons och "lösning".
Som om en person skulle komma och säga "Jag är så stressad och har ett hektiskt liv, så jag tänkte att kyrkan kanske skulle vara en bra plats som omväxling, men högmässan, den är ju så långtråkig och svårbegriplig, högtravande och seg". Vad kan vi då ge för respons? Jo, vi kan antingen hålla med, kanske börja prata om att förändra musiken till något mer modernt lovsångsaktigt, dra ner på liturgiska moment, dra upp tempot och göra det mer anpassat till önskemålet. Eller så kan vi kanske fundera på vad som ligger bakom att personen ifråga tycker att något är segt, tråkigt och svårbegripligt. Kanske är det ovana? Om livet annars är hektiskt kan lugnet kännas främmande och konstigt. Kanske är det okunskap? Känner man inte till varför vissa saker görs och sägs så kan det bli väldigt märkligt. Eller så är det helt enkelt så att det behövs en förändring. Men jag tror det är viktigt att tänka ett extra varv.
Sedan tror jag, som jag nämnt tidigare, att det absolut finns behov av olika typer av gudstjänster, och olika uttryckssätt. Alla är inte lika, och alla uppskattar inte samma saker. Men vi måste också våga bjuda in till att pröva, och inte ge upp för första bästa motstånd när vi inte gillar något. (Jag vet tex att jag ogillar såkallade lovsångsgudstjänster och liknande, för jag har varit på typ tusen och prövat massor, och det är inte min grej. Men jag viftade inte bort det efter första gången)

För att komma tillrätta med detta tror jag att nyckeln ligger i att få människor att sluta se sig som konsumenter av kyrkan, och istället göra dem till den del av kyrkan som de faktiskt är. Och vi som känner oss som kyrka måste våga ställa motfrågor. Tycker du inte om det här, varför? Hur tänker du då? Vad tror du det beror på? Och vi måste våga tala om våra egna erfarenheter, bjuda in våra perspektiv. Okej, du gillar inte det här, av den och den anledningen. Jag hör vad du säger och kan sätta mig in i ditt perspektiv, men låt mig nu berätta hur jag tänker. Våga också föreslå att man prövar igen och igen, istället för att försöka fixa med en ny lösning. Och framförallt; sluta tänk att man måste fixa saker och vara till lags jämt!