När jag nu över nyår deltog i Taizés Europamöte i Berlin, tillhörde jag en värdförsamling med en kyrka som var en minneskyrka över de som dött som motståndare i ett hemskt fängelse inärheten. På väggarna i kyrksalen hängde flertalet målningar inspirerade av fängelset och avrättningsrummet. Flertalet av dessa målningar är hemska och mörka, trots att det på en del av dem går att skymta hopp och ljus.
På målningarna ser man fångväktare och bödlar, tyska soldater. När man står framför dessa målningar, eller när man står i det faktiska rummet där alla dessa människor avrättats, är det svårt att inte känna frustration och avsky. Jag blir förtvivlad över människans kapacitet till ondska och hemskheter!
Samtidig, under mötet i Berlin, möttes vi av en annan bild. Stalingradsmadonnan. Den målades i Stalingrad av en tysk soldat, mitt under jultiden och mitt under de hemska striderna där. Han målade den på baksidan av en karta, och i kanten av bilden står orden "Licht, Leben, Lieben", vilket betyder Ljus, Kärlek och Liv.
Vad ryms inte i en människa. Hat och ondska, visst, men även ljus och hopp. Och när jag ser på dessa båda exempel; de hemska fångväktarna, och den Gudslängtande soldaten, kan jag inte låta bli att ställa mig själv några frågor: Vem av dem skulle jag ha varit mest lik? Skulle jag ha målat en madonnabild om jag befann mig på den mörkaste av platser? Eller (och jag vill knappt tänka tanken), skulle jag ha brutalt och skoningslöst ha torterat och avrättat tusentals människor? Jag vet vad jag skulle vilja kunna svara, men om jag är ärlig vet jag inte. Jag inser att jag inte alls kan vara säker på svaret.
Och om man vrider lite mer på detta nu: om den tyske soldaten av en händelse hade blivit placerad som fångvaktare och bödel i fängelset, och fångvaktaren varit soldat i Stalingrad, hade det då målats någon madonnabild, eller hade avrättningarna i fängelset varit likadana?
Det är frågor som vi inte heller kan svara på, naturligtvis. Men jag tänker mig trots allt att svaren kan vara både ja och nej. Kanske hade även den mest grymma bödeln kunnat måla en madonna, och kanske hade den fromme soldaten kunnat utföra hemska avrättningar.
För människan har en tendens att göra gott likväl som att göra ont. Båda delarna finns inom oss. Visst fanns det säkert bödlar som efter arbetsdagens slut gick hem och kramade sina barn. Jag tror att det är viktigt att vi är medvetna om våra egna svagheter, det är så vi undviker att luras av dem. Om vi ser ondskan i oss kan vi nog lättare säga till den att hålla sig på avstånd.
Under workshopen om Broder Roger berättade en av bröderna att Broder Roger, när han hörde om någonting ondskefullt, brukade göra en gest med handen, som för att knuffa undan något. Inte för att han ville ignorera det, utan för att markera att det onda inte var något han önskade.
I en av sångerna från Taizé sjunger vi (på svenska): "Jesus Guds son, du ljus i mitt inre, låt inte mörkret få tala till min själ". För det är också viktigt att vi som är kristna påminner oss själva om det som är så centralt i vår tro; att uppståndelsen är seger över döden. Gud vinner över ondskan, och Gud bor i våra hjärtan, i var och en av oss.
Jag tänkte avsluta med ett bibelord från Johannesavangeliet 1:5 "Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det".
 |
| The Stalingrad Madonna - Kurt Reuber (tysk soldat, dog som kringsfånge 1944) |
 |
| Målning av Alfred Hrdlicka |
Känner dina tankar
SvaraRaderaGert