Taizémötet i Berlin

Nu är jag hemma igen efter att ha spenderat en vecka på Taizés Europamöte i Berlin. Det har verkligen varit fantastiskt roligt och häftigt! Awesome, för att sammanfatta.

Den 26 december, vid fyratiden på morgonen, fick jag skjuts av Anders ut till Arlanda. Jag var lite nervös, för under natten stormade det rejält och strömmen försvann. Skulle det ligga träd över vägen? Det gjorde det inte, och jag kom fram till Arlanda i god tid för att checka in och hitta vart jag skulle. Vid 8-tiden landande jag i Berlin och mötte upp Jessika, en vän från skolan. Vi lyckades, mycket tack vare Jessikas tyskakunskaper, ta oss till den stora mötesplatsen. Redan påvägen dit mötte vi några som såg ut att ha samma mål som oss.

På väg till Mötet i början av veckan.

Väl inne fick vi instruktioner om att lämna våra väskor i mitten av rummet och sedan söka oss till vår kontaktplats. Vi var trötta av resandet, men det var häftigt att vara på plats, med alla språk och människor. Vi var ganska tidiga, men redan var det mycket rörelse. Tänk er en stor hall med väskor och folk, vissa som springer fram och tillbaka, andra som sitter i små grupper, och några som ligger på det kalla stengolvet och sover. Skyltar och pilar med olika länders namn, bänkar och lådor som bärs till olika platser...

Vi hittade mötesplatsen för skandinavinen och fick lite information från en av de permanenta volontärerna om hur saker skulle funka. Vi var ju där några dagar i förväg för att hjälpa till, och av en av bröderna blev vi tillfrågade om vi ville "jobba" med att sjunga i kören. Jag och Jessika tittade på varandra, för varken hon eller jag är några sångare, men efter viss tveksamhet och några långa tysta sekunder så sa vi ja. Vi blev slussade vidare till nästa informationsplats, och därefter ytterligare en informationsplats, så hade vi allt vi behövde veta om vad vi skulle göra och var vi skulle ta vägen, vilken värdförsamling vi skulle tillhöra under veckan osv. Sedan var det mest väntan. Vi gick omkring och tittade lite, men det fanns inte så mycket att se än, och vi var ganska trötta från resandet, så vi satte oss bland alla väskorna och vilade lite, bara tittade på alla som kom och gick. Nytt folk strömmade till hela tiden. Vi träffade en tjej från Sverige, Helena, som vi samtalade lite med, och det blev så att vi kom att tillhöra samma värdförsamling. 

Ännu mer väntan och vila. När det blev mycket folk lät en av bröderna oss sitta lite mera avskiljt. Han såg väll hur trötta vi var. 

Vid 12tiden fick vi lunch i sann Taizéanda, enkelt och opretentiöst, en plastpåse med ett par bröd, en yoghurt, en bit korv, lite mjukost, en flaska vatten och en kaka. Lokalen var en stor mässhall, och ljudnivån var rätt hög, trots att vi ännu bara var kanske tusen personer.

Matdags, än så länge är vi inte så många...

Efter lunchen var det dags för den första middagsbönen. Eftersom vi, återigen, inte var så många, höll vi de första dagarna till i en lokal som kallades "Silence", där det var inrett som ett bönerum, med en matta i mitten och bara ett enkelt Taizékrucifix, massor av ljus, samt en målning föreställande "The Stalingrad Madonna ". Precis som i Taizé satt bröderna i mitten och vi andra runtomkring, på golvet, väldigt enkelt , med meditativa korta sånger på olika språk och bibelläsning och bön, också på olika språk, och såklart den underbara tystnaden.

Tystnadssalen, lite mer upptänd än den var vanligt

Så var det dags för det första jobbpasset, körsång. En av de första frågorna var vilken stämma man sjöng i. Hur ska man veta det om man nästan aldrig har sjungit? Vi hamnade iallafall i sopranstämman, och sedan var det bara att börja öva på sångerna. Det var, kanske inte så förvånande, en del sånger på tyska, men också sånger på ryska, polska, portugisiska, spanska, franska och latin. Sångövningarna leddes av några av st. Andreassystrarna samt en knasig spanjor, en nitisk men rolig latino, samt en svenska :)

Kvällsmaten bestod av lite bröd och en burk med ravioli. Det är något särskilt med att vara så många och äta så enkelt och på ett så enkelt sätt. Man hamnar på en jämställd nivå, ingen är bättre än den andra, alla sitter på golvet med sina plastpåsar och äter med en sked direkt ur burken. Stämningen är bra, och det finns en öppenhet och en nyfikenhet bland människor. När man sitter där på golvet med sin soppburk kan det komma vem som helst och så sig ner bredvid och börja snacka. När man möts under sådana omständigheter, på en enkel och neutral plats där man kan vara öppen, då går det att mötas, utan prestige och masker. Ödmjukhet och tillit, en vilja. Det är vad mötet har präglats av.
Efter kvällsbönen var vi lagom trötta efter att ha varit vakna sedan innan klockan fyra, men nu var det dags att ta sig iväg till värdförsamlingen med all packning. Vi kom dit vid niotiden på kvällen. Att hitta till kyrkan var lite av en utmaning, den var lite svår att hitta. Det var en betongbyggnad skymd lite bakom en annan byggnas. När vi väl kom fram möttes vi av Michael, pastor i den evangeliska församlingen som blev vår kontaktförsamling under mötet. Han var mycket trevlig och välkomnande. Före oss hade även ett par kroater kommit, och sedan dör det upp en japan, Kimiko, samt ytterligare ett par svenskar och en tysk. Vi skulle egentligen vänta in ännu fler, men jag tror att de som mötte upp oss såg hur slutkörda vi var, så det bestämdes att vi tjejer, det vill säga jag, Jessika, Helena och Kimiko, fick följa med en 15årig tjej som hette Paula hem. Hennes familj blev vår värdfamilj, och en mycket bra sådan. Vi  gick dit och installerade oss. Superstor lägenhet, tre våningar och massor av rum. Med Paula var de 6 barn. Föräldrarna var väldigt trevliga och vi fick sova i ett av barnens rum. Vi somnade ganska så fort.

Vår värdkyrka

Följande dag var det körövning först från 09.00-12.00, och sedan igen efter lunchen och bönen, dvs från 14.00-17.30. Efter detta var rösten helt slut. Jag har nog aldrig sjungit så mycket någonsin på en och samma gång. Men nu kan jag iallafall en hel del Taizésånger utantill, både framlänges och baklänges och i sidled...
Kvällsmaten bestod av soppa. Gott och enkelt, som det ska vara.

Även den 28de, då det officiella mötet började, hade vi sångövningar. Man jag var glad att jag var i kören och inte i välkomstteamet, för de skulle vara på plats runt klockan 6 på morgonen, haha.
Men så kom då alla människor, och om man tyckt att det varit lite trångt innan så var det... Ja, det är svårt att beskriva. Men människor överallt. Hela tiden. Jag har hört lite olika siffror, men jag tror att det var runt 30.000 personer. Kan ni tänka er 30.000 personer som ska stå i en matkö och äta samtidigt?
Nu flyttades även bönerna från den mindre lokalen och fördelades över fyra stora hallar, som alla inretts med tyg, ljus och enkla bilder. I de olika salarna erbjöds översättningar på olika språk (engelska och tyska talades i alla salar) vill ni se inspelningar från bönerna hittar ni dem här, ta en titt! Bönerna avslutades med en meditation av broder Alois, prior i Taizé. Han är så cool. Hela temat för veckan var tillit, och varje meditation handlande om detta, på ett sätt som var både personligt tilltalande, men också väldigt världstillvänt och aktuellt för idag i vår samtid och i ett globalt perspektiv.
Förutom middags och kvällsböner så träffades alla i sina värdförsamlingar för morgonbön. Vi var nog ett tiotal nationaliteter i den församling jag hörde till. Efter morgonbönen träffades vi i samtalsgrupper och diskuterade kring några frågor utifrån broder Alois brev som han skrivit särskilt för europamötet.
Kyrkan i vår värdförsamling där vi höll till var faktiskt någon typ av minneskyrka. Inom församlingen låg ett fängelse som hade används under nazitiden. Man fängslade och avrättade oliktänkare och motståndare i ett litet rum, som vi besökte. I kyrkan fanns tavlor målade utifrån avrättningsrummet och fängelset.

Kyrksalen

En lite annorlunda Kristusbild.
Även Kristus avrättades på ett fruktansvärt sätt.

Rummet där fångarna avrättades.
Jämför med bilden ovan, bjälken, krokarna, fönstren...

Ytterligare en Kristusbild. Kristus som fånge, som bryter brödet.
Kristus är närvarande även i de mörkaste situationer.

När det vanliga programmet för mötet körde igång var det inte lägre några körövningar, men det var fortfarande mycket att göra. Efter morgonbönen och gruppmötet kunde vi ta oss till mässhallarna. Då var det nästan lunchtid. Jag använde den tiden till att vara i Silencerummet. Det är något särskilt med att bara sitta ner i ett halvdunkelt rum för tystnad och eftertanke. Där fanns också flera personer, präster, som de som ville kunde bikta sig hos eller bara tala med. Även ett par av bröderna och ett par av systrarna fanns tillgängliga för de som ville samtala. De hade skyltar bredvid sig där det stod vilka språk de talade; franska engelska och tyska, polska, rysska, spanska... En del hade bara ett språk, andra 4-5 stycken. 

Jag hoppade över lunchen och stannade i tystnadsrummet i någon timme, innan det var dags för middagsbön. Efter middagsbönen var det workshops, och det fanns ganska många att välja bland. Den första jag gick på var okej, men inte så mycket mer än så, inte riktigt vad jag hade tänkt mig. Dagen efter var det däremot mycket intressant. Jag och Jessika gick till samma workshop, som skulle handla om broder Roger, grundare av Taizé. Vi var där ganska tidigt, vilket ledde till att vi blev tillfrågade av en av bröderna om att hjälpa till att dela ut papper till de andra som skulle på workshopen. Det var kul, jag fick öva lite på min tyska som är.. obefintlig. Själva workshopen var mycket bra och intressant. Sedan var det bara att ta sig tillbaka till mässhallarna igen för kvällsmat och kvällsbön. 

Under bönerna satt vi i kören tillsammans. Vi började innan alla andra, och avslutade efter, och eftersom vi bara satt på golvet och ganska trångt så började man snart känna viss smärta i benen och i ryggen. Särskilt efter kvällsbönen, de sista låtarna, då var det riktigt hårt, när man dessutom var trött på alla sätt, fysiskt i ben, rygg och röst, men också psykiskt trött från alla intryck.

Nyårsaftonseftermiddagen hade vi möte för alla från Skandinavien. Vi fick samtala med någon från ett annat skandinaviskt land, jag parades ihop med en kille från Finland, och vi diskuterade vad som hänt oss under året, och lite om hur våra liv såg ut. Han skulle snart avsluta sina teologistudier, och hade nyligen gjort den finska millitärtjänsten, så vi pratade en del om hur människor reagerar när man berättar vad man sysslar med. Sedan delade varje land lite om vad som hänt under året. Norge talade naturligt vis om de hemska och tragiska i sommras, och den broder som höll i mötet delade några av sina tankar kring detta, och berömde Norge för reaktionen på vad som inträffat, att det inte är något normalt, och viljan att arbeta vidare med demokrati.

Men så, sista kvällen, nyårsafton... Jag har nog aldrig haft en så rolig och bra nyårsafton någonsin! Det var så sjukt roligt. Vi började med att efter kvällsbönen åka till våra värdförsamlingar. Där fick vi lite enkel mat, pastasallad och lite kakliknande grejer. Sedan hade vi ytterligare en bön. Vi bad och sjöng taizésånger framtill tolvslaget. När klockan slog 12 höll vi på att sjunga Jubilate Deo omins terra, vilket betyder ungefär Glädjejubel till Gud hela jorden. Det är en mycket glad och mäktig sång, så det var häftigt att se hur folk, medan vi sjöng, reste sig och började kramas och kindpussas, önskade varandra gott nytt år. Vi avslutade bönen och gick ut för att titta på fyverkerier. Berlinarna vet hur man smäller, de vet verkligen hur man smäller..

Så, när alla var lagom kalla, gick vi tillbaka in, och då började den riktiga festen, Festival of Nations. Varje land fick visa upp något, och alla var sjukt taggade! Italienarna gjorde någon rörelsesång som alla fick haka på, Portugiserna sjöng, polackerna hade även de en rörelsesång.. Och här har ni ett exempel från Ukrainas uppträdande:

Så mycket glädje, och så roligt! Alla var taggade och uppmuntrande. Tyvärr framförde vi svenskar ingenting, vi had einte hunnit snacka ihop oss, och två av fyra var frånvarande, så det var lite tråkigt. Men alla var glada och stämningen var på topp fram till tvåtiden, då vi gav oss tillbaka hem till värdfamiljen. De hade besök av några vänner, och vi inbjöds att ha lite gemenskap med dem. Bland annat fick vi testa att hälla stearin i vatten för att se vad som kommer hända nästa år. Det var mycket trevligt. Jag tror nog att vi hade en av de bästa värdfamiljerna, väldigt öppna och vänliga. Vi kom nog inte i säng för än vid halv fyra ungefär.

Sista dagen firade vi gudstjänst i en annan av församlingens kyrkor, en mer officiell gudstjänst. Eftersom den annars tänkta kyrkans värmesystem var utslaget var vi i församlingshemmet. Det var lite speciellt att fira en gudstjänst i en lite annan typ av tradition. Men de var vänliga och hade vissa delar, som evangelieläsningen, på engelska. 

De sista timmarna i Berlin hängde vi med vår värdfamilj. Kimiko lärde oss och äldste sonen i familjen att vika lite origami, och vi tittade på film. Så var det plötsligt dags att åka iväg till flygplatsen.

Så här såg det ut på gatan på nyårsdagen.
 Som sagt, Berlin kan sina smällare...

Kimiko lär Ben lite origami 

Jessika spelar spel med värdfamiljen

Under den här sängen bodde jag hela veckan :)

Nu är jag hemma. I morgon är det Taizémässa i en av kyrkorna här hemma.  Ska nog gå dit och jämföra, haha. Se hur de reagerar när jag berättar att jag var på Europamötet.

Nästa år hålls mötet i Rom, kommer du delta?

PS: Det finns mycket mer att berätta om, men vi får se vad som kommer upp. Bli inte förvånad om jag refererar mer till mötet i mina kommande inlägg